Blod, svett och tårar – ja, det är en sammanfattande beskrivning av att vara ett offer för mobbning

Den här dagen har varit kass. Jag känner mig som en hopplös människa som inte räcker till. Jag är en nolla som inte vågar säga ifrån, en som inte duger, som är hopplös och oälskad. Jag är totalt dum i huvudet. Alla i min familj och släkt säger alltid att jag är så snäll, men jag tror inte att jag är det. Min självkänsla är på havets botten. Jag kommer aldrig få upp den. För allt jag är, är en liten, värdelös, hopplös, stinkande tjej!”

Skrivet i min privata dagbok den 5 februari 2008

Hur känns det att vara utsatt?

Vad innebär det att vara en hackkyckling, och hur känns det? Det är en fråga som kan ha olika svar, beroende på vem frågan är riktad till. Men de flesta skulle nog säga att det är skit, ett helvete och att det är jobbigt. Inget svar är fel, eftersom alla har olika känslor. Alla gånger är det inte lätt att handskas med mobbningen. Man kan känna sig annorlunda, ful, nördig eller hopplös. Det tar på krafterna och energin. Vissa dagar kanske man till och med bara klistrar på ett leende på läpparna och låtsas som att allting är okej, fast att det egentligen inte är det.

Jag har flera kompisar som, precis som jag, blivit utsatta för mobbning. De har blivit misshandlade, retade och kränkta. En kompis skulle ensam möta en av sina nya vänner i en park på eftermiddagen, men när hon kom dit stod ett helt gäng och väntade på henne. Först började de tjafsa med min kompis, som var helt oskyldig och inte hade gjort någonting fel, för att sedan skalla henne. Självklart blev min kompis väldigt ledsen, hon förstod ju inte vad det var som var fel med henne – var det för att hon var annorlunda?

Efter den händelsen vågade hon inte vistas ute ensam, än mindre gå på stan eller möta nya människor. Jag minns väl en gång när vi var i Uddevallas centrum tillsammans, jag och min kompis, och plötsligt dyker hennes mobbare upp – de som skallat henne. De gick efter oss och vi fick springa ifrån dem över vägen och in på Hemmakväll, där vi kunde ta skydd och ringa efter hennes föräldrar som fick komma och hämta oss medan mobbarna väntade utanför. Några dagar senare telefonterroriserades både jag och min kompis, av min kompis mobbare, som ringde och sa att de skulle slå ner oss. Då var min kompis så rädd av alla hot att hon inte kunde vistas i sitt hem i centrala Uddevalla längre, att hon sov över hos mig i flera dagar utan att sätta en fot utanför dörren. Samtidigt fortsatte hotsamtalen som min pappa svarade på, och först då blev mobbarna rädda, när pappa sa att de jävlades med helt fel person och att om de inte slutade skulle vi koppla in polisen. Mobbningen fortsatte att jaga min vän en lång tid efteråt. Tillslut gick det så långt att hon var tvungen att polisanmäla mobbarna, vilket stoppade hennes utsatthet en gång för alla. Så vad hände med de elaka personerna? Jo, de blev väldigt sura över att de blivit polisanmälda och kallade till förhör, fast de vågade aldrig ge sig på min kompis igen. Dessvärre kom utredningen kring hoten aldrig längre än till att mobbarna fick komma till polisstationen och förklara sig, fast för de här mobbarna räckte det med några besök där, sedan tystnade de. Vilket var en lättnad både för mig och min vän. Däremot kunde vi efter det aldrig slappna av, vi var alltid på vår vakt och tänkte alltid i förväg ut flyktvägar om vi skulle befinna oss i stan igen och mobbarna kom efter oss. Våra nerver, främst min kompis nerver, var alltid på helspänn.

Mobbning ter sig i olika former, sker vid olika tillfällen och platser och är ett problem som bara ökar runt om i Sveriges skolor. Det visar Friends årliga statistik för 2015, om hur många barn och ungdomar som utsätts för kränkningar i skolan. En av anledningarna till att det här är ett fortsatt problem som ökar och inte minskar, kan vara att skolans vuxenvärld har för lite kunskap om vad det innebär att vara mobbad och hur man bör bemöta en utsatt elev.

