10 sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning

I min egna utsatthet för relationell- och onlinemobbning har jag dessvärre fått vara med om flera olika sätt som lärare agerat fel mot den mobbning jag varit med om. Jag anser att man utvecklas i sitt arbete och som person genom att våga vara medveten om vilka olika fel som går att göra och som man bör försöka undvika. Därför listar jag nedan olika sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning.

Konfrontation av den som är utsatt

Det kan vara svårt att veta hur du ska bemöta en elev som känner sig mobbad, men bemötandet får absolut inte ske i form av någon slags konfrontation, där eleven känner sig trängd. När du pratar med en elev bör du göra det med öppet sinne, lyhördhet och engagemang. Det är viktigt att lyssna till detaljer och känslor. En konfrontation kan skrämma iväg eleven och få denne att känna sig förminskad och kränkt.

Ta den utsatte åt sidan när alla ser

Är du medveten om att en elev utsätts för mobbning bör du inte ta eleven åt sidan för att prata när andra elever kan se. Den som är utsatt kan då uppleva sig trängd och denne vill heller inte göra det uppenbart för andra att något kan stå fel till. Utsatta elever går helst under täckmantel.

Skuldbelägga offret

Det är farligt att skuldbelägga den som känner sig utsatt för mobbning i skolan, det ger dig som lärare eller annan skolpersonal mindre trovärdighet. Ingen, förutom offret, har rätt att definiera om personen är mobbad eller inte. Det går alltså inte att säga till offret att han eller hon inte är utsatt. Det är den egna personens upplevelser som alltid, under alla omständigheter, ska litas på och värderas högst.

Inte ta mobbningen på allvar

Att inte ta mobbning på allvar är att förneka den utsattes egna upplevelser, vilket också förminskar personen. All form av mobbning och kränkningar är alltid allvarlig. När du inte tror på den som känner sig utsatt blir personen ännu mer utsatt, eftersom du då (i stort sett) nekar till mobbningens existens, då är det som om du inte bryr dig.

Mobbningen glöms bort

Har en elev berättat för dig om sina upplevelser av mobbning är det viktigt att du agerar direkt och tar det på allvar. Men många gånger glömmer man att agera och skrida till verk, i stället har man bara lyssnat utan att vidta åtgärder, något som resulterar i att mobbningen glöms bort och eleven får aldrig hjälp.

Att åtgärder aldrig vidtas

Råder mobbning riktad mot en specifik elev och du är medveten om det här, men ändå inte agerar eller gör någonting åt saken, vidtas aldrig åtgärder. Eleven får aldrig trygghet eller hjälp och blir fortsatt utsatt.

Förnekande av offrets egna upplevelser

Du förnekar offrets egna upplevelser om du inte tror på personen eller blundar och ser åt andra hållet, för att du inte orkar ta tag i problemet eller anser dig inte ha tillräckligt med tid. Det finns alltid tid att hjälpa så länge man verkligen visar vilja och engagemang för det. Förnekar den utsattes upplevelser gör du också genom att prata till offret med nedsättande ton eller genom ointresse eller med tveksamhet i rösten.

 

När man tar mobbarnas parti

Det är aldrig okej att ta mobbarnas parti. Det är aldrig acceptabelt att som vuxen inom skolvärlden påstå att mobbarna har rätt i det dem säger, att deras kränkingar är korrekta eller att det är offret som borde synas mer eller ta mer plats i klassrummet. Då är det som att du själv mobbar den utsatte.

Visar ointresse

Att visa ointresse för att hjälpa eller lyssna till någon som känner sig utsatt är att inte vilja att mobbningen ska få ett slut. Ointresse visar du genom att prata bort ämnet så fort eleven tar upp det eller genom att säga att ni får prata om det någon annan dag när mer tid finns. Agera direkt. Lyssna. Gör något. Punkt.

Att övrig personal inte informeras om mobbningen

När väl en utsatt elev vågat öppna sig för dig och berätta om mobbningen måste du sätta igång att aktivt försöka stoppa mobbningen. Det gör du inte genom att hålla på informationen själv, utan genom att informera resterande personal om vad som pågår. Det är tillsammans med dina kollegor du måste stoppa kränkningarna.

