Mitt liv: När ögonen går i kors

Blä, mina ögon går i stort sett i kors just nu. Jobbat hela dagen och stirrat in i datorskärmen alldeles för länge. Men jag måste få saker och ting gjorda. Fast jag erkänner väl att jag måste bli bättre på att planera (som vanligt) och göra de saker jag planerat, när jag planerat att jag ska göra dem. Hur det går? Nja, sådär.

Det här blir i alla fall det sista jag skriver för dagen. Sedan ska jag inta sängen. Punkt.

Jag har velat fram och tillbaka i evigheter kring vilket tema jag ska ha på bloggen, vilket namn den ska ha och vad den ska handla om. Men nu har jag äntligen kommit på det, som ni kanske märker. Det här är en blogg om mitt liv som frilansjournalist och författare, precis som innan (fast då gick bloggen under malinengelbrektsson.wordpress.com). Det är också en blogg om att göra karriär som ung kvinna.

Det här är den slutgiltiga designen för bloggen ett bra tag framöver, så jag hoppas att ni gillar den och att ni stannar kvar för att läsa peppande inlägg.

Med det sagt säger jag: godnatt!

Driva eget: Att göra karriär av sin hobby

Drömmer du om att starta eget? Det gjorde jag också en gång, och jag startade eget som frilansskribent, numera också som författare. Jag gjorde karriär av min hobby, som från början egentligen bara handlade om att skriva, för att det var kul. Ett intresse.

Om du har en stark passion för att fota, sticka eller måla eller blogga – varför inte satsa på en karriär av din hobby?

Du har ingenting att förlora, bara att vinna.

Det kostar ingenting att starta eget, såvida du inte planerar att starta ett aktiebolag som första företagsform, det enda du behöver göra är att skicka in en ansökan om registrering av enskild firma via verksamt.se – det enda som kostar är om du vill registrera ett företagsnamn (kostar omkring 900 kr). Sedan behöver du också ansöka om F-skatt och moms för att kunna fakturera dina kommande kunder, och, så klart, anlita en revisor som kan ta hand om din bokföring.

Att starta eget är det bästa jag någonsin gjort, även om det inte är en dans på röda rosor. Eget företag innebär långa arbetsdagar och mycket hårt slit, till en början får du dessutom räkna med att lönen inte är särskilt hög, men det kommer med tiden. Allt beror på hur många kunder du har och vad priserna för dina tjänster ligger på.

Ett smart tips är att göra karriär av sin hobby. Då blir det enklare att sälja in sig hos potentiella kunder, du vet vad du kan leverera och kan göra det proffsigt och bra. Självklart blir jobbet så mycket roligare också!

Här är mina bästa tips för att göra karriär av sin hobby:

  • Gör upp en plan. Oavsett vad din hobby än är måste du ha en konkret plan innan du registrerar ditt företag och sätter igång. Fundera på vilken/vilka tjänster du kommer kunna erbjuda, gör upp en budget, tänk på om du kommer behöva en hemsida eller annat material för att marknadsföra dig någorlunda bra i början, om du har möjlighet att arbeta hemifrån eller från ospecificerade platser (beroende på var dina kunder befinner sig och vilka tjänster du utför).
  • Fixa ett PR-kit. Som nystartad företagare kommer du behöva PR och marknadsföring. Ta högupplösta pressbilder på dig själv, skriv pressmeddelanden om dig och din verksamhet (hitta en nisch som media kommer vilja skriva om), och gör en media-lista. När det blir dags, skicka ut pressmeddelandena till de lokala medierna, och sedan till riksmedierna, om du vill – samla in mediernas mailadresser via deras hemsidor online.
  • Se till att finnas på sociala medier. Där kan du lägga upp ny information om dig och din verksamhet. Potentiella kunder kommer också kunna hitta dig lättare online och ta del av ditt material.
  • Sätt upp mål. Ett företag växer inte och blir stort över en natt, oftast tar det mycket arbete och lång tid. Är du anställd redan? Ha ditt egna företag vid sidan om och börja den vägen, när företaget växer och du märker att du nog skulle ha råd att satsa all din tid på det, säg upp dig (just do it!) och ånga ingenting.