Att sätta exakta ord på känslan av att bli kränkt är näst intill omöjligt. Ord och bokstäver och tydliga beskrivningar av utsatthet är målande, men det är nog inte tillräckligt för att få någon som aldrig varit i samma situation att fullt ut förstå den precisa känslan av att vara hackad på. Men jag ska göra mitt bästa för att försöka måla upp en så klar och tydlig bild, av innebörden och känslorna av att vara en hackkyckling, som möjligt.

Blod, svett och tårar – ja, det är en sammanfattande beskrivning av att vara ett offer för mobbning. Det är tufft och kämpigt, rena karusellen, en oändlig berg och dalbana av upplevelser som inte alls är tillfredsställande. När man pratar om vad en mobbad elev går igenom, till exempel i skolan, snuddar man bara vid ytan. Förklarar vad som räknas till mobbning, hur det kan te sig och att de elever som kränks känner sig ensamma och ledsna. I själva verket är det där bara början av en enorm, lång helvetesresa för den utsatta. Ensamheten och ledsamheten är bara en tunn, tunn yta – under den finns så mycket mer. Fast det är enbart det som andra ser: det som finns och syns utanpå fasaden.

Det som finns i tankarna och inombords missas att uppmärksammas.

 

De djupa känslor en mobbad upplever, intygar jag är det där med att inte passa in och att känna sig exkluderad ur en gemenskap eller ett socialt umgänge. När man blir utfryst innebär det att man i relationell mobbning blir exkluderad ur en grupp, samma sak skulle jag vilja säga gäller för andra typer av kränkningar. Fysisk, psykisk, verbal och onlinemobbning innebär också exkludering. För mig handlar det om att man som utsatt mobbas av orsaker som: att man anses annorlunda eller konstig. Det i sig baseras ju på ett utanförskap. Att bli exkluderad.

Mobbningsoffrets stadier och faser i utsattheten

Att vara mobbningsoffer är ingen lätt match, det är ingenting som går att råda bot på över en natt – inte ens över dagar eller veckor. När väl en elev har börjat utsättas för kränkningar har eleven redan hunnit genomgå ett eller flera stadier i utsattheten för mobbning, vilket redan då ger men och konsekvenser som är svåra att fullt bli av med. Det kan handla om allt från bristande självkänsla till att man förlorar kompisar som man aldrig mer får tillbaka. För det är ju så att en elev inte alltid är mobbad från start, utan kanske befinner sig i ett gäng där man senare (på grund av flera olika möjliga omständigheter) exkluderas. Jag har personligen gjort iakttagelser under hela min skoltid som hackkyckling, där jag gått igenom de stadier jag förklarar nedan. De är alla listade för att förtydliga och belysa, att lägga fokus vid hur det känns att vara mobbad, samt för att ge en större inblick i ett mobbningsoffers olika faster i sin utsatthet.

