”Jag tycker du är en självupptagen bitch som vet hur man ljuger!

Jag har varit mobbad sedan dagis. Mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet har varit ett rent helvete. För mig har det alltid handlat om att vara utanför, att bli utfryst, få kalla blickar och taskiga meddelanden på Facebook eller sms. Istället för att bli slagen och få blåmärken, har jag fått osynliga ärr inristade på hjärtat.

”Jag tycker du är en självupptagen bitch som vet hur man ljuger!” – det är bara ett av, typ, hundra meddelanden jag fått genom åren. Och när du läser sådant, då svider det, sjukt mycket. Det enda du vill göra är att skrika och gråta, eller ännu bättre: slå sönder någonting. Fast det gjorde aldrig jag, kastade in något i väggen, alltså. Men skulle jag samla alla tårar jag fällt skulle det vara tillräckligt för att fylla en pool.

Jag vet hur det känns att vara utsatt, tro mig, femton år av mobbning är en lång tid. Dagar då saker och ting varit som värst har jag inte gått till skolan, jag har stannat hemma och skött plugget därifrån. Det förvånar mig inte om jag varit sjukanmäld halva min skoltid.

Nu, efter att ha tagit studenten, ser jag däremot tillbaka på min utsatthet med stolthet. Även om jag aldrig kommer förlåta mobbarna, tackar jag dem fortfarande, för hade jag aldrig blivit mobbad hade jag nog inte skrivit den här bloggen. Ja, att skriva har varit min terapi, det har hjälpt mig bearbeta alla känslor.

Istället för att bli en tickande känslobomb, förvandlade jag den negativa energin till något positivt. Du blir en krigare, en warrior, en soldat. Det vet jag nu. Det är förmodligen den största grejen jag lärt mig hittills i livet, att vara stark och aldrig låta någon trycka ner mig. Aldrig. Never.