Mobbare använder härskartekniker

Vad är en härskarteknik?

En härskarteknik är ett systematiskt sätt att manipulera sin omgivning. 1945 myntade den norska filosofen och psykologen Ingjald Nissen uttrycket och delade in dem i nio kategorier. Men 1976 komprimerade den norska socialpsykologen, Berit Ås, teknikerna till fem.

Härskartekniker innebär att en person eller grupp använder sociala manipulationer mot någon annan för att bevara en viss position eller hierarki. Teknikerna utövas av både män och kvinnor i alla möjliga situationer och sammanhang. Härskartekniker kan yttra sig i skolmiljö och att det är någonting som mobbare använder sig av. Men jag vill också understryka att teknikerna inte alltid är medvetna strategier, utan att härskaren i själva verket ofta kan vara helt omedveten om sitt sätt.

En vanlig tyst härskarteknik är uteslutningsmetoden. Man får helt enkelt klasskompisen att känna sig osynlig. När den utsatta eleven säger något så får det varken svar eller reaktion. Kort och gott blir personen osynliggjord. Det kan också vara så enkelt som att när eleven ingår i en samtalsgrupp tittar alla på varandra men inte på eleven, samt att man pratar över huvudet på personen. Den eller de som mobbar använder sig av social makt – skaffar sig anhängare för att kunna fortsätta sin mobbning. Det är därför man som lärare tidigt ska upptäcka vem som är flockledaren i klassen, en sådan kommer alltid att finnas. Och sedan styra mobbaren till att bli en bra flockledare, få personen att förstå att att vara populär också innebär ett ansvar. Genom att identifiera flockledarna tidigt och styra dem mot god makt, går det att förebygga mobbning. Men går inte det så får lärarna mobilisera andra elever som får ansvar att stå upp för mobbaren tillsammans, en ny flock. För den värsta mobbningen är inte orden som kommer ur mobbaren utan tystnaden från alla som ser på.

Typiska varningssignaler hos elever som mobbar kan vara den socialt kompetenta mobbaren som smilar in sig hos vissa elever och lärare. De blir så förblindade av charmen att de missar att eleven bara är selektiv med den och subtilt trycker ner andra elever utan att det märks. Det gäller att hålla ögonen öppna när charmören inte har på charmen, alltså. En mobbare kan också vara tystnadsterroristen som inte säger något på plats trots att en annan elev anklagat mobbaren för att kört personliga påhopp. Är mobbaren tyst och sammanbiten så kan det fungera som en psykisk terror av den mobbade, en tystnad som säger ”vänta bara tills läraren inte är här”. Som lärare kan du också upptäcka mobbaren genom att titta på beteendemönster hos de elever som kommer i närheten av mobbaren. Det behöver inte vara så att de är vänner, tvärtom. Märker du att en elev väntar med att lämna klassrummet tills en annan har gått hem så har du en varningssignal om det är ett mönster.

Hos mobbarna finns det nog ett subtilt driv att behålla makten. Och egentligen är mobbarna vilseledda eftersom de tror sig veta att det enda sättet att få makt är att gå på andra, men de behöver lära sig att det finns goda vägar till makt genom att folk tycker om dem i stället för att de är rädda för dem. Om en lärare säger till den utsatta, mobbade eleven att han eller hon ska ta tag i den förekommande mobbningen kan eleven bli rädd – helt till sig. Att ta tag i mobbningen betyder för eleven att mobbningsituationen kan förvärras, och att personen kan bli kallad för mer elaka saker, eller bara bli mer utsatt. Jag tycker helt enkelt att läraren ska sätta nivån från början. Att man berättar för elever hur många barn per år som tar livet av sig eller blir självmordsbenägna på grund av mobbning. Sedan ska läraren förklara att man därför har noll tolerans mot mobbning eftersom det inte bara riskerar barnens välmående utan liv också. Vidare tycker jag att det ska införas ett system där elever anonymt kan berätta om de själva blivit eller om de sett någon bli mobbad. Och de som berättar detta ska känna att de kanske räddar en persons välmående och liv tack vare den handlingen. Då etableras en skolkultur av civilkurage och förståelse för mobbningens konsekvenser.

Att ta en konflikt med en annan människa handlar inte om att starta bråk eller till varje pris hävda sin rätt

Fram tills rätt nyligen har jag i stort sett aldrig varit en person som på riktigt stått upp för mig själv eller andra i min närhet, aldrig vågat säga ifrån när jag tyckt annorlunda eller när något känts på tok fel. Det var åtminstone tills för ett tag sedan när en incident inträffade som fick mig fly förbannad. Och i den stunden fanns det ingenting som kunde stoppa mig, spärren om att inte våga säga ifrån hade plötsligt släppt så jag agerade. Jag sa åt en person att den handling som gjorts var över all kritik. Även om reaktionen inte var den jag väntade mig så kände jag mig stolt och mer självsäker än någonsin. För första gången kunde jag ideligen känna att jag gjort rätt för mig och andra.

Sedan den gången har jag funderat mycket kring det här med konflikter. Många väljer att backa och dra sig undan konflikter istället för att stå upp och säga vad de egentligen tycker. Men att våga ta en konflikt med någon i din omgivning stärker i längden både självkänsla och självförtroende, medan om du är konflikträdd riskerar du i långa loppet att skada din självrespekt.

Att ta en konflikt med en annan människa handlar inte om att starta bråk eller till varje pris hävda sin rätt – utan om att synliggöra sig själv och stärka sin självkänsla. I mitt fall fick jag just den responsen om att ”jag var ute efter att skapa bråk” – bara för att jag faktiskt stod upp för vad som var rätt och fel. I konflikten mötte jag ett undvikarbeteende som i själva verket symboliserar osäkerhet hos den konfronterade personen, rädslan för att möta kritik. I det här har jag börjat lära känna mig själv på ett helt nytt plan. För även om jag fick negativ respons står jag fortfarande fast vid min egna handling och att det var den som tillslut bekräftade för mig att konflikter i själva verket inte behöver vara så läskiga som jag tidigare trott.

Det är ingen dans på rosor att välja sina strider, men jag väljer aktivt de strider som i allmänhet går över min moral – vad jag som individ anser rätt och fel. Det här blev alltså startskottet på min personliga resa om att fortsätta våga stå upp för vem jag är och vad jag står för. Det är så himla viktigt att ifrågasätta och våga ta konflikter. Att våga ha civilkurage. Ibland kanske du får stiga åt sidan, men då vet du att du i alla fall försökte och faktiskt sa ifrån. Annars blir du bara bitter för att du aldrig gjorde något.