Tack, mamma!

Jag började rida när jag var 5 år, då på något ställe som kallades för ”Evas ponnyfritids”. Sedan dess har jag varit en hästtjej. När jag växte upp och blev lite äldre började jag rida på Orust ridklubb, och där red jag i ett par år innan jag tröttnade och ville göra något annat. Så jag tog en paus och började träna på gym i stället. Men jag kunde aldrig riktigt släppa det där med hästar, jag saknade att vara i stallet och bara släppa allt. Bara vara jag. Därför hjälpte jag privatpersoner med deras hästar och red en eller flera dagar i veckan. Det här gjorde jag i perioder under några år innan jag kände en enorm längtan efter egen häst.

Jag började kolla hästannonser på hästnet och blev mer och mer besatt av tanken om egen häst. Tillslut började jag tjata på mamma och pappa om det i flera månader. Tjatet gav resultat och jag åkte och provred ett par hästar innan jag hittade Mess. Vi klickade direkt. Det räckte att jag fick se han på avstånd så visste jag att det var han jag skulle köpa, och det gjorde jag också.

Men att köpa egen häst hade jag aldrig klarat om det inte vore för mamma (och pappa såklart), men framförallt för mamma. Från början hade jag alla pengar till att kunna köpa Mess, men så hände några grejer som jag inte räknat med – jag hade kunder i företaget som inte betalade stora fakturor, och i samma veva fick jag dra igång både inkasso och kronofogden på den här specifika kunden. Jag skulle få ut mina pengar, men det skulle dröja, och då det var flera intresserade för Mess var jag tvungen att ha någon som hjälpte mig.

Mamma gjorde något som jag aldrig kommer kunna tacka henne tillräckligt för: hon hjälpte mig att lägga ut pengar för halva kostnaden av vad Mess kostade. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag: med min barndomsdröm uppfylld. Så det här inlägget är till dig mamma. TACK!

Jag vet att många i min omgivning tycker att jag alltid är så upptagen och att jag är i stallet hela tiden. Men det här är mitt intresse. Hästar är mitt intresse. Det får folk bara acceptera. Det är dyrt att ha häst, jag ska inte ljuga. Nu har jag fått chansen att äga en egen häst och jag tar vara på den varje dag. Precis som min hund, Safira, så är Mess som mitt ”lilla” barn. Vi växer tillsammans, möter utmaningar tillsammans, misslyckas och lyckas.

Vi är ett team!

 

2221

454545

222

Modemåsten: klänningar

Klickade hem produkterna på bilden ovan igår. Jag vet inte vad som hänt med mig men helt plötsligt har jag blivit helt galen i kläder. Klänningar framförallt. Jag tycker det är så lätt att ta på sig. Det räcker med ett par tunna tights och ett par snygga skor till och något smycke så är det klart. Det är snyggaste jag vet just nu: klänning och någon snygg frisyr med färgglada läppar. Därför var jag ju bara tvungen att beställa ett läppstift också, fast i en lite mattare men ändå stark färg.

Min stil är väldigt varierad. Jag tar på mig det som är snyggt och så är det inte mer än så. Ibland gillar jag att ta på mig något i stil med den svarta klänningen ovan, något som är lite mer avslappnat men snyggt och kanske till och med lite sportigt. Andra gånger gillar jag att ta på mig något som går i stuk med äldre stilar, som den randiga klänningen ovan, den går ju lite i stil med typ – jag vet inte, men jag får känslan av en stil som min mamma kanske hade när hon var ung? Haha!

Allt på bilden kommer från Nelly.

Det här får mig karriär-motiverad

För att bli motiverad att arbeta mer målmedvetet och hårdare mot mina drömmar och mål så finns det några grejer som får mig extra karriär-motiverad.

Taylor Swift

Jag. Älskar. Taylor. Swift. De som känner mig vet att hon är min enda förebild. Jag kan spela hennes låtar tusen gånger om utan att tröttna. Den här tjejen är så grymt inspirerande. Alla framgångar hon nått har hon uppnått helt själv. Hon är tjejen som växte upp på landet som blev en av dagens mest uppskattade kvinnliga artister. Ja, wow, ni som inte följt hennes resa – jag beordrar er att se en dokumentär om hennes liv. Och någonstans drömmer jag om att göra samma resa som hon: att arbeta mig till alla mina framgångar helt på egen hand och bevisa alla som inte tror på mig att de har fel, för jag kan.

