Kategori: Utanförskapets många ansikten

Vet du det här om skolverkets rekommendationer om mobbning?

Publicerad den by Malin Engelbrektsson

Skolverket publicerade 2011 en rapport (Vad fungerar? Resultat av utvärdering av metoder mot mobbning) där man presenterade resultatet av utvärdering av metoder mot mobbning. Utvärderingens syfte var att upplysa skolvärlden om flera olika problem vad gäller att införa och jobba mot färdiga antimobbningsprogram i skolan. I utvärderingen har man alltså granskat programmen och kommit fram till att de kan vara såväl effektiva som ineffektiva, att insatser till och med kan göra att en redan utsatt elev blir mer utsatt.

De resultat som presenteras kring utvärderingen lägger stor vikt vid hur förebyggande mot mobbning rekommenderas bedrivas och handlar därför inte om vilka antimobbningsprogram som är bäst. Huvudsakligen riktar man fokus mot att mobbning bäst förebyggs och stoppas med hjälp av framgångsrikt arbete, att både personal på skolan och elever aktivt ska arbeta mot problemet, att alla inom skolan på något vis bör vara engagerade i frågan på en aktiv basis. Om de insatser som görs mot kränkningar är kopplade till varandra och det finns en tydlig roll- och ansvarsfördelning bland skolans personal, kommer mest sannolikt ett fungerande arbete mot mobbning skapas.

Hela skolan måste vara engagerad i det aktiva arbetet mot mobbning. Elever och skolpersonal måste vara medvetna om hur man agerar vid kränkningar, därför måste alla vara delaktiga, skrivs det vidare i samma rapport. Dessutom rekommenderas det att man tillämpar flera olika arbetssätt som ska minska mobbningen, med hjälp av gemensamt engagemang från elever och skolpersonal kan det här ske.

En annan fokus som presenteras är att eleverna måste få en ökad medvetenhet om mobbning: vad det är för något, hur det påverkar den som blir utsatt, vad konsekvenserna kan bli, varför man mobbar och så vidare. Genom att öka medvetenheten hos eleverna, så att de kan tänka på vad som är okej och inte, förebygger man delvis att mobbning kan uppstå.

Björn Ahlström, forskare om mobbning vid Umeå Universitet, uttalar sig i rapporten. Han menar att mer delaktighet bland skolpersonal och elever bidrar till reducerad pågående mobbning. Och tvärtom, att bristande delaktighet bidrar till ökad förekommande mobbning. Skolverkets utvärdering förklarar därför att det krävs många olika insatser för att stoppa kränkningar. Att det är viktigt att skolan ser till skolans enskilda problem och förutsättningar i mobbningsfrågan. Samtidigt menar man att skolan bör lägga lika stor vikt vid att motverka och stoppa alla typer av mobbning. Skolklimatet är därtill avgörande för framgångsrikt arbete mot mobbning, och framgångsrikt arbete mot mobbning är avgörande för skolklimatet.

De program mot mobbning som utvärderats i rapporten är: Farstametoden, Friends, Lions Quest, Olweusprogrammet, SET (Social och emotionell träning), Skolkomet, Skolmedling och Stegvis. Men enligt utvärderingen menar man att olika insatser i programmen är olika verkningsfulla. Därför rekommenderar man bland annat skolor att agera utifrån skolans enskilda problem och förutsättningar, se till den enskilda individens särskilda behov, agera direkt vid mobbning, engagera skolpersonal och elever samt öka medvetenheten om mobbning i skolan.

Skolverkets allmänna råd

 

Nedan listas några av de formuleringar som står skrivna i Skolverkets allmänna råd kring åtgärder för mobbare och mobbare, vad skolornas planer mot diskriminering och kränkande behandling bör innehålla och vad skolan är skyldiga att göra när mobbning förekommer. Punkterna är sammanställda ur rapporten: Vad fungerar? Resultat av utvärdering av metoder mot mobbning.