  1. Utsattheten tar vid. I början av utsattheten förstår mobbningsoffret inte riktigt varför hon eller han blir kränkt. Faktum är att man upplever sig som konstig eller annorlunda, att man inte hör hemma någonstans. Än mindre kopplar man varför någon annan skulle kunna med att vara så taskig. Därför är starten på utsattheten väldigt förvirrande, skrämmande och läskig – just för att man inte förstår varför man är den personen som drabbas av kränkningar.
  2. Känslostormen sår ett frö. Det här har i själva verket redan skett i det första stadiet, men här blir känslorna mer påtagliga och starka för offret. Per automatik och som en ytterligare följd av fas ett, känner sig eleven mörbultad och energilös. Eleven är med om en tornado som rör om i grytan. Plötsligt kokar grytan över och man känner saker som till exempel hopplöshet, sorg, ilska, förtvivlan och ensamhet.
  3. Det sociala livet brister. Oavsett om eleven vid utsatthetens start inte har några vänner i skolan, eller har kompisar en plötsligt blir exkluderad ur gemenskapen, faller allt socialt liv. Eleven påverkas av de starka och påfrestande känslorna av sin utsatthet och i samband med detta sjunker också orken och viljan att befinna sig i sociala sammanhang. Den som är ett offer låser in sig i sig själv, utesluter omvärlden och vill helst bara bli lämnad i fred – både av mobbarna men också av ”alla” de som inte verkar förstå vad man egentligen gå igenom. Det är en känsla som base- ras på ensamheten och tanken om att ”ingen” möjligen kan sätta sig in i mobbningsoffrets situation.
  4. Grubblaren stiger fram i rampljuset. Sakta men säkert börjar man grubbla över frågor som: vad är det för fel på mig? Varför vill ingen vara med mig? Är jag verkligen en ”hora”? Varför kan jag inte bara få vara mig själv? Varför är det mitt fel att jag är blyg? Varför måste jag synas och höras mer för att överhuvudtaget bli sedd? Frågorna är oändliga, man analyserar exakt allting och det gör att man kan sjunka längre ner i både ångest och depression. Samtidigt höjs kraven man sätter på sig själv och pressen om att prestera växer sig större.
  1. Tvivlet stormar in. Det är oerhört vanligt att man som utsatt tvivlar på sig själv, sina känslor och sin utsatthet. Under tiden man är ett offer för kränkningar är risken därför stor att man börjar ifrågasätta sina upplevelser. Ofta försöker man att förneka dem, eftersom man i det här stadi- et börjat fundera kring om det inte är så (trots allt) att man är allt det där som mobbarna påstår att man är. Att leva i utsattheten får en att, tillslut, tro på kränkningarna man utsätts för.
  2. Utsattheten når ett crescendo. När utsattheten satt sin prägel på mobbningsoffret når den ett crescendo. Det är när mobbningen är som värst, när det känns som om hela livet bara ska rasa samman i vilken sekund som helst, när man befinner sig så djupt ner i sig själv (och utsattheten) att man inte vet vart man ska ta vägen.

Att förbereda utsatta elever för sommarlov

Det finns mycket man kan göra som lärare eller annan skolpersonal för att a) ge utsatta elever ett tryggt avslut på skolåret när de går på sommarlov och b) ge utsatta elever en trygg och säker början på terminstart. Sett till mina egna erfarenheter av att både gå på sommarlov och att börja skolan igen vid hösten, kan man som anställd på skolan vidta flera åtgärder för att göra avslutnings– och startprocessen så bra det bara går. Det är viktigt att de elever som utsätts för kränkningar, såväl i skolan som på fritiden, faktiskt går på ledighet eller börjar plugget med en stark tillit och ett stort förtroende för skolan och de som arbetar där. Nedan har jag listat förslag på saker man kan göra för att underlätta för utsatta elever, och varje förslag baseras på egna upplevelser eller tillvägagångssätt jag själv önskat att mina lärare använt sig av.

 

* Notera att varje förslag vad gäller att förbereda utsatta elever för sommarlov och terminstart, bör genomföras innan eleverna går på sommarlov, så att de har med sig en trygghet när ledigheten tar vid och att de under semestern kan känna sig säkra med att de vet vad som kommer hända till hösten. Allt material behöver de alltså få med sig innan sommarlovet börjar.