Skolpersonal saknar vilja, engagemang och passion i mobbningsfrågan

Den vanligaste frågan jag får från lärare och skolpersonal när jag är ute och föreläser i skolor är: hur hade du velat bli hjälpt? Det är en omfattande fråga som jag har flera olika svar och tips på, men i slutändan handlar frågan om grundläggande faktorer. Mina år av utsatthet har givit mig mycket erfarenheter och kunskaper, även i de allra svåraste tiderna, fast jag har också observerat en hel del. Jag har haft förmånen att vara med om och se saker där skolan brister vad gäller mobbning.

Mina egna observationer grundar sig i något som jag vill kalla för de tre grundpelarna, dessa är: vilja, engagemang och passion.

De tre grundpelarna är (av mig) framtagna ur mina egna upplevelser och handlar om de punkter där skolan, lärare och annan skolpersonal brister. Det är alltså dessa områden som saknas för att man inom skolvärlden ska kunna motverka och stoppa mobbning. Utan dem är det enligt min mening oerhört svårt att försöka minska antalet elevers känner sig utsatta och få mobbningen som samhällsproblem att minska. Många gånger har jag ställt mig själv frågan: varför är det så att, bland annat, Friends årliga rapport (2015) för hur många elever som är utsatta för mobbning visar att det här är någonting som ökar? Varje gång jag funderat kring det kommer jag fram till samma slutsats. En slutsats om att a) skolan besitter brytande kunskap och verktyg för att ha förmågan att motverka och stoppa mobbning b) skolan har inte tillräckliga resurser c) ungdomarnas digitala liv gör att kränkningarna finns med överallt och e) barn och ungdomar måste lära sig hur man uppför sig i och utanför skolan samtidigt som skolan aktivt behöver ta ställning mot mobbning i det dagliga arbetet.

Fram tills 2014 har Friends statistik för antalet utsatta vilat på 50.000 elever, 2015 ligger samma statistik på 60.000 elever. Statistiken är hög, men personligen tror jag att siffran är ännu högre än vad som går att mäta. Jag minns själv att jag i skolan ljög om vad jag egentligen kände och upplevde kring mobbning, när lärarna delade ut enkäter om kränkningar. Jag tyckte det var pinsamt att enas för mig själv erkänna min utsatthet, och att sedan kryssa i frågor och svarsalternativ om ämnet var bara för mycket. Jag ville ju inte vara eller se mig själv som utsatt, fast att jag var det, så i stället mörkade jag det i enkäterna. Fick det att framstå som om jag mådde hur bra som helst. Jag tänkte att lärarna skulle fatta att jag var mobbad när de samlade in lapparna, trots att de var anonyma. Därför är jag nästan säker på att det finns otroligt många fler elever som är utsatta än vad som mäts, eftersom fler förmodligen gör som jag gjorde och ljuger i sina enkätsvar.

 

De tre grundpelarna

Vilja

För att kunna arbeta mot och stoppa mobbning i skolan behöver skola såväl som personal besitta en stark vilja. Med vilja att aktivt jobba mot kränkningar kommer man långt. Utan vilja är det oerhört svårt att komma någon vart och då är det också lättare för personal att förbise den mobbning som kan pågå inom den specifika skolan. Det räcker med andra ord inte att till viss del vilja, viljan måste vara äkta och fulländad.

Engagemang

Förutom vilja att aktivt arbeta mot och stoppa mobbning, behöver skola och personal besitta ett gediget engagemang för just det. Engagemanget är drivkraften framåt och är det som delvis gör att man också vågar ta tag i mobbningssituationer samt sätta problemet på den dagliga agendan. Viktigt är även att utstråla engagemang i arbetet, då bristande engagemang är något som speciellt utsatta elever märker om det saknas eller inte.

Passion

Det är en sak att jobba mot mobbning och agera mot det i skolan för att det är obligatoriskt enligt skolverket. Men det är något helt annat att faktiskt göra samma sak med genuin passion. Oftast blir det lättare att upptäcka, förebygga och stoppa kränkningar med den där äkta glöden och önskan om att minska antalet utsatta elever.

Mobbare använder härskartekniker

Vad är en härskarteknik?

En härskarteknik är ett systematiskt sätt att manipulera sin omgivning. 1945 myntade den norska filosofen och psykologen Ingjald Nissen uttrycket och delade in dem i nio kategorier. Men 1976 komprimerade den norska socialpsykologen, Berit Ås, teknikerna till fem.