  • Det bör finnas rutiner för hur akuta situationer sal hanteras och lösas när barn eller elever har utsatts för trakasserier eller kränkande behandling.
  • De åtgärder som sätts in bör leda till långsiktiga lösningar.
  • Det bör alltid övervägas om åtgärder också ska vidtas i syfte att förändra strukturer och förhållanden på grupp- och verksamhetsnivå.
  • Åtgärderna som vidtas bör grundas på utredningen i det enskilda fallet och riktas till såväl det barn eller den elev som blivit utsatt som till den eller dem som utövat kränkningen.
  • De vidtagna åtgärderna bör följas upp och utvärderas. Utredningen, åtgärderna och uppföljningen av dessa bör dokumenteras.
  • Tydliga rutiner bör finnas för akuta och uppföljande åtgärder avseende inträffande kränkningar och hur dessa ska dokumenteras.
  • Verksamheten bör organiseras så att personalen tidigt kan upptäcka trakasserier och kränkande behandling.
  • Personalen bör ha god uppsikt över alla utrymmen och platser där barn och elever befinner sig.

Sociala medier fylls av s.k.i.t

Publicerad den by Malin Engelbrektsson

Jag minns inte när jag senast ägnade en hel dag åt att ligga hemma i sängen och bara kolla serier hela dagen. Jag är alltid på språng. Jag gör alltid någonting. En del saker måste jag göra och andra saker är en del av min vardag och jag skulle aldrig kunna vara utan dem; att vara i stallet, att gå ut med hundarna och att umgås med min sambo och mina vänner. Det är saker som får mig att må bra. Men sedan så finns det de där andra grejerna runt omkring. Och det behöver nödvändigtvis inte ens vara saker som jag faktiskt gör det kan snarare handla om saker jag tänker att jag ju ”måste göra” eller som ”jag skulle vilja göra för att … punkt, punkt, punkt”.

Träna varje dag. Sminka mig snyggt varje dag. Ta på mig snygga kläder varje dag. Fixa håret varje dag. Blogga varje dag (och helst flera inlägg om dagen). Posta perfekt tagna bilder på sociala medier varje dag. Städa så att det ser snyggt ut varje dag. Hitta på saker varje dag. Gå på promenad varje dag. Umgås med vänner varje dag. Det är saker jag önskar att jag hade tid med och orkade göra. Men det gör jag inte. Ändå är tankarna i mitt huvud.

Jag får panik.

Jag får panik för att rätt ofta går jag omkring med en känsla om att jag ”måste” vara perfekt för omvärlden och samhället för att anses vara någon. Att accepteras. Och det har ingenting att göra med att de människor som står mig närmast inte accepterar eller älskar mig eller tycker att jag är perfekt för just den jag är. Nej. Det handlar om att de här tankarna uppstår i min hjärna dagligen på grund av att sociala medier fylls av skit.

Se ut så, men inte så. Gör det, men inte det. Var smal, men tränad. Ha platt mage. Ha ett nice ass. Var framgångsrik, men skryt inte om det. Var alltid rolig. Var alltid glad. Var smart. Jobba och ha mycket pengar. Ha många följare på Instagram. Få mycket likes. Ha alltid nya kläder. Kör alltid på mode. Ha en bra utbildning. Ha ett stort umgänge. Var dig själv, fast ge sken av att ditt liv är typ perfekt.

Jag är så trött. Eller nej, jag blir så trött. Och jag hatar mig själv för att jag inte lyckas få bort de här tankarna. Jag vet ju att jag gillar mig själv för den jag är och jag trivs med det, men ändå finns det en liten röst långt inombords som säger åt mig att vara på ett visst sätt eller sträva efter vissa ideal. Den lilla rösten är i själva verket inte min, den tillhör och kommer från de sociala medierna, som ack så mycket påverkar oss. Kanske handlar det också någonstans också om ens egna självbild, självkänsla och självförtroende. Men hur ska man egentligen lyckas att arbeta med sig själv när världen vill en så annorlunda? Det är svårt att liksom bara stänga av alla intryck som kommer utifrån.

Det är bara en tanke jag har. Fortsättning följer.

10 sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning

Publicerad den by Malin Engelbrektsson

I min egna utsatthet för relationell- och onlinemobbning har jag dessvärre fått vara med om flera olika sätt som lärare agerat fel mot den mobbning jag varit med om. Jag anser att man utvecklas i sitt arbete och som person genom att våga vara medveten om vilka olika fel som går att göra och som man bör försöka undvika. Därför listar jag nedan olika sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning.

Konfrontation av den som är utsatt

Det kan vara svårt att veta hur du ska bemöta en elev som känner sig mobbad, men bemötandet får absolut inte ske i form av någon slags konfrontation, där eleven känner sig trängd. När du pratar med en elev bör du göra det med öppet sinne, lyhördhet och engagemang. Det är viktigt att lyssna till detaljer och känslor. En konfrontation kan skrämma iväg eleven och få denne att känna sig förminskad och kränkt.

