Det finns saker i vårt förflutna som vi måste handskas med. Mitt egna förflutna tycks alltid komma ikapp mig, göra mig påmind om det som en gång var, och för det mesta gör det bara ont att tänka tillbaka på det. Jag vet inte hur många gånger jag dras tillbaka i tiden, hoppas att det ska komma en dag då det förflutna gör comeback – fast på ett bättre sätt den här gången.

Men den dagen tycks aldrig komma och i stället fastnar jag i en ond cirkel: jag hoppas för mycket, tror för gott om folk, är för naiv för mitt eget bästa.

Vad handlar det här om, egentligen? En person, flera personer, låt oss säga att de kan kallas för negativa energitjuvar som bara tar men sällan ger någonting tillbaka. Det spelar liksom ingen roll att man trotsar sina inre demoner och berättar hur man tycker, tänker, funderar och känner. Sanningens ord, ärligheten, är någonting de där elaka energitjuvarna ser förbi. De vill själva inte inse sanningen och väljer därför att se bort, blunda.

Det gör mig ledsen. Varför kan de inte bara förstå?

Det finns de relationer som egentligen aldrig tar slut. Vi har alla den där speciella personen i våra liv som aldrig riktigt försvinner helt ur bilden, som alltid finns där, som backar ett par steg för att sedan komma tillbaka och göra sig påmind. Vi har alla den där personen som kommer och går, och storyn mellan er får inte riktigt ett egentligt slut.