Krönikor: Den som klagar mest och bäst vinner

Ibland, eller rätt ofta, blir jag så förbannat trött på de där människorna som inte gör annat än att klaga sig genom livet. De bara klagar, klagar och sedan klagar de lite till. Det finns liksom inget stopp på dem. Ska de kommentera ett inlägg på Facebook, då klagar dem. Ser de en film och ska ge ett omdöme på den, då klagar dem. Ser de någon som inte klär sig ”ordentligt” så klagar dem.

Vad är meningen, egentligen, med att klaga på allt och ingenting?

Jag frågar mig själv om de här personerna, på något sätt, klagar bara för att de inte har någonting annat för sig – eller helt enkelt för att de gottar sig i andras misslyckanden? Jag tror det senare.

Vilket ypperligt tråkigt liv den här typen av människor borde ha det, som klagar sig genom livet, som om det var ett spel och spelet gick ut på att … tja … klaga. Den som klagar mest och bäst vinner. Game over. Men sedan då?