Untitled: Prolog (Del 1)

En lögn kan förändra allt du någonsin trott på … 

När svenska Vanessa blir överfallen av sin före detta pojkvän förbereder hon sig för det värsta. Men hon får undsättning. När skolans nya kille, Samuel, plötsligt dyker upp i hennes försvar dras hon in i en värld av faror, svek och lögner. Det visar sig att Samuel är en uråldrig varelse med ett farligt förflutet och en mörk framtid. I North Carolina, Charlotte, härjar de föraktade, törstiga efter blodsbad.

Kommer Vanessa att överleva?

North Carolina, Charlotte, 1802

Han låste dörren för säkerhets skull samtidigt som han såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen var i närheten. Nycklarna skramlade till när de hamnade i fickan på hans svarta rock men det var inget som väckte nattens tysthet till liv. Sedan satte han av med bestämda steg mot den avtalade mötesplatsen med händerna i fickorna.

Med jämna mellanrum kastade han en blick över axeln, övertygad om att ingen var honom på spåren.

En gång fann han synen av månens starka ljus som lyste upp de mörkaste platserna på gatorna där lyktorna övergivit sina sista krafter att hålla skenet uppe. Det var han tacksam för, även om hans försvarstekniker aldrig skulle svika honom. Det var något speciellt med den här natten, något han inte kunde sätta fingret på. Kanske var det för att han visste vad han var tvungen att ge upp, för fullmånen fick honom att fundera.

Tanken på att behöva lämna det han hållit kärt under hela sitt liv var djupt upprörande, likt en kniv i hjärtat avsedd att orsaka smärta och som aldrig skulle försvinna. Men han gjorde det för henne. För att beskydda det enda han hade kvar av sin familj, det enda som någonsin skulle betyda något. Han var rädd för om det här var rätt val, det erkände han för sig själv när han passerade över gatan till det andra kvarteret. Han vägrade låta dem utsättas för någon som helst form av fara. Därför hade han tagit farväl de senaste dagarna, sagt att han erbjudits ett arbete som skulle ge en bättre framtid för honom själv och hans nära. Och de hade köpt hans lögn utan att tveka.

Händerna i fickorna knöt sig så hårt att knogarna vitnade när rösten i huvudet påminde honom om hennes sorgsna ord. Jag antar att det här är ett farväl, men kan du

lova mig en sak? Vad som än händer, glöm aldrig bort mig. Han hade gett sitt ord till henne, han skulle aldrig glömma henne. Aldrig.

Ljudet av fotsteg väckte honom från hans tankar, som förblindat honom från att vara på sin vakt. Om han fick oväntat sällskap när han närmade sig mötesplatsen skulle han utan tvekan bli dödad. Han fortsatte gå och lät stegen närma sig lite till för att göra det enkelt för sig. Ett kraftigt slag i ansiktet för att chocka fienden och en vridning av huvudet skulle räcka för att bli av med vem det nu var som följt efter. Han saktade in på fotstegen och räknade ner. Ett, två, tre. Han vände sig om och gav motståndaren ett kraftigt slag i ansiktet, som fick denne att skrika till, samtidigt som han vacklade ett kort steg bakåt innan motståndaren återfick fokus, men då hade han redan närmat sig och var beredd att göra slut på det hela. Men han hann inte förrän han träffades av en spark i bröstet och föll till marken.

Det var svårt att andas, han kippade efter luft som inte längre verkade existera. Hur kunde han vara så dum att han lät sina tankar styras av känslor som ändå inte längre skulle ha någon betydelse i hans liv? Känslor var anledningen till att han låg på marken nedslagen och försenad. Han låg på sidan och hade återfått andningen när en mörk gestalt syntes framför honom.

”Glömde du vänta på mig, tönt?” viskade den nu synlige skepnaden och räckte fram en hjälpande hand. Ännu ett korkat misstag av en enorm idiot, tänkte han för sig själv när han tog Tylers hand och drog sig upp på fötter.

”Idiot”, gav han som svar medan de fortsatte med kvicka steg in på gatan runt hörnet på bokaffären. De kastade blickar bakåt, sökte igenom området i jakt på annat liv än deras men ingen syntes till.

När de vek av till höger in i den mörka gränden möttes de av en oväntad tystnad. Tyler knuffade till honom i sidan med ena armbågen. ”Håll käften”, mumlade han ironiskt.

Han riktade blicken mot honom i undran, flinade med ett leende på läpparna och skrattade lågt. ”Jag vet, det är för tyst. Han borde vara här”, svarade han.

”Och det är jag”, hördes en manlig röst från mörkret längre in i gränden. ”Ni är sena.”

Ur skuggorna klev en manlig gestalt. Med breda axlar, markerade käkben och en bestämd blick gjorde han sig fullt synlig. Under den svarta kappan bar han en svart kostym, och händerna täcktes av skinnhandskar i samma färg. Bara sättet han rörde sig på avslöjade hans kaxiga, men farliga, attityd.