Taylor-Swift-main_tcm25-394550

Mina drömmar 

Jag drömmer om att bli Sveriges yngsta bästsäljande ungdomsförfattare, nja, inte bara Sveriges – jag vill bli en internationellt bästsäljande författare. Det är min absolut högsta dröm. Jag kommer nå det här målet. Jag tänker börja med Sverige.

liberal_fascism_best_seller_copy

Träning och hälsa

Jag mår som bäst när jag får träna och må bra, vara i stallet och släppa allt som finns runt omkring. Då samlar jag ny energi.

images

Framgång

När jag får njuta av mina framgångar och när jag uppnår nya framgångar mår jag bra. Det blir ett kvitto på att mitt hårda arbete lönar sig.

success_baby

The life-changing magic of not giving a fuck

Det är lika enkelt som det är svårt: att bestämma sig för att strunta i vad folk tycker och tänker om dig. Men egentligen har du allt att vinna på att ha en ”fuck it”-attityd. Du blir gladare, mer nöjd med ditt liv och en härligare person att hänga med. Gör dig själv nöjd och glad istället för att pleasa alla andra.

Jag rensar bort vänner online och i verkligheten för att slippa må dåligt av energitjuvar. Jag lägger inte tid eller energi på personer som inte lägger tid eller energi på mig. Jag väljer istället att tänka, aja, fuck it.

Det är inte att vara självisk, ändå är det just det, fast det är att vara självisk på ett bra sätt. Varför ägna tid, tankar, känslor eller energi på personer och saker som inte gör dig glad? Jag ställde mig samma fråga och bestämde mig för att ha en attityd där jag inte kunde bry mig mer. Fuck it.

 

Krönika: När jag råkade ut för en fuckboy

Vi måste bli bättre på att kommunicera med varandra för att inte såra varandra. Heta ämnen just nu är fuckboys och fuckgirls. Personer som träffar flera stycken samtidigt och utnyttjar för sex, som leker med känslor och som krossar hjärtan. Många har debatterat kring ämnet och i flera artiklar kan jag läsa om hur skribenten ofta lägger hela skulden på personen som beter sig som just en fuckboy eller fuckgirl. Och kanske kan det bero på att skribenten i fråga själv utsatts för den här typen och därför känner sig sårad, besviken – så besviken att man helt enkelt bara kan se saken från ett enda perspektiv. Skulden läggs på personen som betett sig illa och som inte heller tenderar att ändra sitt beteende.

Att personer som fuckboys och fuckgirls utövar ett beteende där de alltid ser till att omge sig av flera tjejer och killar som de kan höra av sig till när de känner för det, typ när de vill ligga och ha det lite mysigt, är självklart inte okej. Inte heller är det okej att de spelar på känslor som egentligen inte existerar, bara för att de ska få vad de vill ha. Och det är verkligen inte okej att de ger sken av att ha ett större intresse än vad de har, för att sedan få killen eller tjejen på fall, men sedan dumpa dem som om de vore trash. De krossar inte bara ett hjärta, utan flera.

Jag råkade själv ut för en fuckboy en gång. Vi hade träffats ett tag, jag hade sovit över hos honom, vi hade umgåtts en hel del. Jag kom till honom när han ville att jag skulle komma, men också för att jag såklart ville träffa honom, jag hade ju fallit för den här killen. För där och då trodde jag att jag läst signalerna rätt. Jag trodde att de där komplimangerna, det där leendet, pratstunderna och frågan om han inte kunde få läsa min bok – ja, jag trodde faktiskt att han gillade mig tillbaka. Jag åkte utomlands med världens bästa humör, tänkte på honom hela tiden och saknade honom. Sedan gjorde jag det bara, jag sa att jag gillade honom och frågade hur han ville ha det … inställd på att få samma svar tillbaka: att han gillade mig. Men jag blev besviken. Han skulle ju åka på en stor musikfestival den sommaren och ville inte binda upp sig eller ha förhållande. Jag fick reda på det första dagen i Cypern. Den dagen var helt förstörd, precis som jag. Jag låg bara inne på hotellrummet och grät. Grät, grät och grät tills jag inte orkade mer. Det var då jag förstod att jag inte bara gillade honom, jag var kär i han. Men han var inte kär i mig.

Efter att ha kommit över den här killen, som ju bara lekt med mig och spelat på mina känslor, var jag tvungen att gå tillbaka: vad var det som gjorde att jag hamnade i den där situationen från första början?

Det är nu skulden inte bara vilar på att alla fuckboys/fuckgirls har ett dåligt beteende, för även killarna och tjejerna som väljer att bli och fortsätta vara involverade med den här typen av person får ta sitt ansvar. Så vad kunde jag gjort annorlunda? Jag kunde frågat från  första början vad den här killen ville, var det att vara friends with benefits eller träffades vi för att vi båda faktiskt gillade varandra och ville ha förhållande? Hade jag bara frågat det så hade jag vetat vad jag gav mig in i. Hade han bara berättat på vilket sätt han ansågs att vi träffades på så hade jag kunnat fatta ett beslut om jag ville fortsätta träffa honom eller inte.