Förbered utsatta elever för sommarlov

  • Kalla till avstämningsmöte. Gör en tydlig avstämning med eleven och dess vårdnadshavare (om sådan är inblandad i den rådande situationen). Kalla till möte, informera och gå igenom all- ting som har hänt under skolåret – allt från incidenter, till vilka åtgärder som gjorts, vad som har fungerat och inte fungerat samt vad som kan göras bättre. Se till att boka ett rum där ni kan prata ostört och i lugn och ro, rusa inte fram i samtalet, det är viktigt att mötet får ta den tid som eleven det rör kräver. Var noga med att låta elven berätta om hur han eller hon upplevt skolåret, uppdatera med information om fler kränkningar förekommit och lyssna noga på vad eleven säger. Var genuint intresserad. Fråga också vårdnadshavaren om hur han eller hon uppfattat det senaste skolåret, gå igenom vad som sagts på tidigare möten och dela med dig av informationen som det här mötet ger med lärare som också undervisar eleven eller som på något annat sätt i skolan ofta är i kontakt med eleven. Alla måste vara informerade om vad som gäller och vad som sägs, för om eleven sedan behöver prata med någon lärare som inte vet om den rådande situatio- nen, då känner sig eleven ensam och att man inte tar situationen på allvar.
  • Informera eleven om var hjälp kan fås under sommaren. Kanske har du sagt och informerat om det tidigare, antingen enskilt för den berörda individen eller för hela klassen, men tveka inte att våga vara tjatig. Ibland är det bra att upprepa sig, och berätta om var man som utsatt kan söka hjälp, annanstans än i skolan. Eftersom plugget är stängt under sommaren finns det en stor risk att utsatta elever som mår dåligt och blir mobbade, i en del fall inte vet var hjälp finns att få. Under lov, och särskilt under sommarperioden, kan det därför vara bra att trycka extra på olika stödorganisationer som kan finnas tillgängliga med stöd, samt ge råd och tips. Tala om stödorga- nisationer som Friends eller Bris i helklass eller nämn det för den utsatta eleven vis tillfälle, ex- empelvis vid ett enskilt möte som avstämningsmöte.
  • Sociala medier som verktyg. Om du har ett Facebook-, Instagram eller Twitter-konto som du använder i rollen som lärare eller annan skolpersonal: uppdatera med olika sommarinlägg innan lovet tar vid. Posta bilder och statusar där du peppar eleverna att ta hand om sig själva och människor i sin omgivning, att vara snälla och omtänksamma. Ungdomar lever i stort sett på nätet, de har alltid koll på vad som sägs och skrivs online. Därför är sociala medier i lärarrollen otroligt kraftfulla. De påverkar eleverna, så utnyttja den kraften och ladda upp betydelsefulla inlägg med relevans.

Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är

I högstadiet kämpade jag alltid med att passa in, att vara alla andra till lags och se till att vara den perfekta versionen av mig själv – den där som jag förväntades vara av omvärlden. Av samhället. Det som jag tyckte var jobbigast var att jag inte kunde passa in, även om jag så ville. Jag var mig själv, men det räckte inte, för att vara sig själv verkade inte vara okej.

Det var ju konstigt. Rätt så weird liksom.

Varje dag var som ett krig mellan mig själv och världen som bara kryllade av sådana där äckligt perfekta människor. Jag fightades för att bli en av dem, då skulle jag åtminstone ha en chans att bli någon, något. Den där som folk ville ha som sin polare. Den där som alla trånade efter.

Jag slutade med hästsport, lämnade ridskolan bakom mig (för gott – trodde jag) och började träna på gym. Då var jag 15 bast och utseendefixerad as hell. Allt skulle vara perfekt. Jag skulle vara felfri. Inte för att behaga mig själv, men andra. Så där hängde jag dag ut och dag in på gymmet. Träna- de, tränade och tränade lite till och lite hårdare.

Som om det inte vore nog började jag trycka i mig sådana där proteindrinkar. Två månader gick och jag rasade i vikt. Inte för att jag var överviktig innan det här, jag var normalbyggd, men plötsligt blev jag som ett skelett. Ranglig och ohälsosamt skinny. Jag var inte nöjd med min kropp, eller med mig själv, fast nu hade jag ju blivit lite snyggare – för jag var ju bara lite smalare. Folk i min omgivning såg hur jag förändrats. De satte stopp, räckte ut en hand. Jag tog den, om än tveksamt. Jag vill att ni vågar vara er själva, och ingen annan. Var aldrig på ett visst sätt för att göra andra glada, nöjda. Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är.

Rutin: promenad i solen – en bra start på dagen

Den här dagen startade jag med en promenad i morgonsolen. Jag och safira har fått för vana att gå samma slinga i skogen. Hon springer lös och jag powerwalkar. Veckan hittills har varit lugn vilket är skönt med tanke på hur mycket jag jobbat det senaste. Nu har jag också bestämt mig för att fortsätta skriva på mitt skönlitterära manus. I helgen ska det bli, är det tänkt! 