Härskartekniker innebär att en person eller grupp använder sociala manipulationer mot någon annan för att bevara en viss position eller hierarki. Teknikerna utövas av både män och kvinnor i alla möjliga situationer och sammanhang. Härskartekniker kan yttra sig i skolmiljö och att det är någonting som mobbare använder sig av. Men jag vill också understryka att teknikerna inte alltid är medvetna strategier, utan att härskaren i själva verket ofta kan vara helt omedveten om sitt sätt.

En vanlig tyst härskarteknik är uteslutningsmetoden. Man får helt enkelt klasskompisen att känna sig osynlig. När den utsatta eleven säger något så får det varken svar eller reaktion. Kort och gott blir personen osynliggjord. Det kan också vara så enkelt som att när eleven ingår i en samtalsgrupp tittar alla på varandra men inte på eleven, samt att man pratar över huvudet på personen. Den eller de som mobbar använder sig av social makt – skaffar sig anhängare för att kunna fortsätta sin mobbning. Det är därför man som lärare tidigt ska upptäcka vem som är flockledaren i klassen, en sådan kommer alltid att finnas. Och sedan styra mobbaren till att bli en bra flockledare, få personen att förstå att att vara populär också innebär ett ansvar. Genom att identifiera flockledarna tidigt och styra dem mot god makt, går det att förebygga mobbning. Men går inte det så får lärarna mobilisera andra elever som får ansvar att stå upp för mobbaren tillsammans, en ny flock. För den värsta mobbningen är inte orden som kommer ur mobbaren utan tystnaden från alla som ser på.

Typiska varningssignaler hos elever som mobbar kan vara den socialt kompetenta mobbaren som smilar in sig hos vissa elever och lärare. De blir så förblindade av charmen att de missar att eleven bara är selektiv med den och subtilt trycker ner andra elever utan att det märks. Det gäller att hålla ögonen öppna när charmören inte har på charmen, alltså. En mobbare kan också vara tystnadsterroristen som inte säger något på plats trots att en annan elev anklagat mobbaren för att kört personliga påhopp. Är mobbaren tyst och sammanbiten så kan det fungera som en psykisk terror av den mobbade, en tystnad som säger ”vänta bara tills läraren inte är här”. Som lärare kan du också upptäcka mobbaren genom att titta på beteendemönster hos de elever som kommer i närheten av mobbaren. Det behöver inte vara så att de är vänner, tvärtom. Märker du att en elev väntar med att lämna klassrummet tills en annan har gått hem så har du en varningssignal om det är ett mönster.

Hos mobbarna finns det nog ett subtilt driv att behålla makten. Och egentligen är mobbarna vilseledda eftersom de tror sig veta att det enda sättet att få makt är att gå på andra, men de behöver lära sig att det finns goda vägar till makt genom att folk tycker om dem i stället för att de är rädda för dem. Om en lärare säger till den utsatta, mobbade eleven att han eller hon ska ta tag i den förekommande mobbningen kan eleven bli rädd – helt till sig. Att ta tag i mobbningen betyder för eleven att mobbningsituationen kan förvärras, och att personen kan bli kallad för mer elaka saker, eller bara bli mer utsatt. Jag tycker helt enkelt att läraren ska sätta nivån från början. Att man berättar för elever hur många barn per år som tar livet av sig eller blir självmordsbenägna på grund av mobbning. Sedan ska läraren förklara att man därför har noll tolerans mot mobbning eftersom det inte bara riskerar barnens välmående utan liv också. Vidare tycker jag att det ska införas ett system där elever anonymt kan berätta om de själva blivit eller om de sett någon bli mobbad. Och de som berättar detta ska känna att de kanske räddar en persons välmående och liv tack vare den handlingen. Då etableras en skolkultur av civilkurage och förståelse för mobbningens konsekvenser.

