Att ta en konflikt med en annan människa handlar inte om att starta bråk eller till varje pris hävda sin rätt

Fram tills rätt nyligen har jag i stort sett aldrig varit en person som på riktigt stått upp för mig själv eller andra i min närhet, aldrig vågat säga ifrån när jag tyckt annorlunda eller när något känts på tok fel. Det var åtminstone tills för ett tag sedan när en incident inträffade som fick mig fly förbannad. Och i den stunden fanns det ingenting som kunde stoppa mig, spärren om att inte våga säga ifrån hade plötsligt släppt så jag agerade. Jag sa åt en person att den handling som gjorts var över all kritik. Även om reaktionen inte var den jag väntade mig så kände jag mig stolt och mer självsäker än någonsin. För första gången kunde jag ideligen känna att jag gjort rätt för mig och andra.

Sedan den gången har jag funderat mycket kring det här med konflikter. Många väljer att backa och dra sig undan konflikter istället för att stå upp och säga vad de egentligen tycker. Men att våga ta en konflikt med någon i din omgivning stärker i längden både självkänsla och självförtroende, medan om du är konflikträdd riskerar du i långa loppet att skada din självrespekt.

Att ta en konflikt med en annan människa handlar inte om att starta bråk eller till varje pris hävda sin rätt – utan om att synliggöra sig själv och stärka sin självkänsla. I mitt fall fick jag just den responsen om att ”jag var ute efter att skapa bråk” – bara för att jag faktiskt stod upp för vad som var rätt och fel. I konflikten mötte jag ett undvikarbeteende som i själva verket symboliserar osäkerhet hos den konfronterade personen, rädslan för att möta kritik. I det här har jag börjat lära känna mig själv på ett helt nytt plan. För även om jag fick negativ respons står jag fortfarande fast vid min egna handling och att det var den som tillslut bekräftade för mig att konflikter i själva verket inte behöver vara så läskiga som jag tidigare trott.

Det är ingen dans på rosor att välja sina strider, men jag väljer aktivt de strider som i allmänhet går över min moral – vad jag som individ anser rätt och fel. Det här blev alltså startskottet på min personliga resa om att fortsätta våga stå upp för vem jag är och vad jag står för. Det är så himla viktigt att ifrågasätta och våga ta konflikter. Att våga ha civilkurage. Ibland kanske du får stiga åt sidan, men då vet du att du i alla fall försökte och faktiskt sa ifrån. Annars blir du bara bitter för att du aldrig gjorde något.

Det finns en Malin Engelbrektsson och en Hannah Baker i varje skola över hela världen

Från början var hon som vilken tonårstjej som helst. Hon var glad, rolig, vacker. Hon hade några få kompisar. Hon lyste av förhoppningar om att den sociala tillvaron i skolan var på väg att förändras till det bättre för henne – att kanske, bara kanske, så skulle hon nu få känna en delaktighet hon aldrig tidigare fått uppleva. Hannah Baker (från Netflix 13 reasons why) log med glimten i ögat tills allt kom att gå käpprätt åt helvete, när mobbarna sakta men säkert såg till att varje del av hennes egna jag åt upp henne inifrån och ut.

Precis som de gjorde med mig.

De fanns alltid där och gjorde sig påminda i mitt huvud även de dagar när jag inte var i skolan. De rev ner den mur som skulle skydda mig från dem. Inte bara hade de makten att förstöra mig psykiskt, de manipulerade omgivningen omkring mig att tro på att mina upplevelser av utsatthet för deras mobbning inte var sanna, än mindre att de existerade.

Precis som de gjorde mot Hannah Baker.

De visade aldrig någon nåd eller empati när jag drogs allt djupare in i mörkret. I stället utnyttjade de sin maktposition åt att förnedra mig så pass mycket att de själva kunde härska som de högsta hönsen. De fick mig att tvivla så mycket på mina egna upplevelser, min egen sanning, att jag förlorade kontrollen över vem jag var. Och när jag desperat bad om hjälp hos lärarna fanns det ingen som räckte ut sin hand för att hjälpa mig.

Precis som de gjorde mot oss.