”Fast jag tror det där är ren lögn, att man plötsligt skulle sluta bry sig och bara på vidare med sitt liv, det är inte så lätt för en hackkyckling”

Många som aldrig upplevt utanförskap har inte en blekaste aning om hur det faktiskt känns att bli utsatt för mobbning och kränkningar. De som inte har det har förmodligen inte upplevt utsattheten själv och har det därför svårt med att förstå allvaret i att många elever kastar taskiga kommentarer hur som helst, när som helst, vart som helst och precis när det behagar dem.

Jag däremot, har femton års erfarenhet av utsatthet för mobbning, så jag är väl medveten om hur enkelt det är att ta åt sig av kränkningar i alla dess former. Att vara i tonåren, eller inte ens det, och tvingas ta emot äckliga kommentarer sätter djupare spår än man någonsin kan ana.

Det är ett tufft samhälle vi lever i idag, inte minst för alla unga som brottas med både näthat och kränkningar på skolgården. Unga är sköra, de lever för att upptäcka sig själva, men hur ska de kunna göra det om de ska behöva må dåligt över att någon unge trycker ner dem till havets botten – även om det så är en engångsförteelse?

 

Det finns en del människor som säger att det är så enkelt att bara skaka av sig taskiga kommentarer, slag och knuffar. Fast jag tror det där är ren lögn, att man plötsligt skulle sluta bry sig och bara på vidare med sitt liv, det är inte så lätt för en hackkyckling. Vi är alla människor och det ligger i vår natur att påverkas de motgångar vi möter, och gör vi inte det, då är något fel.

Vi är inga robotliknande soldater.

På grund av att en del elever ägnar sig åt att trycka ner andra, oavsett om det händer en eller flera gånger, finns det utsatta som mår skitdåligt. För vissa går det så pass långt att de tar livet av sig eller utgör ett självskadebeteende eller drabbas av ätstörningar.

Och tro det eller ej, men barn är inte hårdhudade motorcyklister från tv-serien Sons Of Anarchy som skiter i allt vad ”jag bryr mig” heter. De har faktiskt känslor, och de tar åt sig så jävla mycket om någon annan får för sig att säga till dem: ”Du var nog den fulaste jag har sett. Inte konstigt att alla killar du är tillsammans med dumpar dig, eftersom du ser ut som värsta slampan! Du leker med killar, tror du är så jävla perfekt, men det är du inte. Sanningen svider, lilla gumman! Gör en stor tjänst för världen och gå och häng dig, jävla hora.”

Exakt de där orden sa några elever till en av mina kompisar. Hon gråter sig själv till sömns varje natt (varje!). Hon grubblar över vad det är för fel på henne. Hon känner sig oduglig och värdelös. Fast det värsta av allt är att hon önskar att hon inte existerade.

Hon har försökt att ta sitt liv.

När jag frågar elever på mina föreläsningar ute i olika skolor om hur många de tror är utsatta för mobbning, då brukar de gissa på väldigt låga antal, sedan blir de upp över huvudet förvånade när de får reda på den verkliga siffran. En siffra som i den beräknade statistiken vilar på 60.000 svenska ungdomar enligt Friends nätrapport 2015. Jag skulle däremot vilja säga att den statistiken är dubbelt så stor. För tänk vad många ungdomar som känner sig utsatta och som inte ens är inräknade i sta- tistiken. Tonåringar och barn som sjukanmäler sig från skolan för att de är rädda att gå till skolan och bli slagna, utfrysta och kränkta av sina mobbare.

Det är fruktansvärt.

Pssst! The National Education Association släppte 2013 en pressrelease där det avslöjades att hela 160.000 ungdomar i USA dagligen blir mobbade. De stannar hemma från skolan, varje dag, för att skolan är en plats där de inte är trygga.

