Relationer: Jag är inte ditt jävla andrahandsval

Den senaste tiden har jag, i flera situationer och sammanhang, kommit på mig själv vara andras andrahandsval. Den som man tar för givet. Den som man hör av sig till när det passar. Den som duger som sällskap lite då och då. Den som man har ”vid sidan om”. Den som man nonchalant drar nytta av för att förgylla sina egna sociala behov.

Och jag är arg på mig själv för att jag, fram tills nu, varit för blind för att inse det. Och jag är arg på mig själv för att jag låtit mig själv utnyttjas. Och jag är arg på mig själv för att jag till viss del får skylla mig själv.

Jag får skylla mig själv för att jag i vissa situationer och sammanhang aktivt valt att säga ja till att vara någon annans andrahandsval, trots att jag vetat om konsekvenserna.

Men nu har jag fått nog.

Jag vill inte vara, och tänker inte heller vara, den som man har vid sidan om – eller den som man utnyttjar för egen vinnings skull. Jag vägrar låta andra människor, som i slutändan har en negativ inverkan på mig och mitt liv, trycka ner mig och behandla mig som om jag bara vore luft. Jag hatar att känna mig tom för att en del placerar mig på andra plats.

Därför har jag nu brutit med inte bara en, utan flera, personer som jag känt i flera år. Sagt tack och hej. Adios. Ha det gött. För jag är inte ditt jävla andrahandsval.

 

 

Efterlysning: Bli kvitt kompishetsen!

Flest kompisar online och i verkligheten – vem vinner tävlingen? Vem tar flest coola och snygga bilder tillsammans med vännerna att posta på sociala medier? Är du drabbad av kompishets? Känner du att du verkligen måste ha massor av vänner för att av omgivningen faktiskt anses vara någon? Bli sedd? Bli uppmärksammad? Bli bekräftad? Räcka till?

Just nu skriver jag en artikel om att dissa kompishetsen för tjejtidningen FRIDA. Vill du ha chansen att vara med i tidningen? Jag söker:

  • En tonårstjej som med namn och bild vill berätta om att hon drabbats av kompishets – alltså, känner ett stort behov av att ha massor av kompisar online och i verkligheten.
  • Tre tonårstjejer som kortfattat vill berätta om varför de känner ett måste om att ha mycket vänner.
  • En expert som vill ge fördjupning på ämnet.

I det moderna samhället är det lätt att stor fokus läggs vid antalet kompisar, kontakter, vänner man har att posera med på sociala medier. Ibland är det lätt att låta det definiera oss. Men allt handlar inte om att ha flest vänner eller flest följare och tilltalande sociala bilder på Instagram.

 

För att ha chans att vara med i tidningen behöver du: ha högupplösta bilder på dig själv som är tagna med systemkamera – EJ mobilbilder eller bilder tagna med webbkamera, helst kunna gå ut med namn och bild.

Är du under 18 år behöver du målsmans tillstånd.

Skriv och berätta om varför du känner kompishets till: info@malinengelbrektsson.se.

Mitt liv: Ett år med egen häst

Nu har jag precis landat i sängen efter en lång dag som började med en välförtjänt sovmorgon och som sedan kantades av träning på gymmet och även hoppträning för Ankie (eller Ann-Christine Magnusson som hon egentligen heter). Jag är verkligen helt slut i kroppen just nu – puuh! Det där med att hålla igång en så stor häst som jag har, i galopp runt en bana i flera varv, är då inte lika lätt som man kan tro. Särskilt inte heller med tanke på att min Mess just börjat få upp sina muskler (och jag mina) … och med hänsyn till att han bara tränat och tävlat i dressyr innan jag köpte honom för ett år sedan. Exakt i dag, faktiskt! Tiden går fort.

Det här första året som hästägare har väl inte varit helt på min sida. Broddspark på ena bakbenet, hudinfektion med svullet framknä och inflammation i ryggmusklerna är de stora grejerna som sammanfattar hur jag det här året varit rätt begränsad i ridningen. Jag har aldrig riktigt hunnit komma igång, på riktigt, förrän nu.

Efter att Mess blivit behandlad för sin inflammation i ryggmusklerna i somras insåg jag att jag behövde ta till professionell hjälp. Jag blev tipsad av de andra tjejerna i stallet om att låta Ankie, som driver företaget Friskvårdsakuten Väst AB, hjälpa mig. I slutet av sommaren började vi jobba Mess från marken för att se hur han rörde sig efter skadan och bygga upp de grundliga musklerna som han behövde för att vi skulle kunna ta oss vidare i vår utveckling – inte minst för att jag skulle kunna hoppa upp och rida honom igen utan att han skulle få ont. Sedan dess har vi tillsammans kommit en lång bit på vägen och jag känner genuint att vi utvecklas vecka för vecka.

