”Fast jag tror det där är ren lögn, att man plötsligt skulle sluta bry sig och bara på vidare med sitt liv, det är inte så lätt för en hackkyckling”

Många som aldrig upplevt utanförskap har inte en blekaste aning om hur det faktiskt känns att bli utsatt för mobbning och kränkningar. De som inte har det har förmodligen inte upplevt utsattheten själv och har det därför svårt med att förstå allvaret i att många elever kastar taskiga kommentarer hur som helst, när som helst, vart som helst och precis när det behagar dem.

Jag däremot, har femton års erfarenhet av utsatthet för mobbning, så jag är väl medveten om hur enkelt det är att ta åt sig av kränkningar i alla dess former. Att vara i tonåren, eller inte ens det, och tvingas ta emot äckliga kommentarer sätter djupare spår än man någonsin kan ana.

Det är ett tufft samhälle vi lever i idag, inte minst för alla unga som brottas med både näthat och kränkningar på skolgården. Unga är sköra, de lever för att upptäcka sig själva, men hur ska de kunna göra det om de ska behöva må dåligt över att någon unge trycker ner dem till havets botten – även om det så är en engångsförteelse?

 

Det finns en del människor som säger att det är så enkelt att bara skaka av sig taskiga kommentarer, slag och knuffar. Fast jag tror det där är ren lögn, att man plötsligt skulle sluta bry sig och bara på vidare med sitt liv, det är inte så lätt för en hackkyckling. Vi är alla människor och det ligger i vår natur att påverkas de motgångar vi möter, och gör vi inte det, då är något fel.

Vi är inga robotliknande soldater.

På grund av att en del elever ägnar sig åt att trycka ner andra, oavsett om det händer en eller flera gånger, finns det utsatta som mår skitdåligt. För vissa går det så pass långt att de tar livet av sig eller utgör ett självskadebeteende eller drabbas av ätstörningar.

Och tro det eller ej, men barn är inte hårdhudade motorcyklister från tv-serien Sons Of Anarchy som skiter i allt vad ”jag bryr mig” heter. De har faktiskt känslor, och de tar åt sig så jävla mycket om någon annan får för sig att säga till dem: ”Du var nog den fulaste jag har sett. Inte konstigt att alla killar du är tillsammans med dumpar dig, eftersom du ser ut som värsta slampan! Du leker med killar, tror du är så jävla perfekt, men det är du inte. Sanningen svider, lilla gumman! Gör en stor tjänst för världen och gå och häng dig, jävla hora.”

Exakt de där orden sa några elever till en av mina kompisar. Hon gråter sig själv till sömns varje natt (varje!). Hon grubblar över vad det är för fel på henne. Hon känner sig oduglig och värdelös. Fast det värsta av allt är att hon önskar att hon inte existerade.

Hon har försökt att ta sitt liv.

När jag frågar elever på mina föreläsningar ute i olika skolor om hur många de tror är utsatta för mobbning, då brukar de gissa på väldigt låga antal, sedan blir de upp över huvudet förvånade när de får reda på den verkliga siffran. En siffra som i den beräknade statistiken vilar på 60.000 svenska ungdomar enligt Friends nätrapport 2015. Jag skulle däremot vilja säga att den statistiken är dubbelt så stor. För tänk vad många ungdomar som känner sig utsatta och som inte ens är inräknade i sta- tistiken. Tonåringar och barn som sjukanmäler sig från skolan för att de är rädda att gå till skolan och bli slagna, utfrysta och kränkta av sina mobbare.

Det är fruktansvärt.

Pssst! The National Education Association släppte 2013 en pressrelease där det avslöjades att hela 160.000 ungdomar i USA dagligen blir mobbade. De stannar hemma från skolan, varje dag, för att skolan är en plats där de inte är trygga.