När vi blev de socialt exkluderade – de ofrivilligt isolerade från det sociala livet i skolan när våra klasskamrater började undvika, ignorera och ta avstånd stängde vi oss ute från övriga världen. Vi blev osynliga och slutade tro på oss själva. Vi försökte få det att se ut som om vi inte brydde oss inför mobbarna och andra, för att dölja hur sårade och ledsna vi egentligen var. Det ledde till att vi stängde av våra känslor i situationer där vi utsattes för mobbning.

Vi båda skapade oss en strategi för att överleva vardagen.

Mobbare förstår inte orsak och verkan. Det vill säga följderna eller konsekvenserna av att om man beter sig på ett visst sätt mot en person så påverkar det den här personen på det här sättet. En vanlig mekanism i alla former av mobbning är att den som mobbar inte vill ta ansvar och i stället skyller ifrån sig på offret. Det kallas ”blaming the victim”. Ofta handlar det om att man anser att offret är udda, avvikande eller inte passar in och att han eller hon därför får skylla sig själv för att ingen vill vara kompis med honom/henne eller för att hon/han blir kränkt. Om den eller de som mobbar kan övertyga sig själva om att det är offrets eget fel så minskar även skuldkänslorna och då är det lättare att fortsätta.

Just nu går elever omkring och hoppas i hemlighet att någon kunde se rätt igenom dem; se känslorna, se mobbningen, se ropet efter hjälp. Skolkompisar du alltid går förbi i korridorerna önskar att du ska se dem. Den där Linnéa som ”alla” tycker är ”udda” bär omkring på ett oändligt mörker som ingen ser. Joel i musikklassen ser ut att ha allt, men han dör inombords. Det finns en Malin Engelbrektsson och en Hannah Baker i varje skola över hela världen. Den vikta frågan är; vilken roll tar du vid mobbning?

Mobbarnas plattformar – verkligheten och online

Tack vare den digitala revolutionen har mobbare fått ytterligare en plattform de kan röra sig på. Plötsligt nöjer de sig inte bara med att göra sig synliga i verkligheten, utan nu har de också flyttat in på nätet, och dessvärre verkar de trivas där.

Mobbare som finns i verkligheten kan numera komplettera sin mobbning mot en specifik person med sociala medier. Deras mål med mobbningen är densamma, oavsett om de gör det på skolgården eller online. Tillgängligheten till sociala medier gör att det är vanligt att mobbare också mobbar på nätet.

Kränkningar som sker online kan yttra sig i olika former. Elaka kommentarer, statusar som kränker någon annan, läckta bilder eller personangrepp är bara några tydliga exempel på nätmobbningens olika skepnader. Antingen kan en mobbare vara en människa som har ett specifikt mål, en person som de vill komma åt för att man ogillar personen eller är ett enkelt byte, någon som är lätt att bryta ner både fysiskt och psykiskt. Eller, så kan det handla om att den som mobbar inte har ett mål överhuvudtaget, och istället surfar omkring på nätet i syfte att provocera och röra om i grytan. En sådan person är egentligen inte ute efter en specifik person, snarare vill man provocera flera människor genom att göra dem arga, ledsna, irriterade eller uppretade. Helt enkelt för att det triggar igång något som får mobbaren att känna tillfredsställelse. Sociala medier har tyvärr ökat möjligheterna och tillfällena för mobbare att utöva sin mobbning, de har fått fler plattformar att verka på, så de fortsätter sin mobbning även utanför skolan. Det här är ju en nackdel med sociala medier idag, att mobbningen utökas och kan fortsätta större delar av dygnet. Det krävs inte längre att man fysiskt träffas för att kunna mobba någon, utan det kan man nu göra via sms eller i sociala medier, vilket får resultatet att den som mobbas aldrig får vara ifred.

