Mobbningsoffrets stadier och faser i utsattheten

Att vara mobbningsoffer är ingen lätt match, det är ingenting som går att råda bot på över en natt – inte ens över dagar eller veckor. När väl en elev har börjat utsättas för kränkningar har eleven redan hunnit genomgå ett eller flera stadier i utsattheten för mobbning, vilket redan då ger men och konsekvenser som är svåra att fullt bli av med. Det kan handla om allt från bristande självkänsla till att man förlorar kompisar som man aldrig mer får tillbaka. För det är ju så att en elev inte alltid är mobbad från start, utan kanske befinner sig i ett gäng där man senare (på grund av flera olika möjliga omständigheter) exkluderas. Jag har personligen gjort iakttagelser under hela min skoltid som hackkyckling, där jag gått igenom de stadier jag förklarar nedan. De är alla listade för att förtydliga och belysa, att lägga fokus vid hur det känns att vara mobbad, samt för att ge en större inblick i ett mobbningsoffers olika faster i sin utsatthet.

  1. Utsattheten tar vid. I början av utsattheten förstår mobbningsoffret inte riktigt varför hon eller han blir kränkt. Faktum är att man upplever sig som konstig eller annorlunda, att man inte hör hemma någonstans. Än mindre kopplar man varför någon annan skulle kunna med att vara så taskig. Därför är starten på utsattheten väldigt förvirrande, skrämmande och läskig – just för att man inte förstår varför man är den personen som drabbas av kränkningar.
  2. Känslostormen sår ett frö. Det här har i själva verket redan skett i det första stadiet, men här blir känslorna mer påtagliga och starka för offret. Per automatik och som en ytterligare följd av fas ett, känner sig eleven mörbultad och energilös. Eleven är med om en tornado som rör om i grytan. Plötsligt kokar grytan över och man känner saker som till exempel hopplöshet, sorg, ilska, förtvivlan och ensamhet.
  3. Det sociala livet brister. Oavsett om eleven vid utsatthetens start inte har några vänner i skolan, eller har kompisar en plötsligt blir exkluderad ur gemenskapen, faller allt socialt liv. Eleven påverkas av de starka och påfrestande känslorna av sin utsatthet och i samband med detta sjunker också orken och viljan att befinna sig i sociala sammanhang. Den som är ett offer låser in sig i sig själv, utesluter omvärlden och vill helst bara bli lämnad i fred – både av mobbarna men också av ”alla” de som inte verkar förstå vad man egentligen gå igenom. Det är en känsla som base- ras på ensamheten och tanken om att ”ingen” möjligen kan sätta sig in i mobbningsoffrets situation.
  4. Grubblaren stiger fram i rampljuset. Sakta men säkert börjar man grubbla över frågor som: vad är det för fel på mig? Varför vill ingen vara med mig? Är jag verkligen en ”hora”? Varför kan jag inte bara få vara mig själv? Varför är det mitt fel att jag är blyg? Varför måste jag synas och höras mer för att överhuvudtaget bli sedd? Frågorna är oändliga, man analyserar exakt allting och det gör att man kan sjunka längre ner i både ångest och depression. Samtidigt höjs kraven man sätter på sig själv och pressen om att prestera växer sig större.
  1. Tvivlet stormar in. Det är oerhört vanligt att man som utsatt tvivlar på sig själv, sina känslor och sin utsatthet. Under tiden man är ett offer för kränkningar är risken därför stor att man börjar ifrågasätta sina upplevelser. Ofta försöker man att förneka dem, eftersom man i det här stadi- et börjat fundera kring om det inte är så (trots allt) att man är allt det där som mobbarna påstår att man är. Att leva i utsattheten får en att, tillslut, tro på kränkningarna man utsätts för.
  2. Utsattheten når ett crescendo. När utsattheten satt sin prägel på mobbningsoffret når den ett crescendo. Det är när mobbningen är som värst, när det känns som om hela livet bara ska rasa samman i vilken sekund som helst, när man befinner sig så djupt ner i sig själv (och utsattheten) att man inte vet vart man ska ta vägen.