Skrivtips: Bakgrundshistoria och varför James Dashner (Maze Runner) är grym på det

Många författare har jag märkt använder sig av en hel del bakgrundshistoria i början av sina böcker. De liksom inleder boken med att berätta vad som hänt i huvudkaraktärens förflutna och bara förklarar en massa historik de femtio första sidorna. Inte bara är det jobbigt att läsa, det gör att läsaren tappar fokus. Man hänger inte med och det blir helt ointressant att fortsätta läsa när massa information och fakta rabblas upp.

Det här sättet att skriva och inleda böcker på är enligt mig vanligt bland författare. Början sabbas och den egentliga storyn tappas bort och börjar inte förrän längre fram.

Bakgrundshistoria som inledning till en bok tyder på dåligt självförtroende och brist på byggstenar hos författaren. Som författare tror man då helt enkelt inte på sin story.

Om storyn är tillräckligt stark kommer den bära läsaren genom de första femtio sidorna, även om det inte från start klargörs vilken roll eller funktion huvudkaraktären har. Maze Runner av James Dashner är ett grymt exempel på bok där författaren är skicklig och kan sin story. Dessutom är storyn så pass stark och hållbar att han inte behöver någon bakgrundshistoria de första kapitlen.

Maze Runner inleds med att huvudkaraktären Thomas vaknar upp på ett ställe som kallas för gläntan. Notera: Thomas vaknar upp utan att veta mer än att hans namn är Thomas, att platsen han befinner sig på kallas gläntan. Han vet ingenting om sin familj, eller om han ens har en, och han har minnesluckor – big time. Ingen som helst bakgrundshistoria framgår i de första kapitlen: man vet inte heller varför han vaknat upp i gläntan eller varför han befinner sig i en labyrint.

I takt med att Thomas bakgrund nystas i och upptäcks efterhand genom saker han är med om, upptäcker också läsaren bakgrundshistorien. Den är snyggt invävd. Det är på det viset läsaren engagerad och vill fortsätta läsa.

Använder du bakgrundshistoria inledningsvis de första sidorna av boken beror det mest sannolikt på att:

1. Din story håller inte. Den är inte tillräckligt hållbar. Alla pusselbitar har inte fallit på plats.

2. Du har bristande självförtroende. Du vet egentligen inte vad du vill få fram eller vart storyn ska ta vägen. Och om inte du vet det, hur ska då dina karaktärer veta?

Mobbning: Skolstarten är inte så party för de som utsätts för mobbning

Skolstarten är inte så party för de som utsätts för mobbning. Att gå tillbaka till skolan efter sommarlovet var det värsta jag visste när jag fortfarande gick i plugget. Jag hatade skolan, och jag hatade tanken av att behöva gå ensam på rasterna och känna den där enorma ensamheten som aldrig försvann. Den lämnade mig inte ifred, inte heller mobbarna. Jag ville inte sätta fötterna innanför skolans portar, ville inte höra lärarna gå igenom antimobbningsplanen som de var (och är) skyldiga att följa. För mig var det där om att ”vi är skyldiga att arbeta mot mobbning, det är därför vi går igenom det här så att ni vet att kränkande behandling inte är okej” bara prat som de aldrig menade ändå. Förmodligen menade de det inte heller. Mig hjälpte de inte bli fri från mobbningen. Det var som om allt de sa gick på repeat. De var uttråkade och hade läst planen en miljon gånger innan.

Det fanns varken engagemang eller drivkraft hos dem, lärarna, skolpersonalen.

Jag kände mig ensam. Liten. Vilsen. Ännu mer ensam. Stängde mig inne i mig själv och bad i hemlighet alla dra åt helvete. Jag orkade inte känna mer. Det var skitjobbigt. Istället stängde jag av mina känslor för att slippa känna lika mycket.

Skolstarten är inget mobbade elever ser fram emot. De tänker inte: aaamen shit va kul de ska bli att börja skolan, längtar ju asamycket efter mina polare liksom. De tänker: fyfan vad jag inte vill gå till skolan.

Men de måste.

Det där måstet är inte heller så trevligt. Att behöva känna ett måste att gå till skolan med ångest och känslor som nästan är omöjliga att försöka beskriva för någon som aldrig varit mobbad. Och det värsta är att det inte finns någonting de kan göra för att slippa gå till skolan. För de måste. Visst, de kan sjukanmäla sig eller skolka, fast det där måstet om att gå till skolan kommer alltid finnas kvar – 365 dagar om året. Varje dag kommer mobbade elever behöva vakna med magont, behöva ställa sig frågan om de ska vilja att försöka överleva dagen eller ge upp.

