Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är

I högstadiet kämpade jag alltid med att passa in, att vara alla andra till lags och se till att vara den perfekta versionen av mig själv – den där som jag förväntades vara av omvärlden. Av samhället. Det som jag tyckte var jobbigast var att jag inte kunde passa in, även om jag så ville. Jag var mig själv, men det räckte inte, för att vara sig själv verkade inte vara okej.

Det var ju konstigt. Rätt så weird liksom.

Varje dag var som ett krig mellan mig själv och världen som bara kryllade av sådana där äckligt perfekta människor. Jag fightades för att bli en av dem, då skulle jag åtminstone ha en chans att bli någon, något. Den där som folk ville ha som sin polare. Den där som alla trånade efter.

Jag slutade med hästsport, lämnade ridskolan bakom mig (för gott – trodde jag) och började träna på gym. Då var jag 15 bast och utseendefixerad as hell. Allt skulle vara perfekt. Jag skulle vara felfri. Inte för att behaga mig själv, men andra. Så där hängde jag dag ut och dag in på gymmet. Träna- de, tränade och tränade lite till och lite hårdare.

Som om det inte vore nog började jag trycka i mig sådana där proteindrinkar. Två månader gick och jag rasade i vikt. Inte för att jag var överviktig innan det här, jag var normalbyggd, men plötsligt blev jag som ett skelett. Ranglig och ohälsosamt skinny. Jag var inte nöjd med min kropp, eller med mig själv, fast nu hade jag ju blivit lite snyggare – för jag var ju bara lite smalare. Folk i min omgivning såg hur jag förändrats. De satte stopp, räckte ut en hand. Jag tog den, om än tveksamt. Jag vill att ni vågar vara er själva, och ingen annan. Var aldrig på ett visst sätt för att göra andra glada, nöjda. Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är.

Sommarloven innebar inte semester från mobbningen

Innan varje sommarlov gick jag med blandade känslor. Jag kände en lättnad över att äntligen få gå på lov, längtade efter att slippa mobbarna som exkluderade mig ur deras gemenskap. Det skulle bli omväxlande att inte behöva tänka på min utsatthet, att få ägna mer tid åt mig själv och försöka bearbeta det senaste skolåret – försöka komma till ro. Kanske kunna hitta på roliga saker utan att behöva dras in i negativa tankar.

Det var mina förväntningar inför varje sommar och inför alla andra lov. Jag skulle ta mig igenom skolavslutningen, sedan åka hem och äta god mat med glass och jordgubbar till efterrätt – utan att på något vis vara påverkad av kränkningarna längre. I alla fall inte under ett par veckor ledigt. Det var vad jag hoppades.

Men det jag egentligen kände inför sommaren var obehag. Det var läskigt att behöva släppa kon- trollen som jag tidigare hade över min utsatthet i plugget. I skolan hade jag möjlighet att själv bestämma vart jag ville befinna mig, om jag ville undvika att gå till toaletterna eller inte, om jag ville skita i allt och bara gå hem. Där existerade mina strategier för att undkomma utanförskapet. Jag lärde mig leva med rutinerna. De blev en vana. På lov och i hemmamiljö brast rutinerna. Då blev jag förvirrad och kände mig mer maktlös i min egna påverkan av min situation.

Jag ville ha kontroll. Jag krävde kontroll. Utan kontroll var det inte särskilt mycket som fungerade i mitt maskineri. Då blev jag ännu mer deprimerad, fick ännu mer ångest och sjönk helt enkelt dju- pare ner i alla de där hemska känslorna mobbningen orsakade. Sommarloven innebar att jag gick med en klump i magen, precis som jag gjorde alla andra dagar på hela året, men klumpen försvann aldrig. Och att behöva handskas med den under lov, där jag egentligen bara behövde varva ner och få avlastning från utsattheten, gjorde inte saken bättre. Snarare värre.

Det var jobbigt att behöva oroa sig hela tiden, inte bara i skolan men också när man fick chansen att väl vara ledig. Oroa sig över vad som skulle hända när sommarlovet var slut och när plugget återigen väntade. Oroa sig över om man skulle se mobbarna på stan, på stranden eller i affären. Oroa sig över om de skulle fortsätta mobbningen online. Oroa sig över om utsatthetens känslor skulle få vila eller inte, och om de skulle finnas kvar (vilket de gjorde), skulle jag någonsin bli fri från dem? Från utsattheten, mobbningen?

När jag skulle komma tillbaka till skolan på hösten, skulle mobbningen bli värre och skulle lärarna fortfarande inte bry sig? Skulle min klassföreståndare, mentor, vara lika lat och ointresserad av att hjälpa mig som innan? Hade man kanske till och med glömt bort att jag ens var utsatt? Orkade man ta tag i det igen? La man det på is? Blundade man och såg åt andra hållet? Gjorde man någon- ting överhuvudtaget?

Minus stress över att behöva prestera i olika skolämnen så fanns det ändå en oro inom mig, en oro som grundade sig i att vara ett offer, och den oron var med mig under alla skolår. Även under lov. Det var jobbigt för min familj att under somrarna inte kunna se mig slappna av till hundra procent. Det var nästan som om jag alltid var på min vakt: jag var spänd, nervös och flummig – höll alltid utkik efter mobbarna om jag befann mig på offentliga platser. Jag gjorde vad som helst för att slippa se dem eller möta dem, varför skulle jag ens vilja det?