Mobbningsoffrets stadier och faser i utsattheten

Att vara mobbningsoffer är ingen lätt match, det är ingenting som går att råda bot på över en natt – inte ens över dagar eller veckor. När väl en elev har börjat utsättas för kränkningar har eleven redan hunnit genomgå ett eller flera stadier i utsattheten för mobbning, vilket redan då ger men och konsekvenser som är svåra att fullt bli av med. Det kan handla om allt från bristande självkänsla till att man förlorar kompisar som man aldrig mer får tillbaka. För det är ju så att en elev inte alltid är mobbad från start, utan kanske befinner sig i ett gäng där man senare (på grund av flera olika möjliga omständigheter) exkluderas. Jag har personligen gjort iakttagelser under hela min skoltid som hackkyckling, där jag gått igenom de stadier jag förklarar nedan. De är alla listade för att förtydliga och belysa, att lägga fokus vid hur det känns att vara mobbad, samt för att ge en större inblick i ett mobbningsoffers olika faster i sin utsatthet.

  1. Utsattheten tar vid. I början av utsattheten förstår mobbningsoffret inte riktigt varför hon eller han blir kränkt. Faktum är att man upplever sig som konstig eller annorlunda, att man inte hör hemma någonstans. Än mindre kopplar man varför någon annan skulle kunna med att vara så taskig. Därför är starten på utsattheten väldigt förvirrande, skrämmande och läskig – just för att man inte förstår varför man är den personen som drabbas av kränkningar.
  2. Känslostormen sår ett frö. Det här har i själva verket redan skett i det första stadiet, men här blir känslorna mer påtagliga och starka för offret. Per automatik och som en ytterligare följd av fas ett, känner sig eleven mörbultad och energilös. Eleven är med om en tornado som rör om i grytan. Plötsligt kokar grytan över och man känner saker som till exempel hopplöshet, sorg, ilska, förtvivlan och ensamhet.
  3. Det sociala livet brister. Oavsett om eleven vid utsatthetens start inte har några vänner i skolan, eller har kompisar en plötsligt blir exkluderad ur gemenskapen, faller allt socialt liv. Eleven påverkas av de starka och påfrestande känslorna av sin utsatthet och i samband med detta sjunker också orken och viljan att befinna sig i sociala sammanhang. Den som är ett offer låser in sig i sig själv, utesluter omvärlden och vill helst bara bli lämnad i fred – både av mobbarna men också av ”alla” de som inte verkar förstå vad man egentligen gå igenom. Det är en känsla som base- ras på ensamheten och tanken om att ”ingen” möjligen kan sätta sig in i mobbningsoffrets situation.
  4. Grubblaren stiger fram i rampljuset. Sakta men säkert börjar man grubbla över frågor som: vad är det för fel på mig? Varför vill ingen vara med mig? Är jag verkligen en ”hora”? Varför kan jag inte bara få vara mig själv? Varför är det mitt fel att jag är blyg? Varför måste jag synas och höras mer för att överhuvudtaget bli sedd? Frågorna är oändliga, man analyserar exakt allting och det gör att man kan sjunka längre ner i både ångest och depression. Samtidigt höjs kraven man sätter på sig själv och pressen om att prestera växer sig större.
  1. Tvivlet stormar in. Det är oerhört vanligt att man som utsatt tvivlar på sig själv, sina känslor och sin utsatthet. Under tiden man är ett offer för kränkningar är risken därför stor att man börjar ifrågasätta sina upplevelser. Ofta försöker man att förneka dem, eftersom man i det här stadi- et börjat fundera kring om det inte är så (trots allt) att man är allt det där som mobbarna påstår att man är. Att leva i utsattheten får en att, tillslut, tro på kränkningarna man utsätts för.
  2. Utsattheten når ett crescendo. När utsattheten satt sin prägel på mobbningsoffret når den ett crescendo. Det är när mobbningen är som värst, när det känns som om hela livet bara ska rasa samman i vilken sekund som helst, när man befinner sig så djupt ner i sig själv (och utsattheten) att man inte vet vart man ska ta vägen.

Att vara lärare innebär så mycket mer än att bara dela sin kunskap

Det krävs mycket av en person som är lärare, för det är just det, yrket innebär inte bara att du delar med dig av dina kunskaper till eleverna. Nej, med jobbet följer mycket mer än så. Det räcker inte att hålla i lektioner om andra världskriget eller nomadfolket, som undervisare har du fler arbetsuppgifter, och de slutar inte vid en genomgång av den amerikanska revolutionen. Tvärtom, det är vid den punkten listan börjar.