Nu har jag fått tillbaka min balans, min hållning och lite ben- och magmuskler och jag lär mig rida just Mess på rätt sätt för att han ska må bra och tränas ordentligt. Han är en stor häst som kräver mycket. Mess har själv byggt upp fina muskler och fått bättre kondition. Han älskar att hoppa och jag märker hur mycket mer gladare han ser ut och är med den här rätta träningen och utvecklingen.

Nu undrar ni säkert också varför jag rider utan sadel? När jag köpte Mess hade han ridits i en sjukt dålig hoppsadel, som jag sålde, och när inte heller dressyrsadeln tycktes passa honom sålde jag den också. Med hänsyn till inflammationen i ryggmusklerna som han fick valde jag att rida barbacka resten av sommaren och sedan dess har jag ridit med barbackagjord. Allt för att jag velat ge Mess de bästa förutsättningarna att återhämta sig från ryggskadan utan att han ska få några bestående men. Och nu när han börjat muskla upp sig ordentligt börjar det bli dags att hitta en passande sadel till honom.

Jag rider för Ankie en gång i veckan och har tagit hjälp av henne ett bra tag nu, och jag är supernöjd med resultaten som vi hela tiden åstadkommer tillsammans. Ankie är en otroligt lättsam människa att ha och göra med, hon är alltid positiv och glad och det som jag gillar extra mycket med henne är att hon tränar varje ekipage utifrån det enskilda ekipagets: kunskaper, erfarenheter, förutsättningar och utbildningsnivå. Hon tar stor hänsyn till både häst och ryttare och är otroligt uppmärksam och lyhörd.

Det är så kul att träna för Ankie, för med henne känner man ingen press som man kan göra med andra tränare. Andra tränare vill (typ) att man ska kunna exakt allt och vara redo att tävla elit efter en enda lektion, och med sådana tränare får man prestationsångest hur lätt som helst och då blir det inte kul att rida längre. Men med Ankie är saker och ting helt annorlunda, hon kräver liksom inget på samma sätt, utan hon tillåter en att göra fel och göra rätt – hon vägleder en på ett väldigt ödmjukt och fint sätt.

Ankie har inte bara tränat mig och Mess, hon har också kört laser på honom för att komma åt de lite mer känsliga punkterna och för att mjuka upp musklerna. Dessutom har hon lagt upp ett träningsprogram enbart för mig som jag tränar efter på gymmet för att stärka mina egna muskler, speciellt de muskler jag verkligen behöver i ridningen.

Ankie är utbildad C-tränare och hon utgår från Västkusten. I sitt företag (Friskvårdsakuten Väst AB) tränar hon bland annat häst och ryttare, erbjuder personlig träning (PT), laserbehandlingar för häst och ansiktsbehandlingar. Hon är otroligt flexibel och prisvärd.

Är du intresserad av att ta hjälp av Ankie eller veta mer kan du kommentera till det här inlägget, besöka hennes FB-sida eller ringa/smsa henne på det här numret: 070-473 29 19.

I dag hopptränade vi … ja, vad ska jag säga – det krävs mycket benmuskler för att jag ska orka hålla igång min stora häst. Fast kul är det! Bjuder på lite bilder nedan.



Karriär: Inspirationen sviktar

De senaste två veckorna har jag nog inte skrivit särskilt mycket, överhuvudtaget. Det är som om jag tappat alla mina krafter och inspirationen är puts veck. Innerst inne vill jag bara skriva de där grymt bra texterna här på bloggen, skriva inspirerande inlägg och vara allmänt framåt och arbetsam – men nu är det totalt stopp.

Kanske borde man låta sig själv ta en paus ibland, vilket jag ju nu gjort, men nu vill jag komma på spåret igen. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska få tillbaka den där känslan av glöd och passion i skrivandet.

Jag har sakta men säkert börjat skriva igen och komma igång, men ändå är det något som håller mig tillbaka. Usch, jag hatar att känna så här. Fast jag får helt enkelt göra det bästa av situationen och försöka. Något som är till hjälp är att göra saker jag gillar, för att få tillbaka energin, och det är ju att vara i stallet eller gå ut med hunden.

Ja, det här inlägget är luddigt, för jag vet inte riktigt vart jag vill komma i det här. Det enda jag vill få sagt är väl det här: det är okej att inte alltid vara topp.

Jag är inte det just nu.

 

Jag bara känner det där, fortfarande.

Jag hoppas. Men jag vill inte. Fast ändå vill jag. Och jag kan inte hjälpa det. För jag bara hoppas, hoppas att du fortfarande känner det där, något. Jag vet fan inte varför jag inte kan sluta tänka på dig. Jävla skit. Jag bara känner det där, fortfarande.

Det värsta av allt är att du vet exakt vart du har mig, men ändå inget gör. Jag  vet varför du gör så, för jag sårade dig så jävla mycket, och jag sårade mig själv på köpet. Där och då. Det var några år sedan nu. Men du ska veta att jag gjorde så för att jag inte klarade av att leva två olika liv: ett liv som mobbad, ett liv som flickvän. Inte minst ett liv som en osäker tonåring.