 

Inför skolstarten på hösten pratade jag mycket med min mamma. Vi pratade om allt från hur min utsatthet sett ut innan, hur den såg ut just då, om den förändrats eller förvärrats och hur den skulle kunna komma att se ut när det blev dags att plugga igen. Våra samtal var flera och långa, fast bara för att vi prata igenom det mycket så blev vi inte alla gånger särskilt mycket klokare om vad vi skulle göra för att få ett slut på mobbningen. För det mesta kom vi alltid fram till samma lösning, vilken handlade om att jag skulle gå min egen väg och sköta mina studier efter mina egna förutsättningar. Det var ju trots allt vad jag själv ville. Efter oräkneliga samtal med lärare, skolpersonal och rektorer orkade jag tillslut inte bry mig mer. Jag kände att min energi inte räckte till och att mina mobbare och skolan kunde slänga sig i väggen, för jag vara så fruktansvärt trött på att aldrig få den hjälp som jag behövde. Eller, ja, jag var rent ut sagt trött på att inte ens få någon hjälp.

Alla samtal med personer inom skolan var lönlösa och gav ingen effekt, där la man problematiken på mig och inte mobbarna, genom att påstå att jag var den som behövde förändras. Jag var tvungen att sluta vara blyg och tillbakadragen och i stället ta mer plats i klassrummet. Ta mer plats i klass- rummet, den där meningen hatar jag, och då menar jag på fullaste allvar hatar. Med hela min existens hatar jag den meningen, för den är så obegripligt korkad, och varför förklarar jag längre fram i boken.

Skolstarten på hösten var som mycket annat i min utsatthet ett rent helvete. Att gå tillbaka till en så otrygg miljö som skolan var för mig, kändes inte alls okej. När jag kom tillbaka skulle allt vara som det alltid varit: jag skulle gå själv i korridorerna, äta själv och vara ensam på rasterna. Bara att veta det fick mig att må dåligt och gå tillbaka till plugget med en klump i magen, en klump så stor att den åt upp mig inifrån och ut.

Viktigt att se till helheten

Många uppfattar jag tenderar att lägga störst vikt vid hur nätmobbningen inte tar semester under sommaren. Det här anser jag fel, eftersom det är oerhört viktigt att inte se ensidigt i de utsatta elevernas situationer. De elever som är utsatta för någon typ av mobbning i skolan, som utfrysning eller genom verbala kränkningar, utsätts enligt min mening i flera fall också av nätmobbning som en bieffekt av den redan existerande mobbningen. Det vill säga: kränkningarna fortsätter online, och själva känslan av bara utsattheten i sig försvinner inte. I rollen som lärare eller annan skolpersonal är det därför viktigt att se till den utsatta elevens individuella helhet av den mobbning som elven utsätts för. Även om kränkningarna nog bara flyttar över till nätet under sommarlovet (eller under andra lov), betyder det inte att den mobbning som under året pågått i skolan försvinner, det den gör är att för några veckor byta och fortsätta på en annan arena. Det blir alltså ett fortsatt komplement av den mobbning som redan existerar inom skolan, och den bör aldrig glömmas bort, eftersom det i många fall är utifrån den mobbningen som bieffekter av kränkningar tar vid. Vilket, bland annat, kan liknas vid nätmobbning.

Så har jag klarat av åren av mobbning

För att du som kanske just nu utsätts för någon typ av mobbning ska förstå på vilket sätt jag klarat mig under skoltiden, listar jag nedanför olika sätt jag försökt peppa mig själv på under min egen utsatthet.

* Jag har varit aktiv. Att hänga på gymmet och köra ett tufft träningspass har hjälpt mig att tänka på annat. Där har negativ energi förvandlats till styrka att för en stund sluta tänka på annat än ut- sattheten.

* Jag har skrivit dagbok. Nästan varje kväll innan jag gått och lagt mig har papper och penna bli- vit en typ av terapi. Att skriva dagbok, där jag fritt kunnat blotta mina tankar och upplevelser, har verkligen hjälpt mig tömma känsloförrådet.

* Jag har haft en öppen kommunikation med familjemedlemmar. Min mamma har bland annat varit den som jag kunnat prata ut med i svåra stunder. Hon har varit som min terapeut i alla år.

* Jag har satt upp mål. Jag är en person som står för att man ska våga drömma, därför har jag satt upp mål att sträva efter att uppnå. På så vis har jag fått en drivkraft som gjort att mitt fokus mesta- dels riktats mot att uppnå målen.

* Jag har haft en förebild. För mig har countrysångerskan Taylor Swift betytt mycket. Med henne som inspiration har jag kunnat peppa mig själv i jobbiga stunder.

* Jag har umgåtts med likasinnade barndomsvänner. Jag har haft turen att ha gamla vänner som också varit utsatta för mobbning, och det har svetsat ihop oss oerhört mycket. Med dem har jag kunnat dela känslor, tankar och vi har peppat varandra.

* Jag har ägnat tid åt intressen. Att ta en ridtur på hästryggen, gå på bio, teckna eller skriva har också varit saker jag gjort för att tänka på annat. Det har hjälpt, speciellt skrivandet, utan det hade jag förmodligen inte skrivit den här boken.