 

Det finns mycket du kan göra som lärare för att upptäcka och stoppa nätmobbning. Ett första steg är att börja prata med de som är mobbade i verkligheten, vilket du som lärare bör ha koll på, för att ta reda på om de blir mobbade på nätet också. De här ungdomarna kan då visa dig var och hur mobbningen förekommer på nätet, för att hjälpa dig bilda en uppfattning om i vilken utsträckning det sker. På det sättet kan du sedan lära dig hur nätmobbning ser ut, vilket i sin tur gör det lättare för dig att upptäcka nätmobbning. Det är också bra om man på varje skola har en lärare som är ansvarig för det här med nätmobbning, och som får lära sig mer om det och hur man kan bemöta det.

Varje skola skulle sedan ha någon form av system dit elever kan anmäla nätmobbning till den som är ansvarig för just det området. Sedan är det självklart upplysning som gäller och att man redan på lågstadiet pratar om den här typen av mobbning. Det bör ingå när man pratar om vanlig mobbning. Skolan bör se lika allvarligt på nätmobbning som på traditionell mobbning. Det finns idag skolor som har handlingsplaner mot nätmobbning och de bör uppdateras kontinuerligt precis som de bör användas.

Sociala medier är något som vuxit fram snabbt under 2000-talet. Förståelsen för konsekvensen av de åsikter man skriver och hur dessa kan uppfattas hos läsare, upplever jag inte har hunnit med utvecklingen. Här har skola och föräldrar ett gemensamt ansvar att träna sina barn och ungdomar. Det vi skriver kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad det var tänkt. Enligt Peter Heddelin, verksamhetschef för samtliga Plusgymnasier i Sverige, är det oerhört viktigt att all skolpersonal har rätt kunskap om hur man hanterar nätmobbning. Men han ser ingen skillnad mellan nätmobbning och vad som kan ske människor emellan på andra mötesforum. Det är samma grundfråga. Respekten för varandras lika värde. Hanteringen av det här ska ske på samma vis. Dock behövs ett brett perspektiv gällande att mobbning kan ske i fler forum än tidigare.

På en grundskola i Göteborg, skedde det 2012 en incident där ett antal elever skapat ett instagramkonto där de hängde ut sina skolkamrater både med kränkande texter och läckta bilder. Kontot fick snabbt flera tusen följare, vilka sedan uppmanades att skicka in bilder på ungdomar som de ansåg vara horor och slampor. Många elever från Plusgymnasiet i Göteborg hängdes ut på sidan. Det dröjde inte länge innan ett upplopp utanför skolan skedde, och över fyra hundra ungdomar samlades för att protestera mot kontot.

Peter Heddelin menar att eleverna som skapade kontot där senare blev dömda i tingsrätt för brottet om förtal på över nittio elever. Då Plusgymnasiet i Göteborg av en slump råkade hamna i händelsernas centrum gjorde man en rad åtgärder i linje med deras plan för krishantering. Detta föll mycket väl ut, förklarar Peter. Bland annat tog man initiativet till ett projekt runt sociala medier som man genomförde för alla skolor i Göteborgs kommun. Detta blev en väckarklocka för hela Göteborg runt hur fort det kan gå på internet. På två dagar genomförde man mer än hundra intervjuer för media som sändes över hela världen. Från dansk tv till tv i Australien.

Instagramkontot drevs av två tjejer som var minderåriga. För att identifiera de två tjejerna vände sig polisen direkt till Instagram i USA. Där fick man hjälp med en mejladress, ip-adress och telefonnummer till den mobiltelefon som Instagramkontot skapats på. Den tillhörde den 15-åriga tjejen som erkänt. Den 16-åriga tjejen fördes samman med brottet, enligt åklagaren, med hjälp av sms-trafik. I juni 2013 dömdes den 15-åriga flickan till ungdomsvård och hennes 16-åriga kompis till 45 timmars ungdomstjänst.

 

Nätmobbning är minst sagt en kompletterande form av mobbningen som sker i verkligheten, och den kan förvärra utsattheten något oerhört för en person som redan upplever mobbning också i andra sammanhang. Sett till statistik om särskilt berör just mobbning online, går det snabbt att förstå hur illa nätmobbning faktiskt är, och de som mest drabbas är ungdomar. Det är ett stort och allvarligt problem som behöver få mer uppmärksamhet, samtidigt som det är något varje skola aktivt måste prata med sina elever om, särskilt med tanke på att de är så pass närvarande på sociala medier varje dag. Ja, till och med under skoltid.

