HT17

Längtar tills höstterminen drar igång. Jag har kommit in på socialpedagogiska programmet på högskolan väst och börjar nu i augusti. Kommer bli så kul! Jag har redan köpt mig ett nytt skrivbord där jag kommer spendera typ de tre kommande åren av mitt liv. Det här blir en ny utmaning för mig. Men det ska bli spännande att läsa nya kurser, träffa nya vänner och få uppleva något nytt. Kika in min skrivarhörna nedan!

Jag har insett att det är viktigt att våga möta sig själv – att föra sina brister till medvetandet för att sedan våga erkänna dem för sig själv

Jag är inte den bästa på att alltid kommunicera och säga vad jag tänker eller känner. Jag kan inte alla gånger erkänna mina egna brister. Jag går ibland folk på nerverna för att jag ställer 1000 frågor. Många gånger antar jag saker utan att egentligen ha tagit reda på om någonting verkligen är som det verkar. Konflikter gör mig nervös och jag undviker de gärna i den mån det går. Och att bli konfronterad får mig att vilja sjunka genom jorden. Jag kan inte säga ifrån när jag verkligen vill visa min ståndpunkt, för jag är rädd för följderna – vad jag möts av efteråt.

Om jag är fläckfri? Knappast. Men jag har insett mer och mer att det är viktigt att våga möta sig själv – att föra sina brister till medvetandet för att sedan våga erkänna dem för sig själv, och därefter jobba för att lära sig av dem. Det är först när vi tillåter oss själva ta fram våra brister i rampljuset som vi på riktigt kan rannsaka oss själva.

När jag befann mig på antagningsdagen på Högskolan Väst för att möta lärarna på det socialpedagogiska programmet fick jag mig, av en intervjuare, en tankeställare. Något som jag faktiskt inte tänkt på förrän jag hamnade där, just den dagen, i heta stolen. Intervjuaren, en kvinna i 40-års åldern och som arbetade som enhetschef ute på fältet, frågade mig vilka fördomar jag har i vardagen. Jag blev som ställd mot väggen och satt tyst framför henne i vad som kändes som evigheter. Ja, vad hade jag för fördomar om andra människor egentligen? På samma sätt som det är viktig att våga ta fram sina egna brister är det också att våga erkänna sina fördomar gentemot andra människor som vi möter i det vardagliga livet. Mycket handlar i stora drag om att rannsaka sig själv, ta sig en tankeställare, sedan fundera på hur man ser på en viss sak om man projicerar det på människor runt omkring oss och därefter försöka kanske omvärdera sitt sätt att tänka. På vilket sätt skulle just jag vara bättre än någon annan, exempelvis?

Jag tror att en stor del av vår personliga utveckling grundar sig i just det här: att våga se sig själv, det bra och det dåliga. Det handlar inte om att sjunka in i sig själv och förbanna sig själv för att man på olika plan kan känna sig oduglig eller misslyckad, snarare om att stanna upp i vardagen och tänka till. Vem är jag och vilket sätt kan jag göra annorlunda för att förvandla misslyckanden till framgångar? Genom att se till sig själv och vad man kan göra bättre kan man förändra så många saker i sitt liv till något som kan komma att vara mer positivt och välfungerande.

 

Rutin: promenad i solen – en bra start på dagen

Den här dagen startade jag med en promenad i morgonsolen. Jag och safira har fått för vana att gå samma slinga i skogen. Hon springer lös och jag powerwalkar. Veckan hittills har varit lugn vilket är skönt med tanke på hur mycket jag jobbat det senaste. Nu har jag också bestämt mig för att fortsätta skriva på mitt skönlitterära manus. I helgen ska det bli, är det tänkt! 

Tidiga morgonpromenader

Det tar emot att gå upp tidigt på morgonen, men nu har jag nästan fått för vana att gå ut på morgonpromenader. Det är så uppfriskande! Fågelkvitter och solstrålar som tränger igenom trädens grenar, finns det något mer avkopplande? Brukar sätta mig på någon sten, blunda och bara lyssna till fåglarna. Somnar nästan där i skogen medan hunden springer omkring. 


Här om dagen sökte jag till socialpedagogiska programmet. Idag gick jag in för att kolla mina meriter. Sv Max 22,50 i meritpoäng låg jag på 20,05 – blev ju helt överlycklig! Håller tummarna att jag kommer in. I så fall blir det tre tuffa år med jobb, plugg och djuren – inte minst ekonomiskt. Men känner att ska jag plugga så får det ske nu innan man bildat familj. 

Utsläpp och skogspromenad 

Började dagen med utsläpp i stallet och en härlig långpromenad i skogen på 5km. Äntligen är vårvädret här och dagar när solen skiner längtar jag extra mycket efter sommaren. Idag är det dags för ännu ett pass jobb. Jag jobbar tio dagar i sträck och jag hunnit jobba halvvägs. Lite sliten börjar jag bli men det här är snart över. Sedan väntas två helger med ledighet. Skönt! 

Lillkillen växer så det knakar

Safira ska få sig en liten kompis. I början på Maj hämtar vi den här skrutten som ska heta Enzo. Det blir en nära kompis till Safira, men dessvärre kan vi inte ta valpar på Safira med Enzo eftersom de är för nära besläktade. Men det finns ingen tvekan om att de kommer bli bra vänner. Längtar ihjäl tills vi får hämta hem honom.

Just nu sitter jag och ska precis skicka in min ansökan till det socialpedagogiska programmet i Trollhättan, sedan får jag vänta på besked om antagning och ta det därifrån. Jag har haft funderingar på att plugga igen ett tag, och jag känner väl att ska jag plugga så får det hända nu och inte när jag är 30.