Jag målade upp en bild av dig som inte existerade

Du ringde från andra sidan atlanten och frågade om jag saknade dig. ”Ja,” svarade jag blygt, och frågade om du saknade mig också. Du sa, ja. Det var längesedan jag kände så som jag gjorde för dig och de där känslorna kändes nästan för bra för att vara sanna. Du frågade om helgen då du skulle komma hem var vår och jag räknade ner dagarna tills vi skulle ses igen efter en månad ifrån varandra. I tankarna fanns bara du. Du, du och du.

Och så kom dagen då du skulle landa på svensk mark igen vid lunchtid. Jag jobbade, men tittade oavbrutet på klockan, tänkte att nu var du på väg hem. Jag målade upp en bild av hur du skulle åka förbi där jag jobbade bara för att äntligen få träffa mig. Jag väntade, sedan väntade jag lite till. Jag hade inte bett dig, men hoppades i hemlighet att du kanske ville överraska mig. Så varje gång jag gick ut i butiken från lagret hoppades jag att det var dig jag skulle få syn på vid kassadisken. Fast du kom aldrig. Bilden jag målat upp var för perfekt för att vara eller bli sann.

Trots det gav jag inte upp dig. I stället tänkte jag att du nog skulle höra av dig dagen därpå, när du hunnit landa hemma och helgen tagit vid på riktigt.

Det blev lördag. Jag var på toppenhumör. Jag var glad och sprallig, för jag visste ju att det var i dag jag skulle få träffa dig. Du hade inte sagt det ordagrant som i, jag saknar dig, ändå kunde jag inte sluta tänka på att du faktiskt gjorde det. Och jag saknade dig. Jag försökte fördriva timmarna med att ständigt hålla mig upptagen, allt för att inte tänka på dig för mycket. Jag skulle inte säga att det gick så bra, fast ändå, det var värt ett försök.

Nu har det gått ett tag. Jag hörde aldrig något av dig. Och meddelandena där jag välkomnade dig hem eller frågade hur din helg varit blev aldrig besvarade, om ens öppnade och lästa. Den där helgen blev aldrig vår, så som du sa. Det var inte längesedan du sa att du saknade mig. Det var inte längesedan vi omfamnade varandra och du höll min hand. Det var inte längesedan jag tänkte samla mod till mig och berätta för dig vad jag kände.

Men det var längesedan jag blev så här sårad.

Vi hade den bästa dejten

”Vi träffas och ser vad som händer,” sa han. Jaha, okej, vad betyder det? Nu täcker ni nog att, ja, det betyder helt enkelt det – bara. Typ som att tiden får utvisa om relationen kommer utvecklas eller inte, från vänskap till kärlek eller ingenting alls. ”Vad bra, så tänker jag också,” svarade jag. Det var en lögn. En stor jäva lögn. För jag tänkte inte alls så. Inte ett dugg, faktiskt. Men jag kunde inte med att säga något annat eftersom jag inte vågade. Jag hade inget mod att säga som det egentligen var: att jag visste redan då att jag gillade honom. Jag tänkte på han hela tiden. Det pirrade i kroppen  varje gång mobilen plingade till och det senaste smset var från honom. Jag blev sjukt nervös varje gång vi sågs, visste inte vart jag skulle fokusera blicken eller hur jag skulle bete mig. Hjärtat dunkade alltid lite hårdare och lite snabbare när jag var i sällskap av honom, eller bara när jag tänkte på honom.

Jag hade ett tag funderat på om jag skulle våga fråga på vilket sätt vi träffades – var det som friends with benefits eller för att vi båda faktiskt tyckte om varandra? Det var under ett samtal med min tjejkompis som jag bestämde mig för att fråga. Jag tänkte: det är bättre att fråga nu och veta vart vi står än att fortsätta träffa den här killen och utveckla djupare känslor bara för att sedan få veta att han kanske inte ville ha något seriöst.

Jag kom först till restaurangen där vi bestämt träff efter att ha skrivit ett tag på Badoo. Några minuter senare kom han gående mot mig. Från början hade jag inga direkta förhoppningar om hur han var eller såg ut, jag gick in med inställningen om att han bara var ännu en douche som skulle försöka få mig på fall. Jag, som är obeskrivligt kräsen när det kommer till killar, skulle dock komma att falla – där och då. Jag visste nästan inte vart jag skulle ta vägen när han slutligen kom fram och gav mig en kram. I det ögonblicket var det som om någonting hände med mig, aldrig hade jag känt att något kändes så rätt som det gjorde med honom. Det var inte bara sättet han var på, såg ut på eller var sådär säker i sig själv som fick mig att känna en attraktion … det var bara rätt. Han var the one. För mig var det som kärlek vid första ögonkastet.

Vi hade den bästa dejten: med god mat på en mysig restaurang och med en hel del att prata om. Jag följde med honom hem, vi pratade ännu mer och hade det bara allmänt mysigt utan att någonting annat hände. När jag sedan åkte hem var jag som förtrollad. Wow. Vilken kille. Vi var meant to be och det kändes faktiskt så. Jag tänkte att det måste vara ödet. Vi fortsatte att träffas regelbundet och ju mer jag umgicks med honom desto mer föll jag.

