Krönika: Vännen du alltid måste vara psykolog åt

Din vän ringer och du svarar i mobilen, och det första du möts av förutom ett ”hej” är att din vän börjar prata om sina senaste problem. Handlar det inte om trubbel i paradiset så handlar det om den där flörten som aldrig hörde av sig. Din respons på vännens problem är råd, tips och egna tankar kring vad du själv skulle gjort om du befann dig i samma situation. Vännen tänker, suckar emellanåt och kommer i slutet av samtalet fram till att du nog har rätt, trots allt.

Ni lägger på luren och du pustar ut efter att ha rådgivit din vän i en timme, om inte mer.

Några dagar senare ringer din kompis igen och du möts som alltid av ett ”hej” och sedan, återigen, av vännens otaliga problem som nu eskalerat ännu mer. Problem har plötsligt blivit ännu större, vännen går bananas i telefonen, är orolig och fäller några tårar. Du ger även den här gången respons i form av dina kloka råd.

Ni lägger på luren och du drar en djup suck som följs upp av en pust. Det var den timmen det, tänker du för dig själv.

Ytterligare några dagar passerar innan mobilen ringer igen och till din ”stora förvåning” är det din vän, som ringer bara för att prata om sina egna problem utan att vara det minsta intresserad av vad som faktiskt pågår i ditt liv – eller för att ta reda på hur du mår, forska i vilka problem du skulle kunna ha på hjärtat. Ni pratar, du rådgiver och sedan försöker du på ett snyggt sätt leda konversationen mot ett slut och ni lägger på luren.

Problemet i det här är att din vän är en riktig pain in the ass med sina jävla problem och du är fullkomligt trött på att agera psykolog. Du håller god min för att inte göra din vän besviken, för du vill ju inte få personen att tro att du inte bryr dig eller är oengagerad i er vänskap. Grejen är bara denna: vänskap handlar om att ge och ta. Men när den ena parten bara tar, tar och tar och tar lite mer blir vännen som en energitjuv och du lämnas alltid kvar med oladdat batteri.

I en vänskap ska man stötta varandra och visst kan man väl sitta en timme någon gång ibland och ge de där kloka råden, fast när det här blir ett mönster är saker och ting inte längre lika hållbara. Jag menar, hur kul är det egentligen att vara vän med någon som bara ska snacka om sina egna problem och bara bryr sig om sig själv? Vill du verkligen ens svara i mobilen nästa gång din vän ringer, för du vet ju att personen ändå bara kommer snacka om hur livet suger och hur den där flörten aldrig hörde av sig?

Det värsta är ju också att det inte spelar någon roll hur länge du sitter och rådgiver vännen med en miljard problem, för vännen tar inte till sig dem i slutändan ändå, utan fortsätter att ÄLTA!

Jag har blivit hårdare vad gäller den här typen av vän, för ärligt talat, ingen orkar att sitta och bara lyssna till någon annans jävla problem. Vänner kan få mina kloka råd, jag har ingenting emot att ge dem, men när de inte ens uppskattas och vännen kommer springandes tillbaka och grinar (trots att du varnat för konsekvenserna) – ja, då kan den där vännen fanemig stå där och grina.