Ta den utsatte åt sidan när alla ser

Är du medveten om att en elev utsätts för mobbning bör du inte ta eleven åt sidan för att prata när andra elever kan se. Den som är utsatt kan då uppleva sig trängd och denne vill heller inte göra det uppenbart för andra att något kan stå fel till. Utsatta elever går helst under täckmantel.

Skuldbelägga offret

Det är farligt att skuldbelägga den som känner sig utsatt för mobbning i skolan, det ger dig som lärare eller annan skolpersonal mindre trovärdighet. Ingen, förutom offret, har rätt att definiera om personen är mobbad eller inte. Det går alltså inte att säga till offret att han eller hon inte är utsatt. Det är den egna personens upplevelser som alltid, under alla omständigheter, ska litas på och värderas högst.

Inte ta mobbningen på allvar

Att inte ta mobbning på allvar är att förneka den utsattes egna upplevelser, vilket också förminskar personen. All form av mobbning och kränkningar är alltid allvarlig. När du inte tror på den som känner sig utsatt blir personen ännu mer utsatt, eftersom du då (i stort sett) nekar till mobbningens existens, då är det som om du inte bryr dig.

Mobbningen glöms bort

Har en elev berättat för dig om sina upplevelser av mobbning är det viktigt att du agerar direkt och tar det på allvar. Men många gånger glömmer man att agera och skrida till verk, i stället har man bara lyssnat utan att vidta åtgärder, något som resulterar i att mobbningen glöms bort och eleven får aldrig hjälp.

Att åtgärder aldrig vidtas

Råder mobbning riktad mot en specifik elev och du är medveten om det här, men ändå inte agerar eller gör någonting åt saken, vidtas aldrig åtgärder. Eleven får aldrig trygghet eller hjälp och blir fortsatt utsatt.

Förnekande av offrets egna upplevelser

Du förnekar offrets egna upplevelser om du inte tror på personen eller blundar och ser åt andra hållet, för att du inte orkar ta tag i problemet eller anser dig inte ha tillräckligt med tid. Det finns alltid tid att hjälpa så länge man verkligen visar vilja och engagemang för det. Förnekar den utsattes upplevelser gör du också genom att prata till offret med nedsättande ton eller genom ointresse eller med tveksamhet i rösten.

 

När man tar mobbarnas parti

Det är aldrig okej att ta mobbarnas parti. Det är aldrig acceptabelt att som vuxen inom skolvärlden påstå att mobbarna har rätt i det dem säger, att deras kränkingar är korrekta eller att det är offret som borde synas mer eller ta mer plats i klassrummet. Då är det som att du själv mobbar den utsatte.

Visar ointresse

Att visa ointresse för att hjälpa eller lyssna till någon som känner sig utsatt är att inte vilja att mobbningen ska få ett slut. Ointresse visar du genom att prata bort ämnet så fort eleven tar upp det eller genom att säga att ni får prata om det någon annan dag när mer tid finns. Agera direkt. Lyssna. Gör något. Punkt.

Att övrig personal inte informeras om mobbningen

När väl en utsatt elev vågat öppna sig för dig och berätta om mobbningen måste du sätta igång att aktivt försöka stoppa mobbningen. Det gör du inte genom att hålla på informationen själv, utan genom att informera resterande personal om vad som pågår. Det är tillsammans med dina kollegor du måste stoppa kränkningarna.

Skolpersonal saknar vilja, engagemang och passion i mobbningsfrågan

Publicerad den by Malin Engelbrektsson

Den vanligaste frågan jag får från lärare och skolpersonal när jag är ute och föreläser i skolor är: hur hade du velat bli hjälpt? Det är en omfattande fråga som jag har flera olika svar och tips på, men i slutändan handlar frågan om grundläggande faktorer. Mina år av utsatthet har givit mig mycket erfarenheter och kunskaper, även i de allra svåraste tiderna, fast jag har också observerat en hel del. Jag har haft förmånen att vara med om och se saker där skolan brister vad gäller mobbning.

Mina egna observationer grundar sig i något som jag vill kalla för de tre grundpelarna, dessa är: vilja, engagemang och passion.