Karriärista: Du får inga jobb som journalist – så bli frilans!

På senaste tid har det varit en del snack i medievärlden om det här med journalister och om de behöver vara utbildade. Det började med att bloggerskan och entreprenören Isabella Löwengrip ska starta en tidning – Egoboost – och konstaterade att hon föredrog folk som brinner för att skriva än utbildade journalister när hon ska ta in folk som ska jobba för henne. “Journalisthögskolan är en skämt” avslutade hon med. – Skriver journalisten Camilla Björkman i ett inlägg på sin blogg som publicerades 2010.

Många utbildar sig till journalister på folkhögskolor och universitet, de pluggar i flera år och sedan kommer de ut i det verkliga arbetslivet inom mediebranschen och blir förvånade och undrar varför de inte får något jobb. Ja, det finns i princip inga heltidsanställningar för journalister längre. Medieföretagen kickar sina anställda eftersom de inte har råd att ha kvar dem, istället köper de in material från frilansande egenföretagare. Och de utbildade journalister som tidigare haft en anställning, men tvingas avgå, kommer ut i ett deserterat medielandskap där de inte har en aning om hur man överlever som frilansare. Att frilansa – vad är det för något? Tänker dem, och sedan inser de att de inte kan försörja sig ekonomiskt och byter karriärbana.

Jag vet flera som studerat till journalist på universitetet, ett tag funderade jag själv på att söka dit, och det gjorde jag. Jag sökte till en folkhögskola, men kom inte in trots mina många meriter och all min arbetslivserfarenhet. Jag var en av de få som faktiskt arbetat med journalistik ett bra tag innan jag ens funderade på utbildning, medan de andra sökande och de som redan pluggade på skolan tyckte det var hur utmanande som helst att ”skriva en artikel på 10 000 tecken” – det där är standard för min del och inga bekymmer alls. Det är mitt jobb. Men trots att jag arbetat för flera tidningar i riksmedia och gett ut en bok, antogs jag inte. Först blev jag besviken och irriterad. Det här var ett år sedan. Nu är jag glad att jag inte kom in. För vet ni vad det mest märkliga var med antagningsprocessen? Jo, att eleverna som studerade där höll i och bedömde antagningstesten, dessutom var det de som utformat dem. Nu skulle jag aldrig i hela mitt liv få för mig att söka till en liknande utbildning. Vilket skämt de där utbildningarna är.

På journalistutbildningarna skriver de uppsatser om media, eleverna får knappt komma ut på någon praktik eller uppleva verkligt arbete ute på fältet. Det var en stor anledning till att en av mina bekanta hoppade av hela universitetsutbildningen – det fanns inget moment som gav henne någonting.

Tidningarna har nästan inga fastställda, inte heller tv-branschen. Film-teamet som spelade in mig för serien ”Det handlar om dig” (som för övrigt sänds 20 Oktober på SVT1) var visserligen utbildade, men ingen av dem hade en fast anställning och kämpade ständigt med att få nya uppdrag. De hyrdes in för diverse projekt på ett fåtal månader, men mer än så var det inte.

Jag är inne på samma spår som Isabella Löwengrip: hade jag varit redaktör för en tidning, hade jag köpt artiklar av outbildade skribenter som verkligen brann för sin passion, hellre än att köpa från utbildade journalister. Grejen med att vara outbildad, men en jävel på att skriva och hitta idéer med nyhetsvärde, är att man många gånger har en större glöd för hantverket. Du kan vara hur utbildad du vill, ha pluggat i tio år, och ändå vara helt värdelös på det du gör. Särskilt om du inte har en genuin passion för ditt yrke.

Du får inga jobb som journalist – så bli frilans!