Arbetsuppgifterna är många: vara rastvakt, rätta prov och läxor, hålla lektioner, göra lektionsplanering, hålla lärarmöten och ha kvartssamtal. Det här är bara ett urplock av saker som ska göras. Fast den viktigaste punkten en lärare har som uppgift är att se till att eleverna mår bra. Ingen ska behöva gå till skolan och må dåligt eller bli mobbad.

Många skolor säger sig kunna hantera mobbning på ett bra sätt, att de följer antimobbningsplanen och att de aktivt arbetar med en likabehandlingsplan. Visst kan det vara så, absolut, och en del skolor är förmodligen väldigt duktiga på att förebygga kränkningar. Men trots att sju av tio lärare känner till att någon elev har kränkts på deras skola det senaste året, så finns det fortfarande tre stycken undervisare som inte känner till att mobbning sker. Bland skolledare, som rektorer, uppger tio procent att de inte känner till några kränkningar på sin skola. Det här är en statistik som organisationen Friends tagit fram i sin nätrapport om mobbning i skolan för 2015.

Det är väldigt viktigt att skolorna jobbar mot mobbning, men för att det ska kunna göras på bästa sätt måste alla lärare (och all annan skolpersonal) vara väl insatta, inte minst informerade om, vad mobbning egentligen är. Även om de flesta anser sig veta vad det är och hur de ska hantera det, tycks många utsatta elever ändå vara missnöjda med hur de väljer att lösa problematiken när den väl uppstår. Det kan exempelvis handla om att man bara pratar om händelsen en gång, reder ut problemet och sedan går vidare.

Som lärare måste du vara närvarande, ha förståelse, visa empati, visa att du bryr dig, förmedla trygghet och tillit. Utan de här redskapen brister förtroendet till dig från eleverna väldigt snabbt. En undervisares personlighet är väldigt avgörande i frågan hur eleven ser på dig, och ödmjukhet är en central del i hur du är. Därför är det oerhört viktigt att man faktiskt tar sig tid för att bygga upp någon form av erfarenhet kring kränkningar och dess konsekvenser, för att sedan dra nytta av kunskaperna i mobbningssituationer. Det kan man göra genom att läsa böcker inom området för ämnet, lyssna till ett föredrag eller läsa om det på internet. Ett hett tips för att hålla sig informerad är att prata med andra lärare som hanterat sådana situationer, fråga dem om tips och råd.

Skollagen – så här säger den

Det finns en skollag som gör att alla skolor i Sverige är skyldiga att aktivt arbeta mot (förebygga) och stoppa (förhindra) mobbning. Ingen elev ska alltså behöva utsättas för kränkningar i plugget. Den här lager gäller för alla skolor.

Skolorna är skyldiga att aktivt och målmedvetet jobba mot kränkande behandling, göra allt de kan för att förebygga och förhindra att elever utsätts för kränkningar och att årligen ha en plan mot mobbning. Planen måste arbetas fram tillsammans med eleverna eftersom de ska vara engagerade i framtagningen av den. Dessutom bör den innehålla en tydlig översikt över de åtgärder som är nödvändiga för att kunna förebygga och förhindra mobbning.

När en medarbetare från skolpersonalen blir medveten om att en elev på skolan utsätts för mobbning, är denna person skyldig att direkt informera både rektor och huvudmannen, alltså den som driver skolan. Rektorn är den person som ska föra informationen vidare till huvudmannen. Skollagen säger också att ingen vuxen får kränka en elev, att det är lärarnas uppgift att skapa en trygg skolmiljö. Det här redovisas i skollagens kapitel sex, enligt barn och elevombudet.

Skolsköterskan kan ge stöd åt mobbade elever

Det räcker inte att bara lärare aktivt ska arbeta mot mobbning i skolorna, för all personal i plugget har ett ansvar att varje elev mår bra och känner trygghet och förtroende till sin studieplats. En skolsköterska har därför inte bara arbetsuppgifter som omfattar vaccinationer eller hälsokontroller, nej, hon behöver också finnas som ett stöd för mobbade elever.

På skolan måste alla anställda jobba i ett team. Alla måste vara som hökar. Kränkningar kan vara osynliga och vara svåra att upptäcka, och de kan förekomma när man minst anar det. Många vet inte hur mobbning kan jobbas mot, förebyggas och få ett stopp – inte minst lärare. Men om en elev går ensam i korridoren, är tillbakadragen och tystlåten brukar det många gånger vara så att personen är utsatt. Det är tre tecken att vara uppmärksam efter som kan tyda på utsatthet för kränkningar.