De tre grundpelarna är (av mig) framtagna ur mina egna upplevelser och handlar om de punkter där skolan, lärare och annan skolpersonal brister. Det är alltså dessa områden som saknas för att man inom skolvärlden ska kunna motverka och stoppa mobbning. Utan dem är det enligt min mening oerhört svårt att försöka minska antalet elevers känner sig utsatta och få mobbningen som samhällsproblem att minska. Många gånger har jag ställt mig själv frågan: varför är det så att, bland annat, Friends årliga rapport (2015) för hur många elever som är utsatta för mobbning visar att det här är någonting som ökar? Varje gång jag funderat kring det kommer jag fram till samma slutsats. En slutsats om att a) skolan besitter brytande kunskap och verktyg för att ha förmågan att motverka och stoppa mobbning b) skolan har inte tillräckliga resurser c) ungdomarnas digitala liv gör att kränkningarna finns med överallt och e) barn och ungdomar måste lära sig hur man uppför sig i och utanför skolan samtidigt som skolan aktivt behöver ta ställning mot mobbning i det dagliga arbetet.

Fram tills 2014 har Friends statistik för antalet utsatta vilat på 50.000 elever, 2015 ligger samma statistik på 60.000 elever. Statistiken är hög, men personligen tror jag att siffran är ännu högre än vad som går att mäta. Jag minns själv att jag i skolan ljög om vad jag egentligen kände och upplevde kring mobbning, när lärarna delade ut enkäter om kränkningar. Jag tyckte det var pinsamt att enas för mig själv erkänna min utsatthet, och att sedan kryssa i frågor och svarsalternativ om ämnet var bara för mycket. Jag ville ju inte vara eller se mig själv som utsatt, fast att jag var det, så i stället mörkade jag det i enkäterna. Fick det att framstå som om jag mådde hur bra som helst. Jag tänkte att lärarna skulle fatta att jag var mobbad när de samlade in lapparna, trots att de var anonyma. Därför är jag nästan säker på att det finns otroligt många fler elever som är utsatta än vad som mäts, eftersom fler förmodligen gör som jag gjorde och ljuger i sina enkätsvar.

 

De tre grundpelarna

Vilja

För att kunna arbeta mot och stoppa mobbning i skolan behöver skola såväl som personal besitta en stark vilja. Med vilja att aktivt jobba mot kränkningar kommer man långt. Utan vilja är det oerhört svårt att komma någon vart och då är det också lättare för personal att förbise den mobbning som kan pågå inom den specifika skolan. Det räcker med andra ord inte att till viss del vilja, viljan måste vara äkta och fulländad.

Engagemang

Förutom vilja att aktivt arbeta mot och stoppa mobbning, behöver skola och personal besitta ett gediget engagemang för just det. Engagemanget är drivkraften framåt och är det som delvis gör att man också vågar ta tag i mobbningssituationer samt sätta problemet på den dagliga agendan. Viktigt är även att utstråla engagemang i arbetet, då bristande engagemang är något som speciellt utsatta elever märker om det saknas eller inte.

Passion

Det är en sak att jobba mot mobbning och agera mot det i skolan för att det är obligatoriskt enligt skolverket. Men det är något helt annat att faktiskt göra samma sak med genuin passion. Oftast blir det lättare att upptäcka, förebygga och stoppa kränkningar med den där äkta glöden och önskan om att minska antalet utsatta elever.

Mobbare använder härskartekniker

Publicerad den by Malin Engelbrektsson

Vad är en härskarteknik?

En härskarteknik är ett systematiskt sätt att manipulera sin omgivning. 1945 myntade den norska filosofen och psykologen Ingjald Nissen uttrycket och delade in dem i nio kategorier. Men 1976 komprimerade den norska socialpsykologen, Berit Ås, teknikerna till fem.

Härskartekniker innebär att en person eller grupp använder sociala manipulationer mot någon annan för att bevara en viss position eller hierarki. Teknikerna utövas av både män och kvinnor i alla möjliga situationer och sammanhang. Härskartekniker kan yttra sig i skolmiljö och att det är någonting som mobbare använder sig av. Men jag vill också understryka att teknikerna inte alltid är medvetna strategier, utan att härskaren i själva verket ofta kan vara helt omedveten om sitt sätt.

