Jag har totalt tappat fokus

Jag är så trött på folk som börjar höra av sig bara för att sedan, plötsligt, bara sluta höra av sig. Som om de inte ville något annat än att prata och sedan försvinna. Och jag är trött på att vara den som alltid ska behöva ta det första initiativet till kontakt. Snälla, kan folk inte bara bli lite mer rakryggade och säga om de inte vill snacka mer eller tvärtom. Blir. Så. Trött. Därför har jag beslutat mig för att dra mig tillbaka.

Den senaste tiden har jag faktiskt försökt att lägga mer tid på mitt sociala liv än karriären. Jag kände ett tag att vänner och personer runt omkring mig behövde få mer av min tid. Och delvis för att de bad om det och flera gånger påpekat det. Men nu känner jag bara, inte bara vad gäller vänner utan just det sociala livet i sig, att jag inte orkar.

Jag har totalt tappat fokus. Låtit mig själv svepas med. Förlorat kontrollen.

Tidigare gick allt så bra. Allt flöt på. Men nu känns det som om allt bara rasat samman av någon anledning. Därför har jag beslutat mig för att dra mig tillbaka till mina gamla rutiner och strukturera upp mitt liv igen.

För mig är det karriären som nu återigen står i fokus. 2014 var mitt bästa år, någonsin. 2015 har bara gått åt helvete sett till min karriär som författare slash journalist och jag har inte uppnått de mål som stod på listan. Det här året har jag i stort sett bara haft en jävla massa otur. 2016 ska bli mitt år i karriären. Punkt. Och det är bara det jag kommer fokusera på nu och lägga energi på. Allt annat får komma i andra hand.

Mitt liv: Mötet

I går hade jag ett spännande möte som jag hoppas gick bra – mer än så kan  jag inte riktigt säga, mer än att det handlar om ett potentiellt samarbete i företaget. Nu är det bara för mig att vänta och hålla tummarna. Men utifrån att jag satt i drygt 1,5 timme i samtal så känns det ändå rätt positivt. Vi hade mycket att prata om och det kändes som om jag fick rätt vibbar.

Safiras tass har läkt fint, men den ska fortsätta rengöras och hållas under uppsikt. Hon går dessutom fortfarande på smärtstillande och antiinflammatoriskt, och det ska hon göra i fyra dagar till. Trampdynan kommer växa fram till rätt tjocklek igen, men det tar nog ett tag, så hon får gå med sin gulliga sko på sig när vi är ute till skiktet är tjockare.

Nu ska jag käka frukost, gå ut med Safira, sedan träna och sedan jobba i skobutiken hela helgen. Mitt mål är ju att kunna gå tillbaka helt till företaget, förra året sålde jag grymt bra, men det här året har det blivit lite mindre. Jag kände väl att jag ville komma ut och träffa människor lite mer än att bara sitta hemma och jobba ensam, så det var delvis därför jag sökte vikariatet i skobutiken. Men nu börjar jag hitta tillbaka till den där glöden och passionen för att skriva och ta mig framåt som frilansare, så nu bör skrivarjobben rulla på mer.

Mitt liv: Ledig dag

Jag är så proppmätt! Har nyss ätit och tränat på gymmet. Jag bor ju fortfarande hemma och hela huset ser ut som skit, så jag tänkte göra en storstädning tills päronen kommer hem – med lite hög musik till det borde det inte bli alltför tråkigt. Torka, damma, piffa till det. Slänga in någon tvätt. Dammsuga. Gå ut med soporna. Det är väl det minsta jag kan göra när jag bor hemma fortfarande, 20 år gammal.

Mitt mål är att flytta hemifrån till våren, men mycket kräver att jag har lite tur nu arbetsmässigt och inte minst med att minska mina utgifter. Det här halvåret har inte varit på min sida. Utgifter, utgifter, utgifter. Visst, det är dyrt att ha häst och hund, men kom igen – måste allt verkligen hända mig? Skador på hästen och hunden, bilen går sönder och kostar tio tusen att laga den och ja … jag vet inte vad jag betalar snart för allt som bara ska gå sönder heeela tiden.

Nu är det min tur att ha tur. Punkt.

Efter att jag röjt lite här hemma så blir det stallet i några timmar. Nä, gud, allt jag tänker på nu är hur mycket jag vill skaffa mitt eget place. Men här i lilla Uddevalla finns det ju baaara 3:or och 4:or utlagda, bara några få 2:or på skitställen där ja inte vill bo. Tröttsamt. Nä, nu ska jag städa!

