Sommarloven innebar inte semester från mobbningen

Innan varje sommarlov gick jag med blandade känslor. Jag kände en lättnad över att äntligen få gå på lov, längtade efter att slippa mobbarna som exkluderade mig ur deras gemenskap. Det skulle bli omväxlande att inte behöva tänka på min utsatthet, att få ägna mer tid åt mig själv och försöka bearbeta det senaste skolåret – försöka komma till ro. Kanske kunna hitta på roliga saker utan att behöva dras in i negativa tankar.

Det var mina förväntningar inför varje sommar och inför alla andra lov. Jag skulle ta mig igenom skolavslutningen, sedan åka hem och äta god mat med glass och jordgubbar till efterrätt – utan att på något vis vara påverkad av kränkningarna längre. I alla fall inte under ett par veckor ledigt. Det var vad jag hoppades.

Men det jag egentligen kände inför sommaren var obehag. Det var läskigt att behöva släppa kon- trollen som jag tidigare hade över min utsatthet i plugget. I skolan hade jag möjlighet att själv bestämma vart jag ville befinna mig, om jag ville undvika att gå till toaletterna eller inte, om jag ville skita i allt och bara gå hem. Där existerade mina strategier för att undkomma utanförskapet. Jag lärde mig leva med rutinerna. De blev en vana. På lov och i hemmamiljö brast rutinerna. Då blev jag förvirrad och kände mig mer maktlös i min egna påverkan av min situation.

Jag ville ha kontroll. Jag krävde kontroll. Utan kontroll var det inte särskilt mycket som fungerade i mitt maskineri. Då blev jag ännu mer deprimerad, fick ännu mer ångest och sjönk helt enkelt dju- pare ner i alla de där hemska känslorna mobbningen orsakade. Sommarloven innebar att jag gick med en klump i magen, precis som jag gjorde alla andra dagar på hela året, men klumpen försvann aldrig. Och att behöva handskas med den under lov, där jag egentligen bara behövde varva ner och få avlastning från utsattheten, gjorde inte saken bättre. Snarare värre.

Det var jobbigt att behöva oroa sig hela tiden, inte bara i skolan men också när man fick chansen att väl vara ledig. Oroa sig över vad som skulle hända när sommarlovet var slut och när plugget återigen väntade. Oroa sig över om man skulle se mobbarna på stan, på stranden eller i affären. Oroa sig över om de skulle fortsätta mobbningen online. Oroa sig över om utsatthetens känslor skulle få vila eller inte, och om de skulle finnas kvar (vilket de gjorde), skulle jag någonsin bli fri från dem? Från utsattheten, mobbningen?

När jag skulle komma tillbaka till skolan på hösten, skulle mobbningen bli värre och skulle lärarna fortfarande inte bry sig? Skulle min klassföreståndare, mentor, vara lika lat och ointresserad av att hjälpa mig som innan? Hade man kanske till och med glömt bort att jag ens var utsatt? Orkade man ta tag i det igen? La man det på is? Blundade man och såg åt andra hållet? Gjorde man någon- ting överhuvudtaget?

Minus stress över att behöva prestera i olika skolämnen så fanns det ändå en oro inom mig, en oro som grundade sig i att vara ett offer, och den oron var med mig under alla skolår. Även under lov. Det var jobbigt för min familj att under somrarna inte kunna se mig slappna av till hundra procent. Det var nästan som om jag alltid var på min vakt: jag var spänd, nervös och flummig – höll alltid utkik efter mobbarna om jag befann mig på offentliga platser. Jag gjorde vad som helst för att slippa se dem eller möta dem, varför skulle jag ens vilja det?

 

Inför skolstarten på hösten pratade jag mycket med min mamma. Vi pratade om allt från hur min utsatthet sett ut innan, hur den såg ut just då, om den förändrats eller förvärrats och hur den skulle kunna komma att se ut när det blev dags att plugga igen. Våra samtal var flera och långa, fast bara för att vi prata igenom det mycket så blev vi inte alla gånger särskilt mycket klokare om vad vi skulle göra för att få ett slut på mobbningen. För det mesta kom vi alltid fram till samma lösning, vilken handlade om att jag skulle gå min egen väg och sköta mina studier efter mina egna förutsättningar. Det var ju trots allt vad jag själv ville. Efter oräkneliga samtal med lärare, skolpersonal och rektorer orkade jag tillslut inte bry mig mer. Jag kände att min energi inte räckte till och att mina mobbare och skolan kunde slänga sig i väggen, för jag vara så fruktansvärt trött på att aldrig få den hjälp som jag behövde. Eller, ja, jag var rent ut sagt trött på att inte ens få någon hjälp.

Alla samtal med personer inom skolan var lönlösa och gav ingen effekt, där la man problematiken på mig och inte mobbarna, genom att påstå att jag var den som behövde förändras. Jag var tvungen att sluta vara blyg och tillbakadragen och i stället ta mer plats i klassrummet. Ta mer plats i klass- rummet, den där meningen hatar jag, och då menar jag på fullaste allvar hatar. Med hela min existens hatar jag den meningen, för den är så obegripligt korkad, och varför förklarar jag längre fram i boken.

Skolstarten på hösten var som mycket annat i min utsatthet ett rent helvete. Att gå tillbaka till en så otrygg miljö som skolan var för mig, kändes inte alls okej. När jag kom tillbaka skulle allt vara som det alltid varit: jag skulle gå själv i korridorerna, äta själv och vara ensam på rasterna. Bara att veta det fick mig att må dåligt och gå tillbaka till plugget med en klump i magen, en klump så stor att den åt upp mig inifrån och ut.

Viktigt att se till helheten

Många uppfattar jag tenderar att lägga störst vikt vid hur nätmobbningen inte tar semester under sommaren. Det här anser jag fel, eftersom det är oerhört viktigt att inte se ensidigt i de utsatta elevernas situationer. De elever som är utsatta för någon typ av mobbning i skolan, som utfrysning eller genom verbala kränkningar, utsätts enligt min mening i flera fall också av nätmobbning som en bieffekt av den redan existerande mobbningen. Det vill säga: kränkningarna fortsätter online, och själva känslan av bara utsattheten i sig försvinner inte. I rollen som lärare eller annan skolpersonal är det därför viktigt att se till den utsatta elevens individuella helhet av den mobbning som elven utsätts för. Även om kränkningarna nog bara flyttar över till nätet under sommarlovet (eller under andra lov), betyder det inte att den mobbning som under året pågått i skolan försvinner, det den gör är att för några veckor byta och fortsätta på en annan arena. Det blir alltså ett fortsatt komplement av den mobbning som redan existerar inom skolan, och den bör aldrig glömmas bort, eftersom det i många fall är utifrån den mobbningen som bieffekter av kränkningar tar vid. Vilket, bland annat, kan liknas vid nätmobbning.