Att vara lärare innebär så mycket mer än att bara dela sin kunskap

Det krävs mycket av en person som är lärare, för det är just det, yrket innebär inte bara att du delar med dig av dina kunskaper till eleverna. Nej, med jobbet följer mycket mer än så. Det räcker inte att hålla i lektioner om andra världskriget eller nomadfolket, som undervisare har du fler arbetsuppgifter, och de slutar inte vid en genomgång av den amerikanska revolutionen. Tvärtom, det är vid den punkten listan börjar.

Arbetsuppgifterna är många: vara rastvakt, rätta prov och läxor, hålla lektioner, göra lektionsplanering, hålla lärarmöten och ha kvartssamtal. Det här är bara ett urplock av saker som ska göras. Fast den viktigaste punkten en lärare har som uppgift är att se till att eleverna mår bra. Ingen ska behöva gå till skolan och må dåligt eller bli mobbad.

Många skolor säger sig kunna hantera mobbning på ett bra sätt, att de följer antimobbningsplanen och att de aktivt arbetar med en likabehandlingsplan. Visst kan det vara så, absolut, och en del skolor är förmodligen väldigt duktiga på att förebygga kränkningar. Men trots att sju av tio lärare känner till att någon elev har kränkts på deras skola det senaste året, så finns det fortfarande tre stycken undervisare som inte känner till att mobbning sker. Bland skolledare, som rektorer, uppger tio procent att de inte känner till några kränkningar på sin skola. Det här är en statistik som organisationen Friends tagit fram i sin nätrapport om mobbning i skolan för 2015.

Det är väldigt viktigt att skolorna jobbar mot mobbning, men för att det ska kunna göras på bästa sätt måste alla lärare (och all annan skolpersonal) vara väl insatta, inte minst informerade om, vad mobbning egentligen är. Även om de flesta anser sig veta vad det är och hur de ska hantera det, tycks många utsatta elever ändå vara missnöjda med hur de väljer att lösa problematiken när den väl uppstår. Det kan exempelvis handla om att man bara pratar om händelsen en gång, reder ut problemet och sedan går vidare.

Som lärare måste du vara närvarande, ha förståelse, visa empati, visa att du bryr dig, förmedla trygghet och tillit. Utan de här redskapen brister förtroendet till dig från eleverna väldigt snabbt. En undervisares personlighet är väldigt avgörande i frågan hur eleven ser på dig, och ödmjukhet är en central del i hur du är. Därför är det oerhört viktigt att man faktiskt tar sig tid för att bygga upp någon form av erfarenhet kring kränkningar och dess konsekvenser, för att sedan dra nytta av kunskaperna i mobbningssituationer. Det kan man göra genom att läsa böcker inom området för ämnet, lyssna till ett föredrag eller läsa om det på internet. Ett hett tips för att hålla sig informerad är att prata med andra lärare som hanterat sådana situationer, fråga dem om tips och råd.

Skollagen – så här säger den

Det finns en skollag som gör att alla skolor i Sverige är skyldiga att aktivt arbeta mot (förebygga) och stoppa (förhindra) mobbning. Ingen elev ska alltså behöva utsättas för kränkningar i plugget. Den här lager gäller för alla skolor.

Skolorna är skyldiga att aktivt och målmedvetet jobba mot kränkande behandling, göra allt de kan för att förebygga och förhindra att elever utsätts för kränkningar och att årligen ha en plan mot mobbning. Planen måste arbetas fram tillsammans med eleverna eftersom de ska vara engagerade i framtagningen av den. Dessutom bör den innehålla en tydlig översikt över de åtgärder som är nödvändiga för att kunna förebygga och förhindra mobbning.

När en medarbetare från skolpersonalen blir medveten om att en elev på skolan utsätts för mobbning, är denna person skyldig att direkt informera både rektor och huvudmannen, alltså den som driver skolan. Rektorn är den person som ska föra informationen vidare till huvudmannen. Skollagen säger också att ingen vuxen får kränka en elev, att det är lärarnas uppgift att skapa en trygg skolmiljö. Det här redovisas i skollagens kapitel sex, enligt barn och elevombudet.