På rasterna var rutinen att man hängde i uppehållsrummet för att snacka skit, skvaller, sex och kärlek

Jag minns att de som gick i min klass på högstadiet ofta pratade om hur viktigt det var att känna tillhörighet. Man skulle vara inne, cool, klä sig i det senaste modet och vara medlem i någon grupp. På rasterna var rutinen att man hängde i uppehållsrummet för att snacka skit, skvaller, sex och kärlek. Gud vad det tjattrades mellan killar och tjejer om den där urflippade festen helgen innan, vilka som hade hånglat och vilka som var på gång att bli ihop.

Jag var aldrig en del av det där. Men det spelar ingen roll, för det matades ändå in i min hjärna att tillhörighet, det var skitviktigt. Och viktigare blev det när jag befann mig i ett utanförskap, hela tiden sökandes efter åtminstone en person att hänga och bli bästis med. Det var däremot en dröm som aldrig besannades.

När jag ser tillbaka på min skoltid, som nu lidit mot sitt slut har jag fattat att de i min högstadieklass hade rätt. Människan är ett flockdjur som behöver någonting att vara en del av. För vad händer nu, hur orienterar jag mig genom livet och hittar jag någonsin mig själv?

Nja, det är tveksamt. Jag tror att vi alla dagligen kämpar med just den utmaningen, och det kommer vi fortsätta göra i resten av våra liv. Vi utvecklas ju och med det kommer nya chanser och möjligheter. Men det finns en sak som jag är mer orolig över än att jag inte vet hur min framtid ser ut. Det är att varje höst är det för många skolstart igen: en del börjar högstadiet medan andra gymnasiet. Vid bara tanken får jag en läskig känsla av nervositet, ängslighet, orolighet och osäkerhet. Det är ju trots allt många ungdomar som faktiskt inte känner sig tillhöriga någon grupp, på grund av att de är mobbade. För dem är det ju svårt att ta sig in i ett gäng, och många gånger vågar de heller inte försöka, eftersom de är rädda för vad effekten av det blir.

 

Om man är utsatt för mobbning, oavsett form, blir och är man väldigt ensam. Allting förvärras också när listan av kompisar är tom. Då är man inget flockdjur längre. Tänk dig själv att gå ensam på rasterna, aldrig ha någon att umgås med, inte ha någon att prata med om mobbningen eller kunna bli tröstad av.

Det är allt annat än kul. Just därför har ingen som är mobbad mod nog att socialisera sig med nytt folk, nya sammanhang eller nya grupper av människor. Rädslan av att bli avvisad, den är rätt stor.

Så, vad kan skolan göra för att motverka att mobbade elever alltid är ensamma på sin studieplats? Hur upptäcker de sådana elever och hur ska de agera?

Mina råd är att all personal, främst lärarna, ska skaffa sig bättre koll på varje elevs enskilda behov. En som går ensam på rasterna upptäcks enkelt. Personen tyr sig ofta från större delar av skolan där det vistas mycket folk, sitter själv i klassrum och matsal, och vandrar runt ensam eftersom personen inte vill slå sig ner någonstans eftersom det signalerar ensamhet.

Stämmer någonting in på någon av dina elever? Okej, då vill jag att du agerar, pronto. Nästa gång du möter eleven, fråga hur han eller hon mår, och nöj dig inte med ett svar som ”Det är bra” – fråga igen. Och svarar personen samma sak, ja, då har du i alla fall visat att du bryr dig. Men det betyder inte att du ska ge upp, nejdå, nästa gång ni möts frågar du igen. En fråga kan vara lika mycket värt som guld.

Sätt dig bredvid eleven i matsalen, eller på rasten, och samtala. Prata om allt möjligt, fast smyg- droppa frågor som gör att du kan få reda på hur personen mår. Visa att du finns där som ett stöd och att du inte bara bryr dig om att hålla i lektioner, sätta betyg, rätta prov och sedan vara belåten med att din lön finns på kontot i slutet av varje månad.

Att visa att du, som lärare, bryr dig är superviktigt. Närvaro krävs inte bara av eleverna i tal om undervisning, den är obligatorisk även för lärare såväl i utbildning som i välmåendet av eleverna.