Jag åt på kafé varje dag

Under alla mina skolår som utsatt för mobbning har jag tilltagit flera olika metoder för att orka klara av den tuffa vardagen som hackkyckling. Men ett genomgående tema som följt med mig från det att mobbningen startade, tills det att den upphörde, är att jag aldrig såg till att synas eller ta någon plats. En automatisk följdfråga från dig som läser blir förmodligen: varför? Tja, när man är mobbad så är man oerhört ensam och nedstämd, det är ingenting som går att förändra över ett lärarsamtal eller en tid hos skolkuratorn. Ensamheten, utanförskapet, mobbningen och utsattheten i sig är inget jag frivilligt tackade ja till att utsättas för – inte heller var det där med att göra mig osynlig något som jag egentligen ville. Dels blev det bara så, å andra sidan var det något jag behövde göra för att överleva. Det var i stort sett det som min skoltid handlade om, att överleva. För mig var plugget som en öde ö, där jag dumpats ensam för att överleva på egen hand, det var som en kamp mellan liv och död. Varje dag handlade om att samla näring för att öka chansen till ett fortsatt liv. I mitt fall var det inte mat som var näringen, det var få stunder av positivitet eller energikickar som drev mig framåt, blev min bensin.

Antingen hade jag turen på min sida, eller så var det bara det att jag mognat flera år i förtid, som gjorde att jag kom underfund med att göra saker som jag tyckte var kul – som fick mig att må bra. Göra grejer som gav utdelning i positivitet eller energikickar, för det blev på sätt och vis min medicin, min näring. Att försöka fokusera på känslan efter ett träningspass på gymmet, när kroppen var fylld med endorfiner, eller känslan efter att ha skrivit en häpnadsväckande inledning till en novell … det fick mig att samla värdefulla byggstenar. De få stunderna av ren lycka var just det som gav mig styrkan att kämpa vidare, det som delvis fick mig att aldrig ge upp, det som fick mig att hålla skenet uppe när utsattheten var som mest påtaglig.

Men trots att jag under alla år i skolan lyckades överleva med hjälp av den här metoden, kunde jag inte förmå mig att synas eller ta för mig utrymme varken i plugget eller utanför. Det här var nämligen en metod vars resultat inte varade särskilt länge, resultaten efter att ha utövat metoden räckte bara tillräckligt länge för att jag skulle falla tillbaka i en hemska utsattheten. Och det dög för mig just då, eftersom jag inte hade energi till annat.

Många i min släkt, eller som var utomstående, förstod inte att jag under min skoltid var den person som utsattes för mobbning. Jag var ju bara söta, lilla, oskyldiga Malin – tjejen som var ödmjuk och alltid såg efter människor i sin omgivning. Inte kunde väl hon, jag, vara mobbad?

Människor som möter mig i dag, ställer sig exakt samma fråga, varje gång ger jag precis samma svar: vem som helst kan falla offer för mobbning. Det handlar inte ett dugg om vilken status du har i en klass, om du är populär, alltid har de senaste modekläderna, är snäll och ödmjuk eller vad du har för bakgrund. Vem som helst kan bli en hackkyckling för någon annan. Jag definierar mobbare som svaga människor som ger sig på starka individer, och deras mål kan vara allt från att höja sin egna status till att dra njutning av att plåga andra.

Fast, varför ryter inte de starka människorna ifrån om någon försöker att kränka dem? Enligt min mening, och sett till forskning, är det människor som anses vara annorlunda och konstiga som vanligtvis utsätts för mobbning. Något jag tolkar som avundsjuka hos den som mobbar, för i grund och botten måste ju de här udda personerna ha någonting som mobbaren inte har. Jag skulle säga att det är att vi udda människor vågar vara unika, vågar vara oss själva och många gånger förlitar vi oss inte på andra, i stället är vi självständiga. Egna. Och för de som inte innerst inne, är sig själva, blir det också automatiskt svårt för dem att acceptera de individer som faktiskt är det. Vilket resulterar i att en del av de som inte tror på sig själva, väljer att få de som tror på sig själva, att känna sig mindre värda. Det här kan i sin tur ske genom någon form av mobbning.