En vanlig tyst härskarteknik är uteslutningsmetoden. Man får helt enkelt klasskompisen att känna sig osynlig. När den utsatta eleven säger något så får det varken svar eller reaktion. Kort och gott blir personen osynliggjord. Det kan också vara så enkelt som att när eleven ingår i en samtalsgrupp tittar alla på varandra men inte på eleven, samt att man pratar över huvudet på personen. Den eller de som mobbar använder sig av social makt – skaffar sig anhängare för att kunna fortsätta sin mobbning. Det är därför man som lärare tidigt ska upptäcka vem som är flockledaren i klassen, en sådan kommer alltid att finnas. Och sedan styra mobbaren till att bli en bra flockledare, få personen att förstå att att vara populär också innebär ett ansvar. Genom att identifiera flockledarna tidigt och styra dem mot god makt, går det att förebygga mobbning. Men går inte det så får lärarna mobilisera andra elever som får ansvar att stå upp för mobbaren tillsammans, en ny flock. För den värsta mobbningen är inte orden som kommer ur mobbaren utan tystnaden från alla som ser på.

Typiska varningssignaler hos elever som mobbar kan vara den socialt kompetenta mobbaren som smilar in sig hos vissa elever och lärare. De blir så förblindade av charmen att de missar att eleven bara är selektiv med den och subtilt trycker ner andra elever utan att det märks. Det gäller att hålla ögonen öppna när charmören inte har på charmen, alltså. En mobbare kan också vara tystnadsterroristen som inte säger något på plats trots att en annan elev anklagat mobbaren för att kört personliga påhopp. Är mobbaren tyst och sammanbiten så kan det fungera som en psykisk terror av den mobbade, en tystnad som säger ”vänta bara tills läraren inte är här”. Som lärare kan du också upptäcka mobbaren genom att titta på beteendemönster hos de elever som kommer i närheten av mobbaren. Det behöver inte vara så att de är vänner, tvärtom. Märker du att en elev väntar med att lämna klassrummet tills en annan har gått hem så har du en varningssignal om det är ett mönster.

Hos mobbarna finns det nog ett subtilt driv att behålla makten. Och egentligen är mobbarna vilseledda eftersom de tror sig veta att det enda sättet att få makt är att gå på andra, men de behöver lära sig att det finns goda vägar till makt genom att folk tycker om dem i stället för att de är rädda för dem. Om en lärare säger till den utsatta, mobbade eleven att han eller hon ska ta tag i den förekommande mobbningen kan eleven bli rädd – helt till sig. Att ta tag i mobbningen betyder för eleven att mobbningsituationen kan förvärras, och att personen kan bli kallad för mer elaka saker, eller bara bli mer utsatt. Jag tycker helt enkelt att läraren ska sätta nivån från början. Att man berättar för elever hur många barn per år som tar livet av sig eller blir självmordsbenägna på grund av mobbning. Sedan ska läraren förklara att man därför har noll tolerans mot mobbning eftersom det inte bara riskerar barnens välmående utan liv också. Vidare tycker jag att det ska införas ett system där elever anonymt kan berätta om de själva blivit eller om de sett någon bli mobbad. Och de som berättar detta ska känna att de kanske räddar en persons välmående och liv tack vare den handlingen. Då etableras en skolkultur av civilkurage och förståelse för mobbningens konsekvenser.

Att ta en konflikt med en annan människa handlar inte om att starta bråk eller till varje pris hävda sin rätt

Publicerad den by Malin Engelbrektsson

Fram tills rätt nyligen har jag i stort sett aldrig varit en person som på riktigt stått upp för mig själv eller andra i min närhet, aldrig vågat säga ifrån när jag tyckt annorlunda eller när något känts på tok fel. Det var åtminstone tills för ett tag sedan när en incident inträffade som fick mig fly förbannad. Och i den stunden fanns det ingenting som kunde stoppa mig, spärren om att inte våga säga ifrån hade plötsligt släppt så jag agerade. Jag sa åt en person att den handling som gjorts var över all kritik. Även om reaktionen inte var den jag väntade mig så kände jag mig stolt och mer självsäker än någonsin. För första gången kunde jag ideligen känna att jag gjort rätt för mig och andra.

Sedan den gången har jag funderat mycket kring det här med konflikter. Många väljer att backa och dra sig undan konflikter istället för att stå upp och säga vad de egentligen tycker. Men att våga ta en konflikt med någon i din omgivning stärker i längden både självkänsla och självförtroende, medan om du är konflikträdd riskerar du i långa loppet att skada din självrespekt.

