Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är

I högstadiet kämpade jag alltid med att passa in, att vara alla andra till lags och se till att vara den perfekta versionen av mig själv – den där som jag förväntades vara av omvärlden. Av samhället. Det som jag tyckte var jobbigast var att jag inte kunde passa in, även om jag så ville. Jag var mig själv, men det räckte inte, för att vara sig själv verkade inte vara okej.

Det var ju konstigt. Rätt så weird liksom.

Varje dag var som ett krig mellan mig själv och världen som bara kryllade av sådana där äckligt perfekta människor. Jag fightades för att bli en av dem, då skulle jag åtminstone ha en chans att bli någon, något. Den där som folk ville ha som sin polare. Den där som alla trånade efter.

Jag slutade med hästsport, lämnade ridskolan bakom mig (för gott – trodde jag) och började träna på gym. Då var jag 15 bast och utseendefixerad as hell. Allt skulle vara perfekt. Jag skulle vara felfri. Inte för att behaga mig själv, men andra. Så där hängde jag dag ut och dag in på gymmet. Träna- de, tränade och tränade lite till och lite hårdare.

Som om det inte vore nog började jag trycka i mig sådana där proteindrinkar. Två månader gick och jag rasade i vikt. Inte för att jag var överviktig innan det här, jag var normalbyggd, men plötsligt blev jag som ett skelett. Ranglig och ohälsosamt skinny. Jag var inte nöjd med min kropp, eller med mig själv, fast nu hade jag ju blivit lite snyggare – för jag var ju bara lite smalare. Folk i min omgivning såg hur jag förändrats. De satte stopp, räckte ut en hand. Jag tog den, om än tveksamt. Jag vill att ni vågar vara er själva, och ingen annan. Var aldrig på ett visst sätt för att göra andra glada, nöjda. Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är.