Krönika: Jag är ingen real life superstar

”Du ser sur ut”, säger hon. ”Sluta se så sur ut, ha kul i stället.” Vi är på hemmafest och jag sitter på golvet i vardagsrummet bredvid en av mina bästa vänner, med en drink i handen och en känsla av irritation, när jag för hundrade gången förklarar för min tjejkompis att mitt resting bitch face helt enkelt bara är mitt avslappnade ansiktsuttryck. ”Jag vet”, svarar jag och förklarar att det bara är så det är, och att det inte betyder att jag inte har kul. ”Ja, men man vet ju aldrig med dig”, fortsätter hon. Fast det gör man.

Jag är tjejen som folk tycker ser otrevlig ut på grund av mina ibland stela miner, hon som ser sådär härligt bitchig ut, den där som ”alltid” ser sur och grinig ut. Och det är bara inte medvetet. Men jag är också tjejen som inte jämnt pallar att ha ett leende klistrat på mig för att indikera till andra att jag tycker om sällskapet, har kul. Det, däremot, är ett medvetet val. Att vila ansiktsmusklerna lite.

Varför är inte det okej? Är det möjligen så att det finns någon hemlig social kod om att man alltid bör se glad och sådär, nästan, överdrivet glad ut? Är jag misslyckad för att jag alla gånger inte genomsyrar sprudlande energi och ett brett leende?

Jag, liksom alla andra, har olika sociala beteenden och jag beroende på i vilket sammanhang och i vilken situation jag befinner mig i. På festen observerar jag gärna alla andra (för det där med att analysera och känna av människor är lite av en specialitet), är självvalt lite tystlåten (åtminstone till en början) och gillar att bara sippa på drinken och njuta av att för en gångs skull umgås i grupp (för till vardags är jag någon slags ensamvarg).

Men när jag hamnar på någon duglig hemmafest, förfest eller vad det nu än må vara för socialt sammanhang, är det som om jag måste prestera för att imponera. Ett prestationskrav om att anses vara någon just där och då sveper över mig, det räcker liksom inte att bara kunna komma som man är eller att bara umgås. Jag måste vara någon. Fylla de andras kravlista på hur man bör bete sig för att se ut att ha roligt eller helt enkelt vara rolig.

Jag vill inte känna ångest och prestationskrav över att gå på fest eller ta en krogrunda på nattklubben med mina vänner, och deras bekanta slash kompisar. Och jag vill verkligen inte befinna mig på fest en kväll, med bra humör och go stämning, bara för att sedan höra någon säga att jag ser sur ut. Om det är någon som verkligen, verkligen är super-medveten om sitt å så kommenterade resning bitch face … så är det jag. Jag är medveten om det. Det betyder dock inte att det automatiskt är accepterat för andra att ständigt göra mig påmind. För tro mig, mitt festglada humör försvinner direkt med en så omåttligt onödig kommentar. Och även om jag inte visar det så är det som om jag lika gärna kunde gå hem, slänga mig framför tv:n, vräka i mig massa godis och nöta tv-serier – i stället för att befinna mig någonstans där allt som räknas är om jag uppfyller den hemliga sociala koden eller inte.

Måste jag synas och höras och ha ett påklistrat leende hela natten för att se ut att ha kul ”på riktigt?”

Hetsen om att anses vara någon och göra väsen av sig och finnas överallt, samtidigt som man ska uppfylla alla krav, måste ses över. Folk ska inte behöva må dåligt över att inte bli socialt accepterade för att kravlistan inte checkas av. De sociala koderna måste sluta ge ångest och prestationskrav som konsekvens. Jag är ingen real life superstar som dansar på bordet, dricker sig redlöst full, har en hel hög av ytliga vänner, postar den perfekta slefien efter selfien på Instagram och som inte vill hellre än att anses vara en it-girl. Jag vill bara se sur ut, sippa på min drink, analysera människor och se sådär härligt bitchig ut.