Lärare kan också mobba

Visst är det så, inte bara elever är kapabla att kränka varandra, lärare kan också mobba sina elever. Även om det här är en vinkel inom området för mobbning som det inte talas mycket om, händer det faktiskt runt om i skolorna. Det kan exempelvis vara att en lärare suckar när en elev inte läser tillräckligt fort eller att läraren inför resten av klassen på något sätt förnedrar honom eller henne. Det är inte exakt samma typ av mobbning som elever utför mot varandra, men den finns ändå där och gör sig synlig, vilket inte alls är acceptabelt.

Att en lärare kränker en elev kan också ske genom att personen inte hjälper ungdomen i en situation där mobbning förekommer. Istället blundar man för problemet och drar sig undan och vägrar se allvaret i elevens utsatthet. Antingen görs det här medvetet, för att orken inte finns att göra något åt det, eller så görs det omedvetet för att de rätta verktygen för att hantera situationen inte finns tillhanda för den enskilda läraren.

Sett till min egen utsatthet genom skolåren är det här ett fenomen som jag personligen råkat ut för: att en lärare medvetet väljer att inte vilja se en elevs utsatthet, eller att man varit medveten om den fast inte agerat. För mig är det ett tydligt tecken på att man då inte är intresserad av att hjälpa eleven det gäller, och även om man inte anser sig ha de rätta verktygen för att kunna erbjuda eleven vad den behöver, finns det så små saker man kan göra för att finnas där som stöd.

Jag har fått möjligheten att guida, peppa och coacha många utsatta elever sedan jag offentligt delade med mig av min historia att jag tappat räkningen på hur många jag faktiskt hjälpt. Hjälpt till en aningen lättare utsatthet där de fått verktyg för att orka sig igenom situationen och skolan. Flera av de ungdomar jag haft kontakt med har delat samma och liknande upplevelser om att lärare är delaktiga i mobbningen, genom att bara låta kränkningarna pågå. En tonåring som bett mig om hjälp i sin utsatthet berättade att hennes lärare kränkt henne med elaka och taskiga och dryga kommentarer, samma lärare hade dessutom slagit och knuffat henne i klassrummet. Medan ytterligare en ungdom gav mig sitt förtroende, berättade om när läraren inte ingripit vid den pågående mobbningen.

Det kan uppfattas som om det är ytterst få lärare som går så långt att de tilltar fysiska kränkningar i ett klassrum, men enligt min mening tror jag det är vanligt, det är bara att det inte uppmärksammas särskilt mycket.

 

Det finns så många lärare som både medvetet och omedvetet kränker elever. Ett exempel på en medveten kränkning var när min klassföreståndare och lärare i högstadiet konfronterade mig vid mitt skåp. Det enda problemet var bara att hon hade med sig alla tjejer i klassen bakom sig när hon gjorde det. Där stod jag alltså ensam mot min klassföreståndare och halva klassen. Och konfrontationen handlade om att jag av mamma bara fått bjuda tolv stycken på min första fest, vilket innebar att jag omöjligt kunde bjuda hela klassen, men det var då dålig stil av mig enligt dem. Jag som bara ville försöka komma i kontakt med och försöka bli kompis och komma in i klassen blev väldigt ledsen, när allt jag gjorde var att försöka socialisera mig (trots min enorma blyghet och mitt utanförskap). I stället vände man sig emot mig och kränkte mig. Notera att min klassföreståndare vid denna händelse var väl medveten om mitt utanförskap och min mobbning, ändå agerade hon som hon gjorde – genom att, liksom mina klasskompisar, vända mig ryggen.

Det finns en hel del lärare som inte vågar agera när mobbning sker. Det kan bero på att människan flyr situationer som är läskiga och främmande. Alla människor vill göra rätt och få vara med i flocken eftersom vi är sociala varelser, men vi blir rädda för okända situationer där vi inte känner oss trygga, då kan också en rädsla för att inte längre få vara med uppstå. Det här kan alltså ske när en lärare tvingas bemöta en mobbningssituation och inte har de rätta verktygen att stoppa den. I stället gör man som man alltid gjort och backar.

Vidare är möjliga anledningar till varför lärare väljer att medvetet eller omedvetet inte ingripa vid mobbning, kan vara att de själva har oläkta sår som man däremot inte vill erkänna. I vissa fall kan mobbningssituationer också tas som personliga för läraren som själv triggas, och ser tillbaka på egna smärtsamma minnen i det förflutna, kanske av att själv ha varit utsatt. Samtidigt känner sig många lärare tyngda av andra läraruppgifter och att det även kan vara en orsak till att man inte orkar ingripa, att man i stället struntar i det och bara ser det som en extra uppgift som tynger. Men det där är farligt, att inte ingripa, för mobbning är allvarligt och något som lärare är skyldiga att arbeta mot. Därför bör aktivt arbete mot kränkningar i skolan alltid vara en punkt på den vardagliga agendan. Det är en viktig parameter som är livsviktig. Även inom politiken och skolledningen anser jag att mobbning behöver talas mer om, lyftas upp till ytan och finnas med på agendan. Detta för att skapa tydliga riktlinjer och referenser.

En lärare kommer långt med att vara nyfiken och ställa frågor till eleverna om deras välmående, både i och utanför skolan, det grundar sig i engagemang enligt mig. Känner man sig själv, känner man andra. En viktig pusselbit för att stoppa kränkningar är att ha en stor närvaro i sitt yrke, att planera lektionstid för att prata om fenomenet och på så vis integrera det mer i vardagen så att man blir mer medveten om det. Det räcker alltså inte med att prata om ämnet när höstterminen drar igång eller på enstaka temadagar, medvetenheten måste finnas där på daglig basis och aldrig glömmas bort.

Använd exempelvis sociala medier som verktyg i arbetet kring ökad medvetenhet om mobbning. Det gäller att förstå mekanismerna med nätet och dess olika kanaler.