Så upptäcker du en mobbare

De allra flesta lärare och skolpersonal tycker nog att det är ett dilemma det är med att upptäcka en mobbare. Många skulle förmodligen säga att det är svår att se tecken som kan tyda på att en elev kränker någon annan. Grunden i att upptäcka mobbaren är att vilja se honom eller henne, att faktiskt vilja känna igen signalerna som mobbaren sänder ut och att sedan vilja agera för att stoppa kränk- ningarna. Engagemang, passion och drivkraft mot att förebygga och stoppa mobbning är en viktig bas som behövs hos all skolpersonal. Utan de här faktorerna, de här grundpelarna, blir det väldigt svårt att arbeta mot mobbning i skolan. Dels för att om de saknas är det ett tydligt tecken på bris- tande intresse, något som automatiskt resulterar i låga kunskaper om fenomenet, som i sin tur gör att man oftast inte når längre än till enbart tanken av att jobba mot mobbning. Dels för att man med saknade pusselbitar och kunskaper förmodligen inte vet så mycket om mobbning (egentligen), och man är inte särskilt ivrig om att vilja ta tag i eller se det rådande problemet. Ett problem som jag skulle säga existerar i varenda skola i hela Sverige, om än i varierande omfång.

En mobbare kan i stort sett vara vilken elev som helst på skolan. Psykologen Alf Bengtsson menar till exempel att det hos en elev i grunden handlar om att skaffa sig en position i något sammanhang. En elev behöver alltså inte ha en särskilt bakgrund för att bli en mobbare, det spelar ingen avgörande roll. Det förekommer snarare mobbning i alla sammanhang där personer ska positionera sig. Om man tittar på ”bra hemförhållanden” och nollning vid riksinternaten, Sigtuna, Lundsberg och Gränna, så visar detta att hemförhållanden av god natur inte har någon återhållande effekt på mobbning. Grupptryck och jagsvaghet hos mobbaren tror Alf kan vara faktorer som bäddar för mobbning. Däremot finns det alltid särskilda signaler som kan göra det enklare för lärare och skolpersonal att för- stå vad en mobbare gör när han eller hon kränker någon annan, eller vad personen kan visa för särskilda personlighetsdrag som är mer utmärkande för en mobbare än en elev som inte mobbar.

I enlighet med mina egna, personliga iakttagelser som jag gjort under mina skolår som ett offer för mobbning, märkte jag hos mina mobbare att de många gånger visade tecken på att de ville dominera andra människor. Det handlade en hel del om att dominera över mig, men också över andra elever i klassen. Dominansen de visade gentemot mig kunde vara kalla, nedvärderande blickar i korridoren eller elaka sms som kränkte mig med en textrad som beskrev mig som en hora. På något sätt kändes det hela tiden som om mobbarna ville ha kontroll över mig genom att få mig att må psykiskt dåligt, de verkade vilja se mig svag i stället för stark – för om jag var stark blev jag deras konkurrent. Min teori har i stora drag omfattat faktumet att mobbarna var dominanta för att hålla en hög rang i klassen, att ständigt vara de som sågs och hördes mest. De skulle ha all status för sig själva, på det viset var de egoistiska och vägrade dela med sig. Samtidigt uppfattade jag mina mobbare som manipulativa, att de utnyttjade andra för att få vad de ville ha. I deras fall tror jag att det delvis handlade om status, att vara höst upp i hierarkin utan några konkurrenter inom synhåll. Det var som om de levde på uppmärksamheten från alla andra, de suktade alltid efter att få uppmärksamhet, förmodligen för att de var populära och inte ville gå miste om hela grejen kring att vara poppis.

