Det finns en Malin Engelbrektsson och en Hannah Baker i varje skola över hela världen

Från början var hon som vilken tonårstjej som helst. Hon var glad, rolig, vacker. Hon hade några få kompisar. Hon lyste av förhoppningar om att den sociala tillvaron i skolan var på väg att förändras till det bättre för henne – att kanske, bara kanske, så skulle hon nu få känna en delaktighet hon aldrig tidigare fått uppleva. Hannah Baker (från Netflix 13 reasons why) log med glimten i ögat tills allt kom att gå käpprätt åt helvete, när mobbarna sakta men säkert såg till att varje del av hennes egna jag åt upp henne inifrån och ut.

Precis som de gjorde med mig.

De fanns alltid där och gjorde sig påminda i mitt huvud även de dagar när jag inte var i skolan. De rev ner den mur som skulle skydda mig från dem. Inte bara hade de makten att förstöra mig psykiskt, de manipulerade omgivningen omkring mig att tro på att mina upplevelser av utsatthet för deras mobbning inte var sanna, än mindre att de existerade.

Precis som de gjorde mot Hannah Baker.

De visade aldrig någon nåd eller empati när jag drogs allt djupare in i mörkret. I stället utnyttjade de sin maktposition åt att förnedra mig så pass mycket att de själva kunde härska som de högsta hönsen. De fick mig att tvivla så mycket på mina egna upplevelser, min egen sanning, att jag förlorade kontrollen över vem jag var. Och när jag desperat bad om hjälp hos lärarna fanns det ingen som räckte ut sin hand för att hjälpa mig.

Precis som de gjorde mot oss.

När vi blev de socialt exkluderade – de ofrivilligt isolerade från det sociala livet i skolan när våra klasskamrater började undvika, ignorera och ta avstånd stängde vi oss ute från övriga världen. Vi blev osynliga och slutade tro på oss själva. Vi försökte få det att se ut som om vi inte brydde oss inför mobbarna och andra, för att dölja hur sårade och ledsna vi egentligen var. Det ledde till att vi stängde av våra känslor i situationer där vi utsattes för mobbning.

Vi båda skapade oss en strategi för att överleva vardagen.

Mobbare förstår inte orsak och verkan. Det vill säga följderna eller konsekvenserna av att om man beter sig på ett visst sätt mot en person så påverkar det den här personen på det här sättet. En vanlig mekanism i alla former av mobbning är att den som mobbar inte vill ta ansvar och i stället skyller ifrån sig på offret. Det kallas ”blaming the victim”. Ofta handlar det om att man anser att offret är udda, avvikande eller inte passar in och att han eller hon därför får skylla sig själv för att ingen vill vara kompis med honom/henne eller för att hon/han blir kränkt. Om den eller de som mobbar kan övertyga sig själva om att det är offrets eget fel så minskar även skuldkänslorna och då är det lättare att fortsätta.

Just nu går elever omkring och hoppas i hemlighet att någon kunde se rätt igenom dem; se känslorna, se mobbningen, se ropet efter hjälp. Skolkompisar du alltid går förbi i korridorerna önskar att du ska se dem. Den där Linnéa som ”alla” tycker är ”udda” bär omkring på ett oändligt mörker som ingen ser. Joel i musikklassen ser ut att ha allt, men han dör inombords. Det finns en Malin Engelbrektsson och en Hannah Baker i varje skola över hela världen. Den vikta frågan är; vilken roll tar du vid mobbning?