Att vara frilansare handlar om så mycket mer än att bara skriva texter som publiceras i tidningar. Att vara frilans handlar om att driva eget företag, sälja in dig själv, sälja in dina idéer, skapa ett varumärke, en profil och i vissa fall också en offentlighet (exempelvis om du blir en profil som uppmärksammas mycket). Många säger till mig: ”jaha, så du skriver texter och får betalt för det?” – som om det var hur enkelt som helst, som om jobben bara kommer till mig. Så är det inte. I min verksamhet som frilansjournalist arbetar jag nästan dygnet runt. Jag arbetar verkligen för att ta mig dit jag vill och för att sälja bra texter. Jag får ingenting serverat på ett fint litet silverfat. Jag har byggt upp min verksamhet och lärt mig själv vad som funkar och inte, hur mycket man kan förvänta sig ta betalt och att fixa bokföring. Jag har skapat mitt eget jobb.

Jag började frilansa redan i gymnasiet, årskurs två. Jag har haft eget företag sedan 2013. Mitt första knäck sålde jag till Hemmets Journal: ”Anneli överlevde semestern på Sri lanka”. Jag hade skickat massa idéer till olika tidningar innan någon tillslut nappade, och när jag sålde mitt första scoop blev jag överlycklig (jag höll nästan på att ge upp, men när jag fick sålt det här knäcket blev det en jävla fart på mig att ta mig vidare framåt).

Jag vill uppmuntra fler unga inom kreativa yrken att inte bli fixerade vid att ”man måste ha en utbildning för att lyckas” – för det behöver man inte. Jag har började med en enskild firma i gymnasiet (2013) och nu (2015) har jag både hunnit driva eget i två år och utveckla företaget till ett internationellt AB-företag: Multiwriter Limited UK Filial. Jag drivs av utmaningar, drömmar och passion. Ibland har jag funderat på om jag ”kanske borde skaffa mig en utbildning ändå” – men sedan skakar jag av mig det. För jag tänker minsann inte utbilda mig, inte när jag vet att jag är tillräckligt bra för att kunna lära mig själv och försörja mig på journalistiken utan en utbildning. Inte när jag har ett bokkontrakt i handen. Inte när jag får en wow-faktor av allt jag hittills lyckats åstadkomma. Jag kan. Om jag vill. Om jag jobbar hårt. Jag har sett mina resultat av loppet på två år, och det är över mina egna förväntningar. Jag är bara 20 – vänta då tills jag är 22, säkerligen har det hänt så mycket mer i min karriär då.

Här är några konkreta fakta (enligt mig) om utbildning inom journalistik, som Camilla Björkman skrivit i sitt blogginlägg med samma tema:

  • Att få ett fast jobb på en tidning som nyutexaminerad student är ofta bara att glömma. Så sluta fokusera på att skriva snygga CV:n och ha ångest över att ingen tidning svarar på dina jobbansökningar – och skapa ditt eget jobb!
  • Tidningarna skiter i om du är utbildad journalist eller inte när du säljer artiklar. De vill ha en bra artikelidé, en sjukt bra skriven artikel och de vill att du lämnar den i tid. Är du till på köpet en trevlig person kommer de att älska dig.

Jag önskar bara att fler tidningar, och inte minst fler mediebolag inom tv, faktiskt slutar att haka upp sig på det där med journalistisk utbildning. Vad är det som säger att att jag, exempelvis, inte skulle kunna göra ett lika bra jobb som en utbildad journalist? Har de ens testat att arbeta med en outbildad? Jag ger alltid beröm till Cissi Wallin när jag skriver i den här frågan, och jag tänker göra det igen för att hon är ett grymt exempel på mediaprofil som a) inte har utbildning b) också är från Uddevalla och c) har arbetat med exempelvis radio – utan en utbildning. Hon är bara så sjukt talangfull, och det är det jag snackar om – har man passion och talang så spelar det ingen roll om man är utbildad eller outbildad.

Karriärista: Självkänsla och självförtroende – grunden till allt

Självkänsla och självförtroende är grunden till allt, speciellt om du är en ung tjej som (precis som jag) drömmer om en enastående karriär. För att lyckas måste du tro på dig själv, inifrån och ut, på dina mål och ambitioner och värderingar. Du måste utlysa att du vill, inte minst kan, skapa dig en karriär inom det arbetsområde du brinner för och älskar. Låt inte andra definiera dig.

Självkänsla är att veta ditt eget värde. Självförtroende är att veta att du kan prestera. En karriärista behöver en lika stor dos av båda. För att kunna prestera bra och våga ta ut svängarna är det en viktig del.