I skolan observerade jag också att mina mobbare drog lögner, startade rykten och klankade ner på mig. De ljög genom att utesluta mig ur gemenskapen de få gånger jag frågade om jag fick vara med, då hittade de genast på en ursäkt för att slippa mig. I gymnasiet, exempelvis, startade man rykten om att jag varit otrogen mot min dåvarande pojkvän. Något som resulterade i att inte bara min klass, utan också andra elever på skolan, såg ner på mig. När jag gick i korridorerna kändes det plötsligt som om alla visste om ryktet, och majoriteten av skolans elever visste nog om det, för på sociala medier fick jag kränkande meddelanden skickade till mig. Meddelanden där man skrev att jag var en hora som skulle gå och dö. Ryktet som spreds var inte sant, men hade bildats då min pojkvän (som jag just gjort slut med) påstått sig sett mig mig en annan kille i en bil. Sett till det här skulle man kunna beskriva det som att den här killen blivit så sårad av att jag gjort slut med honom, att han startade och spred ryktet vidare till sina kompisar. Sedan spred sig ryktet som en löpeld genom skolan, vilket gjorde mig otroligt utsatt och rädslan för att gå till skolan växte sig allt större. Jag ville inte möta allas blickar i korridorerna.

Jag minns hur ryktet blev ett hett ämne att prata om i skolan. Till och med en av mina lärare hade hört talas om det, men vidtog ingen åtgärd för att radera det. Vid det tillfället brast min tilltro till lärare ännu en gång. Det gjorde mig förbannad att behöva tvinga mig själv till skolan och låtsas vara stark nog att klara av ett så påfrestande rykte, som dessutom inte var sant. Ju mer jag grubblade över ryktet och hur det spridit sig, desto mer förbannad blev jag. Så förbannad att jag kokade inombords och gjorde någonting som jag aldrig vågat göra innan: jag letade reda på min före detta pojkvän (som gick på samma skola som jag) och konfronterade honom.

Utanför skolan stod jag framför killen jag dumpat. Han stod framför mig bredvid sin tjejkompis. De såg sarkastiska ut och verkade verkligen njuta av hur arg jag var. Jag frågade honom vad hans problem var, varför han spridit ett falskt rykte och varför han inte kunde prata med mig ensam utan var tvungen att ha med sig en kompis. Jag tyckte det var lågt, fegt – särskilt eftersom ryktet i grund och botten handlade om vår tidigare relation. Det baserades på att den här killen var sårad för att jag dumpat honom, och på något sätt ville han såra mig lika mycket som han ansåg att jag sårat honom, genom att göra slut. Inte genom att vara otrogen, för det var någonting jag inte hade varit.

Konfrontationen var däremot någonting som jag ångrar. Där stod jag själv, bräcklig och svag, medan min värld rasade samman. Efter att jag ställt mina frågor möttes jag av falska anklagelser, anklagelser som kom direkt från den här killens tjejkompis och inte från honom. Åtminstone inte i första hand. Tjejkompisen gick inte att prata med, eller ens resonera med, då hon bara överöste mig med att säga saker som att jag var en jävla hora och en mytoman.

Kroppen skakade, jag stod där helt stum och kunde inte få fram ett enda ord. Det spelade ingen roll vad jag än hade sagt eller förklarat, tjejkompisen hade redan beslutat sig för att jag var en hora som var dum i huvudet. Det hade den här killen också, trots att han inte yttrade ett enda ord utan lät sin kompis sköta snacket. I stället stod han bara och skrattade åt mig bakom henne.

De vägrade se situationen från mitt perspektiv, ville inte ta ansvar för hur deras handlingar kränkt mig. De såg bara till sig själva och struntade fullständigt i mina känslor och rättigheter. De skyllde ifrån sig allting på mig. Jag var deras offer.

Tiden efter min konfrontation av min före detta kille, i gymnasiet, var tuff. Tidigare hade jag redan undvikit offentliga platser i skolan, jag tyckte att det var obehagligt att vistas bland så många högljudda elever samtidigt, men då slutade jag att vistas i skolan så fort jag fick chansen. Jag klarade bara inte av att handskas med min otrygghet i plugget samtidigt som jag skulle bearbeta ryktes- spridningen. Det blev för mycket för mig att klara av. Därför gjorde jag som med allt annat rörande mobbningen: jag stängde av mina känslor för att slippa känna. Det gjorde för ont. Genom kränkande ord och ryktesspridning förblev jag, inte bara i gymnasiet men under hela skoltiden, det mobbar- na såg mig som. Onormal.