Jag bara känner det där, fortfarande.

Jag hoppas. Men jag vill inte. Fast ändå vill jag. Och jag kan inte hjälpa det. För jag bara hoppas, hoppas att du fortfarande känner det där, något. Jag vet fan inte varför jag inte kan sluta tänka på dig. Jävla skit. Jag bara känner det där, fortfarande.

Det värsta av allt är att du vet exakt vart du har mig, men ändå inget gör. Jag  vet varför du gör så, för jag sårade dig så jävla mycket, och jag sårade mig själv på köpet. Där och då. Det var några år sedan nu. Men du ska veta att jag gjorde så för att jag inte klarade av att leva två olika liv: ett liv som mobbad, ett liv som flickvän. Inte minst ett liv som en osäker tonåring.

Jag förstår varför du kommer tillbaka. Jag förstår varför du också sedan försvinner, och sedan kommer tillbaka igen. Du tar avstånd. Fast du vet lika väl som jag att du känner det där också.

Jag försöker att inte ha falska förhoppningar. Det går inte så bra. Jag bara hoppas ändå, att du ska våga säga hur du känner, som jag har gjort.

Vad mer ska jag säga? Jag vet inte. Men jag kan inte glömma dig.

Jag vill bara bli omfamnad av dig, på det där sättet som bara du kan. Samtidigt vill jag slippa undra, slippa fundera. Jag vill bara ha ett rakt svar: ja eller nej.