I början av min karriär som frilansskribent hade jag världens sämsta självkänsla och självförtroende. Jag visste ingenting om mediabranschen, hur man pitchade idéer till tidningar eller hur man tog betalt. Jag har minst sagt noll koll på hur det var att driva eget, inte heller hade jag någon susning om vad det innebär att skapa sig en egen karriär utifrån en hobby eller en specifik passion.

Men jag lärde mig allt det där: hur jag skulle gå till väga för att starta eget företag, sälja mina idéer och vara den skribent som tidningarna ville lägga ut jobb på. Fast det tog ett tag, och inte ens i dag är jag fullärd.

Jag tog saken i egna händer och prioriterade min tro på mig själv och mina talanger och kunskaper, framför en utbildning i journalistik på högskolan eller universitetet. Jag orkade inte plugga i flera år för att få en examen. Jag var för ivrig. Jag ville skapa egna karriärmöjligheter på en gång. Så det var det jag gjorde. Jag struntade i vad alla andra tyckte och tänkte, startade företag och lärde mig själv allt jag behövde veta och kunna. Nu, två år senare, ångrar jag ingenting.

Mitt liv: Mobbad redan i förskolan

Det var i förskolan allting började. Dagarna kantades av att jag inte fick vara med och leka, att de andra barnen skrattade åt mig, att jag alltid gick ensam. Jag fick på nära håll uppleva mobbning och mörka känslor som inget barn i fyraårsåldern någonsin ska behöva känna. Ensamhet. Ilska. Besvikelse. Nedstämdhet

Från början var jag en go’ och glad liten tjej som älskade att uppträda till låtar av Magnus Uggla eller Spice Girls. Klädd i cykelbyxor, en topp och mammas klackskor dansade jag runt i vardagsrummet hemma. Mitt hår var rufsigt uppsatt i en hästsvans och jag hade snott mammas smink och pudrat näsan med. Jag var en sprallig tjej som pratade högt, för jag ville bli hörd, sedd. Uppmärksammad. Men ju mer jag blev utfryst av de andra barnen i förskolan, desto mer drabbades jag av humörsvägningar. Jag blev en annan Malin. En Malin som plötsligt var sur hela tiden och som trodde att ingen älskade mig.

En dag hade jag fått nog. När jag kom hem från förskolan sprang jag in till vardagsrummet, slängde mig på golvet och grät och skrek. Jag var förbannad och ledsen på samma gång.

Mamma frågade vad som hänt och jag svarade att jag aldrig hade någon att leka med, att jag aldrig fick vara med. Då ringde hon till en av min förskollärare och frågade varför de inte lagt märke till det här. De menade att de inte uppfattat mig som utanför. Mamma höll mig hemma i två veckor, krävde att förskolan skulle vidta åtgärder – men när jag kom tillbaka var det samma visa igen.

Jag lämnades utanför, igen, och min tillvaro i förskolan fortsatte att försämras. Inga åtgärder vidtogs av förskolepersonalen och i korta drag blev mobbningen snart min vardag, trots att mamma otaliga gånger förde dialog med personalen.

Jag får ofta höra av människor att det inte går att bli mobbad redan i en så ung ålder. Då är man bara ett barn. Sant. Man är bara ett barn. Men barn vet vad de gör, de vet oftast vad som är rätt eller fel, även fast de inte alltid medger det. Därför måste man aktivt arbeta förebyggande mot mobbning i förskolan för att främja barnens rätt till trygghet och lära dem att kränkningar aldrig är okej.

Arbetet mot mobbning behöver ske utifrån  varje förskolas enskilda behov och en plan mot mobbning är nödvändig. Att ta tag i mobbningsfall direkt när de sker är viktigt, liksom att dra lärdom av tidigare fall där kränkningar förekommit.

Alla barn är lika värda och har samma rättigheter – inget barn ska kränkas. Det står skrivet i barnkonventionen, som också handlar om att barnets bästa ska komma i första hand i alla situationer.

Det som sårat mig mest är att mina förskollärare inte uppfattade mig som utanför. För mig är det ett varningstecken på att de inte var tillräckligt engagerade i barnens välmående och därför missade de att se och lägga märke till varje barn, däribland mig. Med rätt utbildning och verktyg i mobbningsfrågan kan mobbning minska, inte bara i förskolan, utan också som samhällsproblem.