Men sedan åkte han utomlands en månad och det var kanske då saker och ting klarnade för mig. Han hörde egentligen bara av sig när han kände för det (på kvällar), när jag hörde av mig svarade han inte och varje gång vi sågs ”såg vi på film”. Det hade gått två veckor utan att jag hört ett knyst när han plötsligt ringde mig från utlandet och sa att han saknade mig. En gnutta hopp om att han nog gillade mig ändå lystes upp. Sedan kom han hem, men tystnaden fortsatte att vara total trots att jag välkomnade honom hem igen. Jag fick ingen respons.

Det är bara tyst.

14289a274d16da5a_tumblr_m61st6U5qb1rvejggo1_500.xxxlarge.gif

 

 

 

#sorrynotsorry

”Ursäkta” eller ”förlåt” – sluta upp med att be om ursäkt för allting! Det händer alldeles för ofta att jag har ett ursäktande beteende bara för att tillfredsställa alla andra, och ibland är det som om jag ber om ursäkt för saker jag inte ens behöver be om ursäkt för. Även om det kan fylla en viss social funktion att be om ursäkt för saker och ting så tycker jag det är förbannat onödigt att göra det, om det inte behövs. Självklart ska man säga förlåt om man gjort något dumt, men annars? Nej!

Jag har börjat öva mig på att stå på mig och att inte låta andra människor köra över mig. Jag ber helt enkelt inte om ursäkt för saker som inte är saker jag ska be om ursäkt för. Gör inte det du heller.

200_s

Höga förhoppningar gör dig besviken

Sluta att ha så höga förhoppningar, för du kommer ändå bara bli besviken i slutändan. Saker och ting blir aldrig som du tänkt dig. Vare sig det handlar om en relation, ett uppsatt mål eller en dröm så är mitt bästa tips att aldrig tro på det bästa. När någonting inte går din väg blir besvikelsen för mycket, ibland också svår att hantera. En förhoppning om att något skulle sluta upp på ett bättre sätt krossas.

Förvänta dig aldrig att allt kommer bli bra. Förvänta dig aldrig guld och gröna skogar. Förvänta dig besvikelse.

Gå in med inställningen om att du skiter i vad som händer, på vilket sätt någonting kommer att bli. Tänk att det blir som det blir och prioritera alltid dig själv framför människor som ändå inte bryr sig om dig. Och skit i människor som låtsas bry sig men som i själva verket inte gör det. Tro inte på falska ord. Bilda dig aldrig en perfekt bild av någonting. Bilda dig dåliga förhoppningar, så att du kan bli glad om förhoppningarna skulle visa sig vara bättre än du först tänkte. Bilda dig förutsättningar att inte bli besviken. För att bli besviken gör ont. Och det gör ännu ondare att inse att besvikelsen är ett faktum.

Det var kvällens lärdom. Over and out.

image

Bokföring is boring

Summering av den här dagen: jag fixade till fransarna, städade huset och var i stallet. Nu sitter jag framför datorn och ska precis börja med bokföringen för den här månaden. Det ska sammanställas och fixas. Resterande delar av bokföringen överlåter jag  till min revisor.

Är det något jag blivit besatt av på sistone är det blommor – jag älskar blommor! Den här gången köpte jag rosa rosor som jag satte ihop med någon annan växt som jag inte kan namnet på – men det blir så fint. Och ett rum kan kännas så mycket mer trevligare och mysigt med lite detaljer, som blommor. Gillar ni dem?

IMG_5374.jpg

Inte så lost längre

God morgon världen!

Jag känner mig inte så lost längre. Saker och ting rullar på rätt bra nu. Glöden, passionen, framgångarna börjar sakta men säker rullar på. Det känns skönt. Och jag tror att jag har accepterat faktumet om att det är okej att falla tillbaka ibland och tappa fotfästet för att kunna komma tillbaka med nya perspektiv – inte minst ny energi. Det gäller ju att hitta en balans som håller hela vägen, där både vardagsgrejerna hinns med samtidigt som karriären ska ”blomstra”.

För er som inte vet det så arbetar jag mycket med appar.se – tillsammans med en grymt duktig kille från Stockholm – och det är kul att se att vår sajt börjar komma igång igen. Vår sida låg på is ett bra tag innan vi båda började om och strukturerade om hela konceptet och sajten. Men nu är vi också på fötter igen. Söker man på ”app nyheter” på google ligger vi just nu på förstasidan, och söker man på bara ”appar” så ligger vi på fjärde sidan (fast vi kommer snart ha jobbat upp oss till första sidan!).

Appar.se är alltså Sveriges största sajt om app nyheter. Vi rapporterar om de trendigaste apparna helt enkelt. Så letar du efter mer information om en specifik app eller vill att vi skriver om den trendigaste appen just nu (enligt dig) – tveka inte att klicka in dig på sidan eller höra av dig till oss. Tips eller andra funderingar kan ni alltid maila till mig på malin@appar.se.

Jag jobbar ju inte bara med att skriva om appar. Nu kommer jag även börja inleda ett samarbete som skribent med Speak UP! (en app där man kan rapportera om mobbning), och jag kommer även att börja jobba lite med Bröllopsmagasinet som frilansande skribent. Utöver det flyter det på med frilansjobb, vilket känns skönt, och bloggen är ju igång nu med – även om det kan bli lite luckor mellan inläggen ibland, hehe.