Nätmobbning påverkar många ungdomar på en daglig basis, och kan ske på följande sätt:

  • Genom kränkande meddelanden eller hot som skickas av mobbaren till offrets mobiltelefon, alternativt sociala medier.
  • Genom ryktesspridning online.
  • Genom att mobbaren postar kränkande statusar på sociala nätverkssajter eller webbsidor.
  • Genom att mobbaren snor en persons känsliga kontoinformation för att kunna hacka sig in på personens sociala konton, och därigenom posta statusar som den andre personen för att kunna göra skada på det viset.
  • Genom att mobbaren låtsas vara någon annan på nätet för att provocera eller kränka en eller flera personer. Ibland kan mobbaren skapa flera fejk-profiler för att öka sina forum för kränkningar mot en och samma person.
  • Genom att mobbaren sprider läckta bilder på sitt offer.
  • Genom sexting, där sexuellt suggestiva bilder eller meddelanden om en person sprids.

    Alla typer av mobbning är oerhört skadligt för de ungdomar som faktiskt utsätts för det, och det sätter djupa spår i själen. Det är sår som läker med tiden, men ärren finns alltid kvar och de tvingas man ständigt att bearbeta. Det är heller inte ovanligt att ångest, depression och självmordstankar är konsekvenser av utsattheten som kan göra sig synliga. Dessutom är det viktigt att vara medveten om att läckta bilder eller elaka statusar är saker som egentligen aldrig försvinner från nätet. Allting som postas online finns för evigt kvar, på ett eller annat sätt.

Blod, svett och tårar – ja, det är en sammanfattande beskrivning av att vara ett offer för mobbning

Den här dagen har varit kass. Jag känner mig som en hopplös människa som inte räcker till. Jag är en nolla som inte vågar säga ifrån, en som inte duger, som är hopplös och oälskad. Jag är totalt dum i huvudet. Alla i min familj och släkt säger alltid att jag är så snäll, men jag tror inte att jag är det. Min självkänsla är på havets botten. Jag kommer aldrig få upp den. För allt jag är, är en liten, värdelös, hopplös, stinkande tjej!”

Skrivet i min privata dagbok den 5 februari 2008

Hur känns det att vara utsatt?

Vad innebär det att vara en hackkyckling, och hur känns det? Det är en fråga som kan ha olika svar, beroende på vem frågan är riktad till. Men de flesta skulle nog säga att det är skit, ett helvete och att det är jobbigt. Inget svar är fel, eftersom alla har olika känslor. Alla gånger är det inte lätt att handskas med mobbningen. Man kan känna sig annorlunda, ful, nördig eller hopplös. Det tar på krafterna och energin. Vissa dagar kanske man till och med bara klistrar på ett leende på läpparna och låtsas som att allting är okej, fast att det egentligen inte är det.

Jag har flera kompisar som, precis som jag, blivit utsatta för mobbning. De har blivit misshandlade, retade och kränkta. En kompis skulle ensam möta en av sina nya vänner i en park på eftermiddagen, men när hon kom dit stod ett helt gäng och väntade på henne. Först började de tjafsa med min kompis, som var helt oskyldig och inte hade gjort någonting fel, för att sedan skalla henne. Självklart blev min kompis väldigt ledsen, hon förstod ju inte vad det var som var fel med henne – var det för att hon var annorlunda?

