Krönika: Jag är bara Malin

Vem är du i en grupp? Vilken plats fyller du i en grupp? Den frågan fick jag av en arbetsgivare en gång när jag sökte ett jobb i en butik. Jag blev ställd mot väggen. Det var som om jag var tvungen att välja en position för att arbetsgivaren skulle kunna avgöra om jag potentiellt nog skulle kunna passa in bland de övriga medarbetarna och bidra med de saknade pusselbitarna som gruppen inte hade tillgång till.

Där och då pratade jag glatt på om vem jag var och hur jag fungerade i gruppsammanhang. Jag sa att jag var den där som gärna lyssnar på vad de andra har att säga, att jag är lyhörd men ändå initiativtagande. Sedan fortsatte jag berätta om hur jag är van vid att ha många bollar i luften och hur ansvarstagande jag är.

När arbetsintervjun var klar och jag satte mig i bilen var det någonting som kändes fel. Den där frågan hade etsat sig fast på näthinnan och den irriterade mig: vem är du i en grupp?

Ja, vem fan är jag i en grupp, egentligen? Visst är jag allt det där som jag sa, men mer då?

Jag ser tillbaka på min skoltid och hur den kantades av mobbning, hur jag aldrig ansågs passa in i någon grupp eller ens tillhörde någon. Jag umgicks med mig själv. Jag var min egna grupp. Själv. Det var bara jag och ingen annan. Och så levde jag i flera år. Än idag.

Med hänsyn till det jag varit med om hittills i mitt liv vad gäller mobbning och utanförskap, måste jag ändå säga att jag trivs bäst ensam. Många gånger väljer jag aktivt att vara ensam och arbeta i stället för att umgås med kompisar. Jag fungerar helt enkelt bäst när jag är själv och gör det som jag älskar att göra: skapa mig en karriär av min passion, att skriva.

Ibland umgås jag med mina närmaste vänner och ibland umgås vi även med deras andra vänner. I grupp. Och ärligt talat känner jag mig obekväm med att behöva umgås i en större grupp, med människor som för mig enbart är bekanta eller som jag inte känner alls. Det är en följd av mobbningens konsekvenser, som i övrigt säkert går att öva bort, fast det vet jag inte riktigt om jag vill.

Det är nämligen så här: när man är mobbad tvingas man mogna i förtid för att överleva. Med det sagt så har jag mognat mer än de flesta andra i 20-års åldern. I grupp kan jag därför känna att vissa människor fortfarande befinner sig i tonåren, medan jag känner mig så mycket äldre än vad jag egentligen är. Det gör i sin tur att jag inte fungerar i grupp med de där vännerna som mina närmsta vänner har. Oftast känner jag bara att vi inte allt är på samma våglängd. De pratar liksom fortfarande skit, tror på allt skitsnack och lever loppan som 20-åringar (läs med fester, hundratals vänner och ja … det fortsätter ungefär så).

Folk kan säga till mig, när vi är i grupp: ”hallå, ryck upp dig för fan, se inte så deppig ut”. Och när de säger så blir jag rätt ut sagt förbannad. Förolämpad. Sårad. Nedtryckt. Speciellt när någon nära mig säger så, som dessutom vet om min bakgrundhistoria in i minsta detalj. För det är som om de trycker upp i ansiktet på mig att jag är tråkig och oengagerad. Kanske upplever de mig också så, men här är då förklaringen till vem jag är i en grupp:

I grupp är jag den där Malin som sitter och lyssnar på alla andra, som läser av människor väldigt snabbt och som känner av direkt om de där människorna är något för mig eller inte. Hur kan jag avgöra det på bara ett möte? Jo, för jag vet exakt vad jag letar efter hos potentiella vänner, och det är inte ytlighet eller att man anses vara cool om man har 150 ”bästa vänner”. I grupp är jag den som alltid rådgiver alla andra när de har problem, ibland är det som om jag är deras privata psykolog, vilket är otroligt tröttsamt. I grupp är jag den som aldrig säger ifrån när jag tycker något är fel. Jag gör alltid det som alla andra vill, för att just de vill. I grupp är jag den som håller sig i bakgrunden och observerar, medan de andra skrattar och har kul. I grupp är jag som någon slags bakgrundsdansare som kör snygga moves för att lyfta upp den som står i centrum. Det är som om jag tar min plats, fast ändå inte. Det här är alltså allt jag i själva verket INTE är i en grupp. 

För i grupp är jag egentligen: den där Malin som tar saken i egna händer, uttrycker mina åsikter, tar plats, vill leda gruppen, den som ALLTID ordnar hemmafester och förfester, den som är initiativtagande och hittar på nya roliga saker när alla andra klagar på hur tråkigt det är att bo i en liten håla, den som vill anordna överraskningsfester när någon fyller år (men blir besviken när ingen gör detsamma för mig), den som vill hitta nya vägar att gå, den som fortfarande är psykolog åt alla när de har problem, den som vägleder och ger råd. Den som alltid är 100 % ärlig och står för det jag tycker och tänker.

Så, vem är jag i en grupp, egentligen?

Svaret är att jag inte är någon. Jag tar ingen specifik plats eller position och det vill jag inte heller. Jag är bara mig själv och jag vill att människor ska se mig för den jag är, inte för vem jag förväntas vara i sociala sammanhang. Jag är bara Malin.