Vid varje terminsstart, då skolpersonal samlat ny energi genom ledighet från lov, arbetas det en hel del med att förebygga mobbning. Däremot brukar den här aktiva andan ganska snart dö ut eftersom man inte orkar, klarar av eller vet hur man ska fortsätta hålla lågan vid liv. Då är det viktigt att man ständigt påminner sig om hur viktig och allvarlig frågan om kränkningar på studieplatsen faktiskt är.

Det man som skolsköterska kan göra för att aktivt jobba med mobbningsfrågan är att läsa på mycket om ämnet. För det är ju så, är man inte särskilt insatt är det också väldigt svårt att göra någonting åt problemet. Ett tips är att prata med chefen och be om att få beställa hem några läsvärda böcker om kränkningar i skolan.

Skolsköterskan har ett uppdrag om att se till att eleverna mår bra, såväl psykiskt som fysiskt, precis som kuratorn. Därför kan det vara bra att kommunicera tätt med pluggets kurator, och så klart lärare. Uppdatera varandra, ofta, med ny information om vad som händer bland studenterna och rapportera direkt om mobbning sker. Prata då också med rektorn, informera föräldrar och agera direkt.

 

Här är lite mer nyttiga tips från mig om vad man som skolsköterska kan göra i mobbningsfrågan:

1. Gästa klasserna. Ta dig tid att besöka varje klass på skolan, åtminstone en gång i månaden, och prata med eleverna om vardagliga saker, mingla lite och kolla läget. Visa att du finns där och att du inte bara sitter på kontoret dagarna långa.

2. Skaffa dig en Facebooksida. Gör en profil på Facebook där du skriver som skolsköterska. Där kan du informera om olika saker, ge tips till de som är utsatta för mobbning. Informera föräldrar och elever om att den här sidan finns, och att de kan kontakta dig i ett privat meddelande om de behöver rådfråga eller berätta om någon som blir mobbad.

3. Skräddarsy en lektion. En gång varje halvår kan du sy ihop din egen lektion om mobbning och kränkningar. Använd dig gärna av personliga erfarenheter för att fånga uppmärksamhet och be lärarna om att få hålla en lektion. Det viktigaste är att du når ut till alla klasser på skolan med ditt budskap.

4. Inför temadagar. En del skolor arbetar med temadagar. Starta en tema dag med fokus på mobb- ning där eleverna får lyssna till någon föreläsare och arbeta i grupper med övningar som rör ämnet. Det kan till exempel handla om att de ska se en film om mobbning (Cyberbully är ett bra förslag), och sedan diskutera den.

Lärare kan också mobba

Visst är det så, inte bara elever är kapabla att kränka varandra, lärare kan också mobba sina elever. Även om det här är en vinkel inom området för mobbning som det inte talas mycket om, händer det faktiskt runt om i skolorna. Det kan exempelvis vara att en lärare suckar när en elev inte läser tillräckligt fort eller att läraren inför resten av klassen på något sätt förnedrar honom eller henne. Det är inte exakt samma typ av mobbning som elever utför mot varandra, men den finns ändå där och gör sig synlig, vilket inte alls är acceptabelt.

Att en lärare kränker en elev kan också ske genom att personen inte hjälper ungdomen i en situation där mobbning förekommer. Istället blundar man för problemet och drar sig undan och vägrar se allvaret i elevens utsatthet. Antingen görs det här medvetet, för att orken inte finns att göra något åt det, eller så görs det omedvetet för att de rätta verktygen för att hantera situationen inte finns tillhanda för den enskilda läraren.

Sett till min egen utsatthet genom skolåren är det här ett fenomen som jag personligen råkat ut för: att en lärare medvetet väljer att inte vilja se en elevs utsatthet, eller att man varit medveten om den fast inte agerat. För mig är det ett tydligt tecken på att man då inte är intresserad av att hjälpa eleven det gäller, och även om man inte anser sig ha de rätta verktygen för att kunna erbjuda eleven vad den behöver, finns det så små saker man kan göra för att finnas där som stöd.