Det här var deras nya chef.

Han kastade en snabb blick på sin vän från ögonvrån. Nu fanns det inte längre någon återvändo – efter det här mötet skulle de lämna sina nuvarande liv bakom sig, och de kunde inte vända sig om för att se tillbaka. Men det var priset de var tvungna att betala för att personerna de höll kära skulle förbli säkra.

De skulle åtminstone ha tak över huvudet och mat att mätta magen med, tänkte han, om än förtvivlat. Han hade aldrig trott att en sådan här dag skulle komma. Men skulden till hans farbror var så pass stor att den skulle ta mer än ett århundrade att återbetala. Helvete, om hans pappa aldrig lånat så mycket pengar för att kunna förgylla sitt spelberoende hade han inte behövt göra det här. Och som om det inte var nog hade han varit den som fått ta hand om sin lillasyster, och sin mamma.

Nej, han kunde inte tänka på de här minnena nu, inte när han var på väg att lämna dem. Fast trots att han försökte döda tankarna, försvann de inte. På näthinnan svävade minnet av hur hans pappa slog resterande familjemedlemmar när han blev irriterad eller aggressiv. Nej, spelberoendet var inte det enda som spökade för honom, det gjorde också alkoholen. Passionen för sena krogrundor fyllda av spel och flera glas whisky var ingen vacker syn i kombination med fysisk misshandel gentemot familjen, den saken var säker.

”Jag är glad att ni kunde komma till det här mötet”, sa deras chef med en lugn, mörk röst. Det väckte honom från att dyka för djupt ner i minnena. ”Men jag gillar fortfarande inte att ni kom sent. Ni förstår att disciplin ligger mig varmt om hjärtat – så det här blir en varning, kom aldrig sent igen.”

Mannen framför dem, vars namn var Blade Blackwood, hade låtit båda händerna vila på den mörkbruna staven av ek. Den hade han tidigare haft i sin högra hand, men nu tycktes han se otålig ut och därför bytt position.

Han stod tyst bredvid sin gamla barndomsvän och tänkte på framtiden. Med familjen och sin älskade Cressida i bakhuvudet, förstod han att det var det här han måste göra.

Cressida, hans kärlek, med det långa glansiga håret och de vackra ögonen.

Blade Blackwood gjorde sin röst hörd ännu en gång, och lät tonerna från stämbanden fylla den aningen kalla luften. ”Vår senaste pratstund var inte särskilt långvarig, men nu när ni äntligen är här, är det på tiden att vi diskuterar mitt jobberbjudande.”

Han satte händerna i fickorna, rätade på sig och försökte se självsäker ut. Deras tidigare möte hade skett som en överraskning. Det var under en krogrunda någonstans i Charlotte som deras nya arbetsgivare funnit dem vid ett biljardbord – fulla, odrägliga och arbetslösa. Den kvällen hade de båda haft anledningar att strunta i allt och leva i nuet. ”Du kan börja med att berätta om er organisation, sist vi sågs var detaljerna få. Vi vill veta vad ert företag står för, så att vi kan göra ett bra jobb.”

”Ja, det kan ju trots allt vara klokt att veta vad ni ger er in på”, sa Blade allvarligt, innan han fortsatte: ”Min organisation är väldigt speciell.  Den skiljer sig från alla de andra företagen som finns i samhället idag.”

”Vad är er affärsidé?” frågade Tyler skarpt. ”Du får gärna specifiera den.”
Med bestämda steg började Blade gå mot dem, käppen stötandes mot marken med

klickande ljud. ”Jag har ingen affärsidé, jag har någonting som är mycket värdefullare än så … nämligen forskning. Det tillåter min organisation att framställa ett mycket värdefullt serum.”

Vidare berättade han om organisationen, som specialiserade sig på att forska kring ett serum, vars effekt menades bota de svåraste av humanitära sjukdomar. Deras syfte var att utrota dem totalt, och istället låta preparatet stärka människorna såväl fysiskt som psykiskt. Hur det skulle gå till visste varken han eller Tyler. Var det verkligen möjligt att framställa ett sådant serum, en mirakelkur?

Han tvivlade inte en sekund på att möjligheten inte fanns. Orden som talades ur Blade Blackwoods mun hade övertalat honom om det motsatta. De hade till och med dragit in honom i en helt ny värld, en spännande sådan, som han längtade efter att få uppleva.

De var så nära framtiden nu att han kunde känna hur dragkraften mot den ökade för varje sekund. Samtidigt var det någonting som höll honom tillbaka – hans familj. Även om han visste att de var den enda anledningen till att han tog det här jobbet, visste han att det fanns en längtan efter frihet inombords. Kanske skulle han nu kunna lugna sitt sinne och fokusera mer på sig själv?

Förhoppningsvis.