Jag förstår varför du kommer tillbaka. Jag förstår varför du också sedan försvinner, och sedan kommer tillbaka igen. Du tar avstånd. Fast du vet lika väl som jag att du känner det där också.

Jag försöker att inte ha falska förhoppningar. Det går inte så bra. Jag bara hoppas ändå, att du ska våga säga hur du känner, som jag har gjort.

Vad mer ska jag säga? Jag vet inte. Men jag kan inte glömma dig.

Jag vill bara bli omfamnad av dig, på det där sättet som bara du kan. Samtidigt vill jag slippa undra, slippa fundera. Jag vill bara ha ett rakt svar: ja eller nej.

 

Tankar och funderingar: Jag vill ju ha dig, förstår du inte det?

Jag är inte längre ditt andrahandsval. Jag vill inte vara den där tjejen som, trots rädslan för vad resultatet ska bli, yttrar sina känslor för dig och seriöst ställer dig frågan: känner du likadant? Bara för att sedan bli bemött med tystnad eller bortförklaringar – för att du i själva verket är den som är konflikträdd.

Det är inte det att jag aktivt väljer att se mig själv som ditt andrahandsval. Men jag blir det när mina känslor för dig fortfarande existerar, och du fortsätter att välja någon annan framför mig.

Jag tror på allt det fina du säger, vill så gärna att det ska vara sant, äkta. Jag vill ju ha dig, förstår du inte det? Du kanske inte vill ha mig, men då kan du väl i alla fall säga det rakt ut när jag ställer frågan?

Nej, vet du vad, jag kanske inte kan släppa mina känslor för dig. Jag kanske inte kan hjälpa att det gör ont att se dig med någon annan. Fast jag tror nu, efter att faktiskt ha förklarat för dig hur jag känner, att jag måste stänga av mina känslor. Bara glömma. Dig.

För du känner uppenbarligen inte som jag. Åtminstone inte längre.

Mitt liv: Ert skitsnack eldar min passion

Hon försöker och vill bara bli känd. Hon får sig själv att framstå som en bitch. Hon är ju den som i själva verket är dum i huvudet. Att hon har varit mobbad är en historia som hon bara hittat på för att få uppmärksamhet. Hon är en mytoman. Hon är en hora. Hon är idiot.

Efter min medverkan i dokumentärserien om mobbning, Det handlar om dig, möttes jag såväl av positiva reaktioner som negativa. Jag sög åt mig all kärlek men valde aktivt att inte lägga någon vikt vid eller kommentera de negativa kommentarer som spreds som en löpeld bland alla haters på sociala medier.

I samband med att just mitt avsnitt sändes revs internet av alla haters. Ett inlägg om mig publicerades bland annat på Facebook och utan att gå in i detalj kan jag säga att folk gick loss med sitt hat. Det är ingen nyhet att internet är en plattform där människor gömmer sig bakom en datorskärm och gottar sig i just det, hat. Jag är även väl medveten om att man som offentlig person många gånger, om inte alla, får både ris och ros. Det finns två typer av människor online och i verkligheten: de goda och de onda. Oftast är det lätt att se förbi all positivitet och fastna vid det negativa som sägs om en. Men det goda vinner alltid i slutändan.

Jag har valt att inte kommentera den negativa vågen av hat som jag möttes av efter min medverkan, och jag kommer inte att kommentera det vidare heller, men jag känner ändå ett behov av att poängtera en sak.

Jag är en stark individ som trivs med mig själv, som har en stark självkänsla och jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag är mig själv. Jag står för mina tankar och åsikter och räds inte ryta ifrån. Jag har ett liv med två nära vänner vid min sida. Jag har en hund. Jag har en häst. Jag har en bra familj. Jag har en karriär. Jag har framåtanda. Jag har visioner, drömmar och mål. Och jag är fast besluten om att uppnå dem – vartenda litet mål, alla visioner och de största av alla mina drömmar tänker jag uppfylla.

Jag är så stark att jag vill rikta ett tack till alla er haters som snackar bakom min rygg och som skriver de där kommentarerna som fylls av rent och skärt hat. Jag vill, från djupet av mitt hjärta, tacka er för att ni använder er tid och er energi åt att prata om just mig. Det gör mig oerhört generad att jag uppenbarligen för er är så pass intressant att ni aktivt väljer att skapa en lång diskussionstråd, om mig. Jag känner mig fullständigt hedrad. Jag blir glad av att läsa era elaka kommentarer, era kränkningar. Jag känner mig nästan som en kändis tack vare er uppvaktning av hat.

Jag vill tacka er, alla haters, för att ni uppenbarligen ser mig som ett hot och avundas mig. Med era lögner om mig vill jag bevisa er motsatsen. Tack vare er sporras jag att fortsätta arbeta hårt, att fortsätta vara den där tjejen som ni läser om och ser på tv och som ni tvingas se lyckas – när ni själva sitter där bakom datorskärmen utan att egentligen inte ha uppnått någonting. Alls.

Ert skitsnack eldar min passion. Tack.