Jag vet inte vem jag var i plugget. Eller, jo, det vet jag. Jag var eleven som trodde på sig själv. Jag visste att jag var duktig på att skriva allt från skoluppsatser till dikter och noveller, jag var medveten om att jag var en skicklig ryttare på hästryggen och att jag var bra på att teckna. Jag var en jävel på att plugga och hade det lätt för mig i skolämnena. Det här var dock ingenting som jag skröt om eller som jag på något vis ville göra mig märkbar över. Nej, tvärtom, det här var talanger som jag höll för mig själv. Precis som jag gjorde med allt annat.

På dagis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet gick jag alltid ensam i korridorerna. Mobbningen gjorde mig till en vandrande robot, utanförskapet jag upplevde genom alla år förvandlade mig till en tjej som med tiden gjorde vad som helst för att slippa känna några känslor överhu- vudtaget. Jag stängde alltså av mina känslor. Känslan av att inte duga, vara värdelös, känna hopplöshet, ångest och rädsla var helt enkelt för jobbigt. Så jobbigt att jag tillslut inte klarade av, eller ens ville, känna någonting. Det gjorde för ont. Såren mobbningen gav mig var för djupa, de blödde för mycket (inte fysiskt, men psykiskt). Det var lättare att stänga av känslorna än att låta dem skölja över mig som en tsunami.

I takt med att jag mer och mer avslöt mig från omvärlden, fortsatte min situation i skolan att försämras. De dagar jag väl var i skolan gick jag ensam i korridorerna, vägrade möta folks blickar, för det kändes som om alla stirrade på mig. I stället kollade jag ner i golvet, i mobilen eller åt ett annat håll när jag gick förbi folk. Skolan var en hemsk plats för mig att vistas på, att gå in i skolan var som att springa ut på ett fält där man skjuter öppen eld. Allting som hade med skolan att göra gav mig ångest, ångest som jag förträngde, för jag visste att jag var tvungen att överleva. Det var allt skolan handlade om för mig. Och det var inte bara i korridorerna jag drog mig undan, nej, det var också i klassrummet. I högstadiet frågade jag alltid om jag fick jobba i ett grupprum, dels ville jag ha det tyst omkring mig för att kunna fokusera, fast jag ville också fly från klassen. Jag ville bara inte synas, jag ville vara osynlig för att dämpa smärtan av ensamheten. Ofta tänkte jag att: om jag ändå är ensam och inte har en tillhörighet i klassen, då kan jag lika gärna sitta och vara ensam i ett grupprum eller någon annanstans. På det viset blev jag väldigt avskärmad, och det var precis det jag ville vara, just då – och med tiden började jag faktiskt bli kompis med ensamheten.

Jag har aldrig varit mycket i skolan, eftersom jag alltid sjukanmälde mig och skötte plugget hemifrån. Det var enklast så. Då slapp jag att tänka och känna allting som var jobbigt, och det avlastade mig otroligt mycket. Jag brydde mig inte om klassen jag gick i, överhuvudtaget, allt jag brydde mig om var mig själv och mitt eget välmående. För det var allt jag orkade tänka på, medmänniskor under den här tiden kom alltid i andra hand, och det var på gott och ont. Hur som helst, på rasterna i skolan såg jag till att synas så lite som möjligt. Jag satt ofta på en bänk ute (om det var fint väder), en bänk inne, på toaletten eller så gick jag utanför skolområdet för att slippa det sociala.

Ensamheten gjorde på sätt och vis att jag fick någon slags social fobi. Sammanhang där det var för mycket ljud, prat, mummel och liv fick mig att må dåligt … jag var ju inte en del av allt det där. Sociala situationer blev därför jobbiga att hantera. Mitt hjärta dunkade oftast fort, jag blev varm och jag ville bara sluta att höra. Ibland kunde det till och med vara på grund av det sociala som jag tog mina grejer och gick eller tog bussen tidigare hem. Och inte nog med det, i gymnasiet slutade jag att äta i matsalen (maten var äcklig och även där satt jag ensam), så jag åt ute på kafé varje gång jag var i skolan. Dyrt, ja, men det struntade jag i. Hellre spenderade jag pengar på mat än på ensamhet i matsalen.