Mitt liv: Safira har skadat tassen

Nu har det gått några dagar sedan Safira skadade tassen. Hon har alltså skrapat upp ena trampdynan på ena bakfoten, men jag har ingen aning om hur det har gått till. Först såg det ut som en ytlig skrapning, fast nu är det mer varigt och ser faktiskt lite ut som ett mindre köttsår. Skrapningen är lite djupare än vad jag trodde.

Jag har gjort rent tassen med koksaltlösning och sprejat på med en antibakteriell sprej. Men det har inte blivit bättre och hon har fått gå både med och utan bandage. I morgon får det bli veterinären innan det blir värre.

Krönika: Jag är ingen real life superstar

”Du ser sur ut”, säger hon. ”Sluta se så sur ut, ha kul i stället.” Vi är på hemmafest och jag sitter på golvet i vardagsrummet bredvid en av mina bästa vänner, med en drink i handen och en känsla av irritation, när jag för hundrade gången förklarar för min tjejkompis att mitt resting bitch face helt enkelt bara är mitt avslappnade ansiktsuttryck. ”Jag vet”, svarar jag och förklarar att det bara är så det är, och att det inte betyder att jag inte har kul. ”Ja, men man vet ju aldrig med dig”, fortsätter hon. Fast det gör man.

Jag är tjejen som folk tycker ser otrevlig ut på grund av mina ibland stela miner, hon som ser sådär härligt bitchig ut, den där som ”alltid” ser sur och grinig ut. Och det är bara inte medvetet. Men jag är också tjejen som inte jämnt pallar att ha ett leende klistrat på mig för att indikera till andra att jag tycker om sällskapet, har kul. Det, däremot, är ett medvetet val. Att vila ansiktsmusklerna lite.

Varför är inte det okej? Är det möjligen så att det finns någon hemlig social kod om att man alltid bör se glad och sådär, nästan, överdrivet glad ut? Är jag misslyckad för att jag alla gånger inte genomsyrar sprudlande energi och ett brett leende?

Jag, liksom alla andra, har olika sociala beteenden och jag beroende på i vilket sammanhang och i vilken situation jag befinner mig i. På festen observerar jag gärna alla andra (för det där med att analysera och känna av människor är lite av en specialitet), är självvalt lite tystlåten (åtminstone till en början) och gillar att bara sippa på drinken och njuta av att för en gångs skull umgås i grupp (för till vardags är jag någon slags ensamvarg).

Men när jag hamnar på någon duglig hemmafest, förfest eller vad det nu än må vara för socialt sammanhang, är det som om jag måste prestera för att imponera. Ett prestationskrav om att anses vara någon just där och då sveper över mig, det räcker liksom inte att bara kunna komma som man är eller att bara umgås. Jag måste vara någon. Fylla de andras kravlista på hur man bör bete sig för att se ut att ha roligt eller helt enkelt vara rolig.

Jag vill inte känna ångest och prestationskrav över att gå på fest eller ta en krogrunda på nattklubben med mina vänner, och deras bekanta slash kompisar. Och jag vill verkligen inte befinna mig på fest en kväll, med bra humör och go stämning, bara för att sedan höra någon säga att jag ser sur ut. Om det är någon som verkligen, verkligen är super-medveten om sitt å så kommenterade resning bitch face … så är det jag. Jag är medveten om det. Det betyder dock inte att det automatiskt är accepterat för andra att ständigt göra mig påmind. För tro mig, mitt festglada humör försvinner direkt med en så omåttligt onödig kommentar. Och även om jag inte visar det så är det som om jag lika gärna kunde gå hem, slänga mig framför tv:n, vräka i mig massa godis och nöta tv-serier – i stället för att befinna mig någonstans där allt som räknas är om jag uppfyller den hemliga sociala koden eller inte.

Måste jag synas och höras och ha ett påklistrat leende hela natten för att se ut att ha kul ”på riktigt?”

Hetsen om att anses vara någon och göra väsen av sig och finnas överallt, samtidigt som man ska uppfylla alla krav, måste ses över. Folk ska inte behöva må dåligt över att inte bli socialt accepterade för att kravlistan inte checkas av. De sociala koderna måste sluta ge ångest och prestationskrav som konsekvens. Jag är ingen real life superstar som dansar på bordet, dricker sig redlöst full, har en hel hög av ytliga vänner, postar den perfekta slefien efter selfien på Instagram och som inte vill hellre än att anses vara en it-girl. Jag vill bara se sur ut, sippa på min drink, analysera människor och se sådär härligt bitchig ut.