”Är det verkligen möjligt att framställa ett sådant serum?” frågade Tyler när det plötsligt blev tyst. ”Om inte ens alkemister lyckas uppfinna ett livselixir, hur ska vi då kunna göra ett serum som botar alla sjukdomar och på köpet gör människor starkare?”

Ett leende bredde ut sig över Blade Blackwoods ansikte, oförutsägbart men fundersamt, som om Tyler hade en poäng. ”Jag visste att jag inte skulle bli besviken av er intelligens.”

”Har du några argument för varför vi inte borde tacka nej till ditt erbjudande och bara gå härifrån?” fortsatte Tyler.

”Jo, det har jag, men de skulle inte göra någon nytta i sammanhanget. Jag tror det är bäst om jag visar er istället”, svarade Blade Blackwood med lågt tonfall.

Han såg sig försiktigt omkring i gränden. De var de enda där, men en känsla som slingrade sig upp längs ryggraden menade något annat.

En mörkt klädd figur landade på båda fötterna framför dem, i en kupande position som fick honom att hålla balansen. Hela kroppen var täckt i en svart dräkt, inspirerad av läder, tycktes det som. Håret matchade hans kläder, likaså hans ögon. Vem var han?

Blade Blackwood la en hand på främlingens axel. ”Ni får ursäkta mig, men jag glömde presentera er ledare. Det här är Gregory Pendergast och det är han som kommer träna er.”

Han utbytte en blick med Tyler, innan han riktade sig mot sin arbetsgivare. ”Vad menar du?”

Ett lågt skratt ur Blade Blackwoods strupe tycktes höras.”Accepterar ni mitt jobberbjudande?”

Han sa, ja, utan att tveka. Men Tyler verkade mer skeptisk än innan och stod tyst ett tag. Tillslut blev stämningen pinsam, så han knuffade till sin vän i sidan med armbågen.

”Okej, jag är med på tåget”, svarade Tyler. ”Men jag vet fortfarande inte vad du menar med att vi ska tränas.”

”Bra, det är inte meningen heller”, sa Blade Blackwood, och gjorde en gest med ena armen mot grändens öppning. ”Då ger vi oss av.”

Där stod en elegant svart droska kopplad till fyra vita hästar, som verkade vara avsedd att transportera dem till organisationens huvudbyggnad. Droskekipaget var en medelstor, lågställd vagn, som hade en kvinnlig kusk sittande längst fram på kuskbocken. Den satt betydligt högre än passagerarkupén, och liknade mer en fiaker, än en vanlig droska utan sufflett. Med ett ordentligt tak kunde fiakern bättre skydda dem mot regn och hårda vindar.

Fast tur var väl det, tänkte han, när Gregory Pendergast bad kusken köra iväg. Han hade en känsla av att ett oväder skulle dra in över staden under natten.

Han slappnade av och lät de stolta körhästarna, som gav ett sken av elegans på storstädernas gator och torg, föra dem närmare framtiden. Hästarnas hovar klapprade mot kullerstenen och hästarna gnäggade i den ännu stillsamma natten. Med ens fanns det ingen återvändo

Observera att det här är prologen till en bok jag skrev klar i gymnasiet, men som inte blev som jag tänkt och den har aldrig publicerats. Alla rättigheter äger jag, Malin Engelbrektsson.  Jag väljer att publicera den online eftersom jag inte känner mig så pass nöjd med den att jag vill satsa på att ge ut den själv, därför får den hamna här – medan jag skriver min nya bok. 

Mitt liv: Att hitta balansen

Satsar man fullhjärtat på karriären finns det alltid saker att göra: sätta upp nya mål, planera marknadsföring, nya projekt, boka eller ha möten. Det finns alltid saker på att-göra-listan. Men ibland är det lätt att snöa in sig för mycket på själva arbetet och då förlorar man också kontrollen över tiden och hur man mår. Att ha mycket tt göra kan snabbt förvandlas till en stressfaktor, och som ett resultat blir man så klart stressad.

Jag har varit med om det flera gånger.

För att jag ska klara av min vardag med häst, hund, eget företag och en deltidstjänst i skobutik måste jag hitta ett mönster som fungerar. Jag måste noga planera min vecka och se till att allt som behöver göras blir gjort, utan att jag presterar sämre eller tycker allt bara är jobbigt.

Därför har jag en dag i veckan där jag sätter mig ner med min kalender och nog, läs steg för steg, planerar vad de kommande dagarna ska innehålla – vad det är jag behöver göra för att komma vidare i karriären och effektivisera jobbet. Man skulle kunna säga att jag jobbar i princip varje dag. Många gånger prioriterar jag jobbet framför att umgås med vänner, men de är medvetna om att jag vill göra karriär och accepterar mina val.

Genom att planera in i detalj, nästan, hinner jag med allt som jag vill och behöver hinna med – det handlar mycket om att effektivisera tiden.