Karriärista: Du får inga jobb som journalist – så bli frilans!

På senaste tid har det varit en del snack i medievärlden om det här med journalister och om de behöver vara utbildade. Det började med att bloggerskan och entreprenören Isabella Löwengrip ska starta en tidning – Egoboost – och konstaterade att hon föredrog folk som brinner för att skriva än utbildade journalister när hon ska ta in folk som ska jobba för henne. “Journalisthögskolan är en skämt” avslutade hon med. – Skriver journalisten Camilla Björkman i ett inlägg på sin blogg som publicerades 2010.

Många utbildar sig till journalister på folkhögskolor och universitet, de pluggar i flera år och sedan kommer de ut i det verkliga arbetslivet inom mediebranschen och blir förvånade och undrar varför de inte får något jobb. Ja, det finns i princip inga heltidsanställningar för journalister längre. Medieföretagen kickar sina anställda eftersom de inte har råd att ha kvar dem, istället köper de in material från frilansande egenföretagare. Och de utbildade journalister som tidigare haft en anställning, men tvingas avgå, kommer ut i ett deserterat medielandskap där de inte har en aning om hur man överlever som frilansare. Att frilansa – vad är det för något? Tänker dem, och sedan inser de att de inte kan försörja sig ekonomiskt och byter karriärbana.

Jag vet flera som studerat till journalist på universitetet, ett tag funderade jag själv på att söka dit, och det gjorde jag. Jag sökte till en folkhögskola, men kom inte in trots mina många meriter och all min arbetslivserfarenhet. Jag var en av de få som faktiskt arbetat med journalistik ett bra tag innan jag ens funderade på utbildning, medan de andra sökande och de som redan pluggade på skolan tyckte det var hur utmanande som helst att ”skriva en artikel på 10 000 tecken” – det där är standard för min del och inga bekymmer alls. Det är mitt jobb. Men trots att jag arbetat för flera tidningar i riksmedia och gett ut en bok, antogs jag inte. Först blev jag besviken och irriterad. Det här var ett år sedan. Nu är jag glad att jag inte kom in. För vet ni vad det mest märkliga var med antagningsprocessen? Jo, att eleverna som studerade där höll i och bedömde antagningstesten, dessutom var det de som utformat dem. Nu skulle jag aldrig i hela mitt liv få för mig att söka till en liknande utbildning. Vilket skämt de där utbildningarna är.

På journalistutbildningarna skriver de uppsatser om media, eleverna får knappt komma ut på någon praktik eller uppleva verkligt arbete ute på fältet. Det var en stor anledning till att en av mina bekanta hoppade av hela universitetsutbildningen – det fanns inget moment som gav henne någonting.

Tidningarna har nästan inga fastställda, inte heller tv-branschen. Film-teamet som spelade in mig för serien ”Det handlar om dig” (som för övrigt sänds 20 Oktober på SVT1) var visserligen utbildade, men ingen av dem hade en fast anställning och kämpade ständigt med att få nya uppdrag. De hyrdes in för diverse projekt på ett fåtal månader, men mer än så var det inte.

Jag är inne på samma spår som Isabella Löwengrip: hade jag varit redaktör för en tidning, hade jag köpt artiklar av outbildade skribenter som verkligen brann för sin passion, hellre än att köpa från utbildade journalister. Grejen med att vara outbildad, men en jävel på att skriva och hitta idéer med nyhetsvärde, är att man många gånger har en större glöd för hantverket. Du kan vara hur utbildad du vill, ha pluggat i tio år, och ändå vara helt värdelös på det du gör. Särskilt om du inte har en genuin passion för ditt yrke.

Du får inga jobb som journalist – så bli frilans!

Att vara frilansare handlar om så mycket mer än att bara skriva texter som publiceras i tidningar. Att vara frilans handlar om att driva eget företag, sälja in dig själv, sälja in dina idéer, skapa ett varumärke, en profil och i vissa fall också en offentlighet (exempelvis om du blir en profil som uppmärksammas mycket). Många säger till mig: ”jaha, så du skriver texter och får betalt för det?” – som om det var hur enkelt som helst, som om jobben bara kommer till mig. Så är det inte. I min verksamhet som frilansjournalist arbetar jag nästan dygnet runt. Jag arbetar verkligen för att ta mig dit jag vill och för att sälja bra texter. Jag får ingenting serverat på ett fint litet silverfat. Jag har byggt upp min verksamhet och lärt mig själv vad som funkar och inte, hur mycket man kan förvänta sig ta betalt och att fixa bokföring. Jag har skapat mitt eget jobb.

Jag började frilansa redan i gymnasiet, årskurs två. Jag har haft eget företag sedan 2013. Mitt första knäck sålde jag till Hemmets Journal: ”Anneli överlevde semestern på Sri lanka”. Jag hade skickat massa idéer till olika tidningar innan någon tillslut nappade, och när jag sålde mitt första scoop blev jag överlycklig (jag höll nästan på att ge upp, men när jag fick sålt det här knäcket blev det en jävla fart på mig att ta mig vidare framåt).

Jag vill uppmuntra fler unga inom kreativa yrken att inte bli fixerade vid att ”man måste ha en utbildning för att lyckas” – för det behöver man inte. Jag har började med en enskild firma i gymnasiet (2013) och nu (2015) har jag både hunnit driva eget i två år och utveckla företaget till ett internationellt AB-företag: Multiwriter Limited UK Filial. Jag drivs av utmaningar, drömmar och passion. Ibland har jag funderat på om jag ”kanske borde skaffa mig en utbildning ändå” – men sedan skakar jag av mig det. För jag tänker minsann inte utbilda mig, inte när jag vet att jag är tillräckligt bra för att kunna lära mig själv och försörja mig på journalistiken utan en utbildning. Inte när jag har ett bokkontrakt i handen. Inte när jag får en wow-faktor av allt jag hittills lyckats åstadkomma. Jag kan. Om jag vill. Om jag jobbar hårt. Jag har sett mina resultat av loppet på två år, och det är över mina egna förväntningar. Jag är bara 20 – vänta då tills jag är 22, säkerligen har det hänt så mycket mer i min karriär då.

Här är några konkreta fakta (enligt mig) om utbildning inom journalistik, som Camilla Björkman skrivit i sitt blogginlägg med samma tema:

  • Att få ett fast jobb på en tidning som nyutexaminerad student är ofta bara att glömma. Så sluta fokusera på att skriva snygga CV:n och ha ångest över att ingen tidning svarar på dina jobbansökningar – och skapa ditt eget jobb!
  • Tidningarna skiter i om du är utbildad journalist eller inte när du säljer artiklar. De vill ha en bra artikelidé, en sjukt bra skriven artikel och de vill att du lämnar den i tid. Är du till på köpet en trevlig person kommer de att älska dig.

Jag önskar bara att fler tidningar, och inte minst fler mediebolag inom tv, faktiskt slutar att haka upp sig på det där med journalistisk utbildning. Vad är det som säger att att jag, exempelvis, inte skulle kunna göra ett lika bra jobb som en utbildad journalist? Har de ens testat att arbeta med en outbildad? Jag ger alltid beröm till Cissi Wallin när jag skriver i den här frågan, och jag tänker göra det igen för att hon är ett grymt exempel på mediaprofil som a) inte har utbildning b) också är från Uddevalla och c) har arbetat med exempelvis radio – utan en utbildning. Hon är bara så sjukt talangfull, och det är det jag snackar om – har man passion och talang så spelar det ingen roll om man är utbildad eller outbildad.