Att ta en konflikt med en annan människa handlar inte om att starta bråk eller till varje pris hävda sin rätt – utan om att synliggöra sig själv och stärka sin självkänsla. I mitt fall fick jag just den responsen om att ”jag var ute efter att skapa bråk” – bara för att jag faktiskt stod upp för vad som var rätt och fel. I konflikten mötte jag ett undvikarbeteende som i själva verket symboliserar osäkerhet hos den konfronterade personen, rädslan för att möta kritik. I det här har jag börjat lära känna mig själv på ett helt nytt plan. För även om jag fick negativ respons står jag fortfarande fast vid min egna handling och att det var den som tillslut bekräftade för mig att konflikter i själva verket inte behöver vara så läskiga som jag tidigare trott.

Det är ingen dans på rosor att välja sina strider, men jag väljer aktivt de strider som i allmänhet går över min moral – vad jag som individ anser rätt och fel. Det här blev alltså startskottet på min personliga resa om att fortsätta våga stå upp för vem jag är och vad jag står för. Det är så himla viktigt att ifrågasätta och våga ta konflikter. Att våga ha civilkurage. Ibland kanske du får stiga åt sidan, men då vet du att du i alla fall försökte och faktiskt sa ifrån. Annars blir du bara bitter för att du aldrig gjorde något.

Det finns en Malin Engelbrektsson och en Hannah Baker i varje skola över hela världen

Publicerad den by Malin Engelbrektsson

Från början var hon som vilken tonårstjej som helst. Hon var glad, rolig, vacker. Hon hade några få kompisar. Hon lyste av förhoppningar om att den sociala tillvaron i skolan var på väg att förändras till det bättre för henne – att kanske, bara kanske, så skulle hon nu få känna en delaktighet hon aldrig tidigare fått uppleva. Hannah Baker (från Netflix 13 reasons why) log med glimten i ögat tills allt kom att gå käpprätt åt helvete, när mobbarna sakta men säkert såg till att varje del av hennes egna jag åt upp henne inifrån och ut.

Precis som de gjorde med mig.

De fanns alltid där och gjorde sig påminda i mitt huvud även de dagar när jag inte var i skolan. De rev ner den mur som skulle skydda mig från dem. Inte bara hade de makten att förstöra mig psykiskt, de manipulerade omgivningen omkring mig att tro på att mina upplevelser av utsatthet för deras mobbning inte var sanna, än mindre att de existerade.

Precis som de gjorde mot Hannah Baker.

De visade aldrig någon nåd eller empati när jag drogs allt djupare in i mörkret. I stället utnyttjade de sin maktposition åt att förnedra mig så pass mycket att de själva kunde härska som de högsta hönsen. De fick mig att tvivla så mycket på mina egna upplevelser, min egen sanning, att jag förlorade kontrollen över vem jag var. Och när jag desperat bad om hjälp hos lärarna fanns det ingen som räckte ut sin hand för att hjälpa mig.

Precis som de gjorde mot oss.

När vi blev de socialt exkluderade – de ofrivilligt isolerade från det sociala livet i skolan när våra klasskamrater började undvika, ignorera och ta avstånd stängde vi oss ute från övriga världen. Vi blev osynliga och slutade tro på oss själva. Vi försökte få det att se ut som om vi inte brydde oss inför mobbarna och andra, för att dölja hur sårade och ledsna vi egentligen var. Det ledde till att vi stängde av våra känslor i situationer där vi utsattes för mobbning.

Vi båda skapade oss en strategi för att överleva vardagen.

Mobbare förstår inte orsak och verkan. Det vill säga följderna eller konsekvenserna av att om man beter sig på ett visst sätt mot en person så påverkar det den här personen på det här sättet. En vanlig mekanism i alla former av mobbning är att den som mobbar inte vill ta ansvar och i stället skyller ifrån sig på offret. Det kallas ”blaming the victim”. Ofta handlar det om att man anser att offret är udda, avvikande eller inte passar in och att han eller hon därför får skylla sig själv för att ingen vill vara kompis med honom/henne eller för att hon/han blir kränkt. Om den eller de som mobbar kan övertyga sig själva om att det är offrets eget fel så minskar även skuldkänslorna och då är det lättare att fortsätta.

Just nu går elever omkring och hoppas i hemlighet att någon kunde se rätt igenom dem; se känslorna, se mobbningen, se ropet efter hjälp. Skolkompisar du alltid går förbi i korridorerna önskar att du ska se dem. Den där Linnéa som ”alla” tycker är ”udda” bär omkring på ett oändligt mörker som ingen ser. Joel i musikklassen ser ut att ha allt, men han dör inombords. Det finns en Malin Engelbrektsson och en Hannah Baker i varje skola över hela världen. Den vikta frågan är; vilken roll tar du vid mobbning?