Jag har fått möjligheten att guida, peppa och coacha många utsatta elever sedan jag offentligt delade med mig av min historia att jag tappat räkningen på hur många jag faktiskt hjälpt. Hjälpt till en aningen lättare utsatthet där de fått verktyg för att orka sig igenom situationen och skolan. Flera av de ungdomar jag haft kontakt med har delat samma och liknande upplevelser om att lärare är delaktiga i mobbningen, genom att bara låta kränkningarna pågå. En tonåring som bett mig om hjälp i sin utsatthet berättade att hennes lärare kränkt henne med elaka och taskiga och dryga kommentarer, samma lärare hade dessutom slagit och knuffat henne i klassrummet. Medan ytterligare en ungdom gav mig sitt förtroende, berättade om när läraren inte ingripit vid den pågående mobbningen.

Det kan uppfattas som om det är ytterst få lärare som går så långt att de tilltar fysiska kränkningar i ett klassrum, men enligt min mening tror jag det är vanligt, det är bara att det inte uppmärksammas särskilt mycket.

 

Det finns så många lärare som både medvetet och omedvetet kränker elever. Ett exempel på en medveten kränkning var när min klassföreståndare och lärare i högstadiet konfronterade mig vid mitt skåp. Det enda problemet var bara att hon hade med sig alla tjejer i klassen bakom sig när hon gjorde det. Där stod jag alltså ensam mot min klassföreståndare och halva klassen. Och konfrontationen handlade om att jag av mamma bara fått bjuda tolv stycken på min första fest, vilket innebar att jag omöjligt kunde bjuda hela klassen, men det var då dålig stil av mig enligt dem. Jag som bara ville försöka komma i kontakt med och försöka bli kompis och komma in i klassen blev väldigt ledsen, när allt jag gjorde var att försöka socialisera mig (trots min enorma blyghet och mitt utanförskap). I stället vände man sig emot mig och kränkte mig. Notera att min klassföreståndare vid denna händelse var väl medveten om mitt utanförskap och min mobbning, ändå agerade hon som hon gjorde – genom att, liksom mina klasskompisar, vända mig ryggen.

Det finns en hel del lärare som inte vågar agera när mobbning sker. Det kan bero på att människan flyr situationer som är läskiga och främmande. Alla människor vill göra rätt och få vara med i flocken eftersom vi är sociala varelser, men vi blir rädda för okända situationer där vi inte känner oss trygga, då kan också en rädsla för att inte längre få vara med uppstå. Det här kan alltså ske när en lärare tvingas bemöta en mobbningssituation och inte har de rätta verktygen att stoppa den. I stället gör man som man alltid gjort och backar.

Vidare är möjliga anledningar till varför lärare väljer att medvetet eller omedvetet inte ingripa vid mobbning, kan vara att de själva har oläkta sår som man däremot inte vill erkänna. I vissa fall kan mobbningssituationer också tas som personliga för läraren som själv triggas, och ser tillbaka på egna smärtsamma minnen i det förflutna, kanske av att själv ha varit utsatt. Samtidigt känner sig många lärare tyngda av andra läraruppgifter och att det även kan vara en orsak till att man inte orkar ingripa, att man i stället struntar i det och bara ser det som en extra uppgift som tynger. Men det där är farligt, att inte ingripa, för mobbning är allvarligt och något som lärare är skyldiga att arbeta mot. Därför bör aktivt arbete mot kränkningar i skolan alltid vara en punkt på den vardagliga agendan. Det är en viktig parameter som är livsviktig. Även inom politiken och skolledningen anser jag att mobbning behöver talas mer om, lyftas upp till ytan och finnas med på agendan. Detta för att skapa tydliga riktlinjer och referenser.

En lärare kommer långt med att vara nyfiken och ställa frågor till eleverna om deras välmående, både i och utanför skolan, det grundar sig i engagemang enligt mig. Känner man sig själv, känner man andra. En viktig pusselbit för att stoppa kränkningar är att ha en stor närvaro i sitt yrke, att planera lektionstid för att prata om fenomenet och på så vis integrera det mer i vardagen så att man blir mer medveten om det. Det räcker alltså inte med att prata om ämnet när höstterminen drar igång eller på enstaka temadagar, medvetenheten måste finnas där på daglig basis och aldrig glömmas bort.

Använd exempelvis sociala medier som verktyg i arbetet kring ökad medvetenhet om mobbning. Det gäller att förstå mekanismerna med nätet och dess olika kanaler.