Novell: Kärleksparadiset (Del 1 av 3)

När 17-åriga Zoe Cortez anländer till semestervillan på den spanska medelhavskusten, med sin familj, förväntar hon sig en dötrist sommar – utan kompisarna som stannat kvar hemma i Sverige. Men när hon oväntat får kramp i vattnet under en simtur vid populära och turistäta Tamariu beach, och räddas av den solbrända hunken Diego, tar sommarlovets början en helt ny vändning. Det blir startskottet på en exotisk sommarromans med heta dejter, nattbad och dykning i undervattensgrottor. 

Vattenytan speglade solen, men fick den att se tillräckligt suddig ut för att inte kunna urskilja några detaljer, i alla fall inte från under vattnet och utan cyklop. Zoe tog ett djupt andetag när hon kom ovan det tunna skiktet som skilde henne från att fullt omslutas av havet och inhalera frisk luft. Hon kände hur delar av det svarta, långa håret klistrade sig fast mot huden, hur våta droppar slingrade sig ner längs ansiktet. Hon hade nästan, men bara nästan, glömt hur det var att bada i Medelhavet. Den spanska medelhavskusten, det var där hon skulle spendera sommaren, det som hennes föräldrar kallade för det ultimata semesterparadiset.

Om det ändå var sant, tänkte Zoe, och himlade med ögonen för sig själv. Hon saktade ner farten, simmade lugnare och tillät sig hämta andan. Semesterparadis, visst, fast ett dötrist sådant.

Zoe gav ifrån sig en suck när hon simmade förbi ett par i hennes egen ålder. Hon kunde inte hjälpa att känna sig avundsjuk. De var som det perfekta paret: de var snygga, pressande sina kroppar mot varandra och hånglade som om de aldrig gjort annat. De var kära, och inte nog med det, förälskade – kunde inte slita blicken från varandra ens en sekund.

I hemlighet önskade Zoe att hon bytt plats med den där tjejen, att det var hon som fick uppleva den där mäktiga känslan av att betyda så mycket för någon annan, att den där någon var en sådär viktig person i hennes liv. En pojkvän, eller ens en flört, verkade som någonting hon däremot aldrig skulle få uppleva. Ändå envisades hon med att hoppas, för kunde hon inte få det var hon i alla fall tvungen att drömma.

På stranden tycktes människorna bli mindre och mindre, tills de liknade små prickar. Tamariu beach var en populär, naturskön strand med perfekt sand. Costa Blanca var ett hett resmål för många turister. Hennes föräldrar hade växt upp här, mellan Barcelona och franska gränsen. De älskade staden, den kokande värmen och allt som hörde till det exotiska temat. Palmerna, det klarblå vattnet, den stekande solen, kulturen. Men Sverige var där de, i sin ungdom, slagit rot för att göra karriär och så småningom bilda familj.

När Zoe grubblade över hur långtråkigt det skulle bli att tillbringa flera veckor ledig från plugget med sina föräldrar och släktingar, kände hon en ryckande värk i ena vaden, som snart spred sig längre upp längs benet. En okontrollerbar smärta hon aldrig känt tidigare, fick hjärtat att bulta hårdare i bröstkorgen. I panik såg hon sig omkring, höll sig ovanför ytan genom att bara försöka simma mot land med hjälp av armarna. Men land kändes som en evighet bort.

”Jävlar”, fnyste Zoe, svordomarna öste ur munnen. Hon klandrade sig själv för att ha tagit sig ut på för djupt vatten, bortom badplatsens flytande gräns. Benen var obrukbara av den ryckande smärtan, vars intervaller blivit så intensiva att det nästan var outhärdligt.

Ju mer Zoe ansträngde sig, desto svagare och mer andfådd blev hon. Vid det här laget var hennes kropp så utmattad att den började ge upp, för varje simtag sjönk hon ner djupare i vattnet, och det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Krafterna räckte inte till. Med ens befann hon sig inte längre ovanför vattnet, i stället var allt såg mörker, havets mörker. Desperat letade hon efter en utväg, fumlade med armarna och händerna i ett försök att komma upp igen – men utan resultat.

Adrenalinet flödade genom ådrorna, nådde varenda cell och utsöndrades i hela kroppen.  Ett dovt ljud under vattnet nådde Zoe, fast hon kunde inte lokalisera varifrån det kom.

Hade någon sett henne?

