Krönika: När jag råkade ut för en fuckboy

Vi måste bli bättre på att kommunicera med varandra för att inte såra varandra. Heta ämnen just nu är fuckboys och fuckgirls. Personer som träffar flera stycken samtidigt och utnyttjar för sex, som leker med känslor och som krossar hjärtan. Många har debatterat kring ämnet och i flera artiklar kan jag läsa om hur skribenten ofta lägger hela skulden på personen som beter sig som just en fuckboy eller fuckgirl. Och kanske kan det bero på att skribenten i fråga själv utsatts för den här typen och därför känner sig sårad, besviken – så besviken att man helt enkelt bara kan se saken från ett enda perspektiv. Skulden läggs på personen som betett sig illa och som inte heller tenderar att ändra sitt beteende.

Att personer som fuckboys och fuckgirls utövar ett beteende där de alltid ser till att omge sig av flera tjejer och killar som de kan höra av sig till när de känner för det, typ när de vill ligga och ha det lite mysigt, är självklart inte okej. Inte heller är det okej att de spelar på känslor som egentligen inte existerar, bara för att de ska få vad de vill ha. Och det är verkligen inte okej att de ger sken av att ha ett större intresse än vad de har, för att sedan få killen eller tjejen på fall, men sedan dumpa dem som om de vore trash. De krossar inte bara ett hjärta, utan flera.

Jag råkade själv ut för en fuckboy en gång. Vi hade träffats ett tag, jag hade sovit över hos honom, vi hade umgåtts en hel del. Jag kom till honom när han ville att jag skulle komma, men också för att jag såklart ville träffa honom, jag hade ju fallit för den här killen. För där och då trodde jag att jag läst signalerna rätt. Jag trodde att de där komplimangerna, det där leendet, pratstunderna och frågan om han inte kunde få läsa min bok – ja, jag trodde faktiskt att han gillade mig tillbaka. Jag åkte utomlands med världens bästa humör, tänkte på honom hela tiden och saknade honom. Sedan gjorde jag det bara, jag sa att jag gillade honom och frågade hur han ville ha det … inställd på att få samma svar tillbaka: att han gillade mig. Men jag blev besviken. Han skulle ju åka på en stor musikfestival den sommaren och ville inte binda upp sig eller ha förhållande. Jag fick reda på det första dagen i Cypern. Den dagen var helt förstörd, precis som jag. Jag låg bara inne på hotellrummet och grät. Grät, grät och grät tills jag inte orkade mer. Det var då jag förstod att jag inte bara gillade honom, jag var kär i han. Men han var inte kär i mig.

Efter att ha kommit över den här killen, som ju bara lekt med mig och spelat på mina känslor, var jag tvungen att gå tillbaka: vad var det som gjorde att jag hamnade i den där situationen från första början?

Det är nu skulden inte bara vilar på att alla fuckboys/fuckgirls har ett dåligt beteende, för även killarna och tjejerna som väljer att bli och fortsätta vara involverade med den här typen av person får ta sitt ansvar. Så vad kunde jag gjort annorlunda? Jag kunde frågat från  första början vad den här killen ville, var det att vara friends with benefits eller träffades vi för att vi båda faktiskt gillade varandra och ville ha förhållande? Hade jag bara frågat det så hade jag vetat vad jag gav mig in i. Hade han bara berättat på vilket sätt han ansågs att vi träffades på så hade jag kunnat fatta ett beslut om jag ville fortsätta träffa honom eller inte.

Jag har en teori om att vi tjejer och killar generellt sätt är urusla på att vara öppna och raka med vad vi vill och på vilket sätt vi ser saker och ting. Inte minst när det handlar om dejting. Därför måste vi bli bättre på att tala om för varandra vad som gäller från start. Det går inte att träffa någon en längre period, ge sken av att det finns ett ömsesidigt intresse och sedan säga att man inte är ute efter ett förhållande – för det skulle man varit tydlig med redan innan. När man bestämmer sig för att träffa någon vet man faktiskt vad man vill och det är att a) träffa personen för att ligga eller b) träffa personen för att dejta seriöst.

Efter att ha råkat ut för en fuckboy har jag lärt mig att se varningssignalerna, jag är försiktig och går gärna rakt på sak. Det värsta jag vet är daltande. Jag vill veta från början vad det är som gäller, så jag har ett val: stanna eller gå. Jag har också lärt mig att stå på mig: visar man inget intresse tillbaka tolkar jag det som att man inte har ett intresse överhuvudtaget, hör man inte av sig hör inte jag heller av mig, ber man mig komma sent på kvällen så vill man det bara för att få ett ligg = jag kommer inte. Jag har tröttnat på att låta mig själv förföras av douchebags. Det får liksom vara nog nu.