Vi hade den bästa dejten

Young happy amorous couple celebrating with red wine at restaurant

”Vi träffas och ser vad som händer,” sa han. Jaha, okej, vad betyder det? Nu täcker ni nog att, ja, det betyder helt enkelt det – bara. Typ som att tiden får utvisa om relationen kommer utvecklas eller inte, från vänskap till kärlek eller ingenting alls. ”Vad bra, så tänker jag också,” svarade jag. Det var en lögn. En stor jäva lögn. För jag tänkte inte alls så. Inte ett dugg, faktiskt. Men jag kunde inte med att säga något annat eftersom jag inte vågade. Jag hade inget mod att säga som det egentligen var: att jag visste redan då att jag gillade honom. Jag tänkte på han hela tiden. Det pirrade i kroppen  varje gång mobilen plingade till och det senaste smset var från honom. Jag blev sjukt nervös varje gång vi sågs, visste inte vart jag skulle fokusera blicken eller hur jag skulle bete mig. Hjärtat dunkade alltid lite hårdare och lite snabbare när jag var i sällskap av honom, eller bara när jag tänkte på honom.

Jag hade ett tag funderat på om jag skulle våga fråga på vilket sätt vi träffades – var det som friends with benefits eller för att vi båda faktiskt tyckte om varandra? Det var under ett samtal med min tjejkompis som jag bestämde mig för att fråga. Jag tänkte: det är bättre att fråga nu och veta vart vi står än att fortsätta träffa den här killen och utveckla djupare känslor bara för att sedan få veta att han kanske inte ville ha något seriöst.

Jag kom först till restaurangen där vi bestämt träff efter att ha skrivit ett tag på Badoo. Några minuter senare kom han gående mot mig. Från början hade jag inga direkta förhoppningar om hur han var eller såg ut, jag gick in med inställningen om att han bara var ännu en douche som skulle försöka få mig på fall. Jag, som är obeskrivligt kräsen när det kommer till killar, skulle dock komma att falla – där och då. Jag visste nästan inte vart jag skulle ta vägen när han slutligen kom fram och gav mig en kram. I det ögonblicket var det som om någonting hände med mig, aldrig hade jag känt att något kändes så rätt som det gjorde med honom. Det var inte bara sättet han var på, såg ut på eller var sådär säker i sig själv som fick mig att känna en attraktion … det var bara rätt. Han var the one. För mig var det som kärlek vid första ögonkastet.

Vi hade den bästa dejten: med god mat på en mysig restaurang och med en hel del att prata om. Jag följde med honom hem, vi pratade ännu mer och hade det bara allmänt mysigt utan att någonting annat hände. När jag sedan åkte hem var jag som förtrollad. Wow. Vilken kille. Vi var meant to be och det kändes faktiskt så. Jag tänkte att det måste vara ödet. Vi fortsatte att träffas regelbundet och ju mer jag umgicks med honom desto mer föll jag.

Men sedan åkte han utomlands en månad och det var kanske då saker och ting klarnade för mig. Han hörde egentligen bara av sig när han kände för det (på kvällar), när jag hörde av mig svarade han inte och varje gång vi sågs ”såg vi på film”. Det hade gått två veckor utan att jag hört ett knyst när han plötsligt ringde mig från utlandet och sa att han saknade mig. En gnutta hopp om att han nog gillade mig ändå lystes upp. Sedan kom han hem, men tystnaden fortsatte att vara total trots att jag välkomnade honom hem igen. Jag fick ingen respons.

Det är bara tyst.

14289a274d16da5a_tumblr_m61st6U5qb1rvejggo1_500.xxxlarge.gif