Där jag trivs som bäst

12742318_10153541175682632_157730661773596919_n

Vilken fullmatad dag … först träning, sedan stallet och sedan skrivjobb. Nu ligger jag i sängen med en celsius och försöker vakna till liv efter att ha tagit mig en välbehövd tupplur. Det tar på krafterna att vara igång hela tiden. Jag vet att många av mina vänner undrar hur jag kan bli trött så ”fort”. Svaret är att jag går upp tidigt varje dag och sedan är schemat fullspäckat, alltid. En vanlig dag består av att gå ut/träna med hunden, spendera timmar i stallet, jobba, städa och laga mat och vila. Det låter kanske inte som ”mycket” i skrivna ord, men varje grej tar sin tid och tro mig – man blir trött av att vara mycket fysiskt aktiv som jag är. Jag är alltid i rörelse: ute och går, springer, lyfter tunga grejer i stallet (höpåsar, vattendunkar m.m), tränar, rider. Det är sällan jag faktiskt sitter still. Och när jag väl gör det blir jag nästan rastlös.

Stallet är en av de platser där jag trivs som bäst, när jag kommer dit släpper jag allting. Bokstavligt talat. Alla kärleksproblem skiter jag i, alla måsten skiter jag i och jag skiter i omvärlden. I stallet är det bara jag, hunden och hästen som spelar någon roll.

Det bästa med att vara hästtjej är att man är väldigt självständig. Det är sällan man förlitar sig på någon annan. En hästtjej struntar fullständigt i om hon får skit under naglarna, hon tar kontroll och har ett obeskrivligt band med sin häst. Ett djur som väger flera hundra kilo. Lite roligt faktiskt, eller fantastiskt, vilket band man har och vilken kontroll man har till ett så stort djur.

Killar säger ofta ”jaha, så du är ännu en hästtjej” eller ”dessa hästar alltså” och sedan suckar de … man bara, vad är ditt problem? Det är så sjukt irriterande med killar som nästan ser ner på hästtjejer, för att man är just det, en hästtjej. Och sedan så vågar de inte ens gå nära en häst, för de har ju ”respekt för hästar”. Ja, där blev du fan en liten mesig jävel du. Pffh.