En grov, stark hand grabbade tag i hennes arm och drog henne ovan ytan. Hon kippade efter luft. I samma ögonblick förstod hon att allting skulle bli okej, att luft aldrig fyllt lungorna på ett så tillfredställande sätt tidigare. Hon blinkade, andades snabbt och kunde inte få grepp om situationen.

”Hjälp!” ropade Zoe mellan tunga flåsningar.

Den mörka rösten lät sansad, mystisk, ändå trygg. ”Bara lugn, vi är snart i land.”

Hon tystnade och kände hur främlingens muskler spändes under kroppen i en känsla av behag, sedan hur ryggen mötte den våta sanden vid strandkanten.

”Ser ut som om du överlever”, sa främlingen. ”Du hade tur som inte hann vara under vattnet särskilt länge.”

En våg av hetta svepte ned, likt en het vind. Försiktigt sänkte Zoe händerna och kisade. Fläckar dansade för ögonen efter den bländande solen. ”Vad hände? Det ryckte av smärta i mitt ben …”

”Du fick kramp, höll på att drunkna och jag räddade dig”, sa killen, som satt på huk bredvid henne.

Med en grymtning rätade hon ut benen och satte sig upp, det sved och kliade i ögonen. ”Kramp?”

”Ja, du vet, när en muskel plötsligt drar ihop sig och det gör ont.”

Zoe visste inte vad hon skulle svara, i stället lät hon blicken falla till marken för att undvika den snygga killen som just räddat henne från att drunkna. ”Okej.”

”Är du gravid?”

Frågan fick Zoe att häpna, rodna. ”Ehm … nej?”

Killen log brett och skrattade avslappnat, drog ena handen genom det bruna håret. Han såg inte äldre ut än tjugo. ”Kollar bara läget, jag praktiserade på sjukhuset en gång, tydligen kan man lättare få kramp om man är gravid.”

”Bra att veta för framtiden,” svarade Zoe ironiskt, och himlade med ögonen.

”Vad gjorde du där ute egentligen?”

”Jag tog en simtur … en lång simtur.”

Killen ställde sig upp, tog ett steg framåt och sträckte ut händerna mot henne. Han hjälpte henne upp på fötter. ”Tja, du överansträngde förmodligen en muskel och det gjorde att du fick kramp. Bor du här?”

”Över sommaren”, sa Zoe, vände sig om och pekade upp mot en vit villa i bergen strax ovanför stranden. ”Där uppe.”

”Ser man på”, sa killen fundersamt. ”Du är en Cortez, alltså?”

Zoe tittande på honom, blängde, samtidigt som hon stretchade det ben som krampat. ”Vad menar du med det?”

”Tja, det är en liten stad, här går ingen obemärkt”, sa han, med händerna i kors över bröstet. ”Din familj, släkt, är lite av lokala kändisar här.”

Zoe tittade på honom, men kunde knappt urskilja hans förvånansvärt lugna uppsyn. Hon ville inte prata om statusen som efternamnet Cortez medförde här, i stället ignorerade hon det han just sagt: ”Såg du mig från stranden?”

Han småskrattade igen och slängde en blick över axeln, mot den vita motorbåten som guppade i vågorna i närheten av där hon förlorat kontrollen över sin kropp. ”Nej, sötnos, du var en bra bit bort från stranden. Jag såg dig från min båt och hoppade i.”

Nu var det Zoes tur att le, om än blygsamt. Ögonen glittrade genom de långa ögonfransarna. ”Vad ska jag kalla dig?”

”Diego”, sa han, och slängde ännu en blick över axeln, som om han hade bråttom någonstans. ”Jag borde simma ut, tillbaka till pärlan.”

Zoe höll tillbaka ett fniss. ”Pärlan?”

”Ja, min båt”, sa Diego, utan att röra en min. ”Är det något fel med det namnet?”

”Nej”, ljög Zoe, och placerade en svart hårslinga bakom örat. ”Kollar bara läget, har hört att killar som döper sina båtar tenderar att vara lite mesiga.”

Zoe iakttog Diego när han vände på klacken och gick ner i vattnet. Hon tog sig för pannan, drog en djup suck och insåg att hon just flörtat med honom – utmanat honom att bevisa henne motsatsen.

Diego vände sig om från där han stod, med vatten upp till midjan, och ropade: ”Det är en strandfest här i kväll, kommer galet mycket folk, jag utmanar dig att hänga på!”

Zoe var tvungen att säga något, annars skulle hon sprängas. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var hos Diego som fick det att pirra i magen, men hon visste att det var värt att utforska. ”Utmaningen accepterad.”