Jag har en teori om att vi tjejer och killar generellt sätt är urusla på att vara öppna och raka med vad vi vill och på vilket sätt vi ser saker och ting. Inte minst när det handlar om dejting. Därför måste vi bli bättre på att tala om för varandra vad som gäller från start. Det går inte att träffa någon en längre period, ge sken av att det finns ett ömsesidigt intresse och sedan säga att man inte är ute efter ett förhållande – för det skulle man varit tydlig med redan innan. När man bestämmer sig för att träffa någon vet man faktiskt vad man vill och det är att a) träffa personen för att ligga eller b) träffa personen för att dejta seriöst.

Efter att ha råkat ut för en fuckboy har jag lärt mig att se varningssignalerna, jag är försiktig och går gärna rakt på sak. Det värsta jag vet är daltande. Jag vill veta från början vad det är som gäller, så jag har ett val: stanna eller gå. Jag har också lärt mig att stå på mig: visar man inget intresse tillbaka tolkar jag det som att man inte har ett intresse överhuvudtaget, hör man inte av sig hör inte jag heller av mig, ber man mig komma sent på kvällen så vill man det bara för att få ett ligg = jag kommer inte. Jag har tröttnat på att låta mig själv förföras av douchebags. Det får liksom vara nog nu.

 

 

Jag älskar det här

Det finns inget bättre än att gå upp tidigt och gå ut med hunden i den tidiga morgonsolen. Det är bara så mysigt. Det är så tyst ute och nästan inga andra människor ute, det enda man hör är liksom tystnaden och fågelkvitter. Det är väldigt rofyllt. Även denna morgon började dagen på det här sättet. Jag tog med Safira ut så hon fick gå lös i den (tomma) fårhagen där jag bor. Hon har verkligen blivit bättre på att komma när man ropar, okej, ibland kanske. Men det gäller att inte ropa för mycket på henne, då gör hon bara tvärtom och ska jävlas – så istället får hon komma när hon känner för det.

Igår var jag i stallet från 07.30 till 13.00 – det var kallt! Jag hade utsläpp tidigt på morgonen och tyckte inte det var nödvändigt att åka hem emellan, för vid 12-tiden skulle jag ha hoppträning. Det tar ju lite tid att ta ut alla hästar och sedan fixa allt för sin egen häst, så jag hade lite att pyssla med, men när jag kom hem var jag helt slut. Det måste vara något fel på mig. Jag brukar alltid ta ett varmt bad och sedan går jag och lägger mig och sover. Helt sjukt, men det är då jag somnar som bäst. Det är väl något tix jag fått för mig, haha.

Hur som helst, nu ska jag till stallet och vi är några stycken som ska rida ut i det sköna vädret!

12742697_10153544348922632_5977344330075992560_n10398987_10153544348772632_7193934413141417545_n10156070_10153544348882632_3050478022726427413_n

Där jag trivs som bäst

12742318_10153541175682632_157730661773596919_n

Vilken fullmatad dag … först träning, sedan stallet och sedan skrivjobb. Nu ligger jag i sängen med en celsius och försöker vakna till liv efter att ha tagit mig en välbehövd tupplur. Det tar på krafterna att vara igång hela tiden. Jag vet att många av mina vänner undrar hur jag kan bli trött så ”fort”. Svaret är att jag går upp tidigt varje dag och sedan är schemat fullspäckat, alltid. En vanlig dag består av att gå ut/träna med hunden, spendera timmar i stallet, jobba, städa och laga mat och vila. Det låter kanske inte som ”mycket” i skrivna ord, men varje grej tar sin tid och tro mig – man blir trött av att vara mycket fysiskt aktiv som jag är. Jag är alltid i rörelse: ute och går, springer, lyfter tunga grejer i stallet (höpåsar, vattendunkar m.m), tränar, rider. Det är sällan jag faktiskt sitter still. Och när jag väl gör det blir jag nästan rastlös.

Stallet är en av de platser där jag trivs som bäst, när jag kommer dit släpper jag allting. Bokstavligt talat. Alla kärleksproblem skiter jag i, alla måsten skiter jag i och jag skiter i omvärlden. I stallet är det bara jag, hunden och hästen som spelar någon roll.

Det bästa med att vara hästtjej är att man är väldigt självständig. Det är sällan man förlitar sig på någon annan. En hästtjej struntar fullständigt i om hon får skit under naglarna, hon tar kontroll och har ett obeskrivligt band med sin häst. Ett djur som väger flera hundra kilo. Lite roligt faktiskt, eller fantastiskt, vilket band man har och vilken kontroll man har till ett så stort djur.

Killar säger ofta ”jaha, så du är ännu en hästtjej” eller ”dessa hästar alltså” och sedan suckar de … man bara, vad är ditt problem? Det är så sjukt irriterande med killar som nästan ser ner på hästtjejer, för att man är just det, en hästtjej. Och sedan så vågar de inte ens gå nära en häst, för de har ju ”respekt för hästar”. Ja, där blev du fan en liten mesig jävel du. Pffh.