Efter den händelsen vågade hon inte vistas ute ensam, än mindre gå på stan eller möta nya människor. Jag minns väl en gång när vi var i Uddevallas centrum tillsammans, jag och min kompis, och plötsligt dyker hennes mobbare upp – de som skallat henne. De gick efter oss och vi fick springa ifrån dem över vägen och in på Hemmakväll, där vi kunde ta skydd och ringa efter hennes föräldrar som fick komma och hämta oss medan mobbarna väntade utanför. Några dagar senare telefonterroriserades både jag och min kompis, av min kompis mobbare, som ringde och sa att de skulle slå ner oss. Då var min kompis så rädd av alla hot att hon inte kunde vistas i sitt hem i centrala Uddevalla längre, att hon sov över hos mig i flera dagar utan att sätta en fot utanför dörren. Samtidigt fortsatte hotsamtalen som min pappa svarade på, och först då blev mobbarna rädda, när pappa sa att de jävlades med helt fel person och att om de inte slutade skulle vi koppla in polisen. Mobbningen fortsatte att jaga min vän en lång tid efteråt. Tillslut gick det så långt att hon var tvungen att polisanmäla mobbarna, vilket stoppade hennes utsatthet en gång för alla. Så vad hände med de elaka personerna? Jo, de blev väldigt sura över att de blivit polisanmälda och kallade till förhör, fast de vågade aldrig ge sig på min kompis igen. Dessvärre kom utredningen kring hoten aldrig längre än till att mobbarna fick komma till polisstationen och förklara sig, fast för de här mobbarna räckte det med några besök där, sedan tystnade de. Vilket var en lättnad både för mig och min vän. Däremot kunde vi efter det aldrig slappna av, vi var alltid på vår vakt och tänkte alltid i förväg ut flyktvägar om vi skulle befinna oss i stan igen och mobbarna kom efter oss. Våra nerver, främst min kompis nerver, var alltid på helspänn.

Mobbning ter sig i olika former, sker vid olika tillfällen och platser och är ett problem som bara ökar runt om i Sveriges skolor. Det visar Friends årliga statistik för 2015, om hur många barn och ungdomar som utsätts för kränkningar i skolan. En av anledningarna till att det här är ett fortsatt problem som ökar och inte minskar, kan vara att skolans vuxenvärld har för lite kunskap om vad det innebär att vara mobbad och hur man bör bemöta en utsatt elev.

Att sätta exakta ord på känslan av att bli kränkt är näst intill omöjligt. Ord och bokstäver och tydliga beskrivningar av utsatthet är målande, men det är nog inte tillräckligt för att få någon som aldrig varit i samma situation att fullt ut förstå den precisa känslan av att vara hackad på. Men jag ska göra mitt bästa för att försöka måla upp en så klar och tydlig bild, av innebörden och känslorna av att vara en hackkyckling, som möjligt.

Blod, svett och tårar – ja, det är en sammanfattande beskrivning av att vara ett offer för mobbning. Det är tufft och kämpigt, rena karusellen, en oändlig berg och dalbana av upplevelser som inte alls är tillfredsställande. När man pratar om vad en mobbad elev går igenom, till exempel i skolan, snuddar man bara vid ytan. Förklarar vad som räknas till mobbning, hur det kan te sig och att de elever som kränks känner sig ensamma och ledsna. I själva verket är det där bara början av en enorm, lång helvetesresa för den utsatta. Ensamheten och ledsamheten är bara en tunn, tunn yta – under den finns så mycket mer. Fast det är enbart det som andra ser: det som finns och syns utanpå fasaden.

Det som finns i tankarna och inombords missas att uppmärksammas.

 

De djupa känslor en mobbad upplever, intygar jag är det där med att inte passa in och att känna sig exkluderad ur en gemenskap eller ett socialt umgänge. När man blir utfryst innebär det att man i relationell mobbning blir exkluderad ur en grupp, samma sak skulle jag vilja säga gäller för andra typer av kränkningar. Fysisk, psykisk, verbal och onlinemobbning innebär också exkludering. För mig handlar det om att man som utsatt mobbas av orsaker som: att man anses annorlunda eller konstig. Det i sig baseras ju på ett utanförskap. Att bli exkluderad.

Mobbningsoffrets stadier och faser i utsattheten

Att vara mobbningsoffer är ingen lätt match, det är ingenting som går att råda bot på över en natt – inte ens över dagar eller veckor. När väl en elev har börjat utsättas för kränkningar har eleven redan hunnit genomgå ett eller flera stadier i utsattheten för mobbning, vilket redan då ger men och konsekvenser som är svåra att fullt bli av med. Det kan handla om allt från bristande självkänsla till att man förlorar kompisar som man aldrig mer får tillbaka. För det är ju så att en elev inte alltid är mobbad från start, utan kanske befinner sig i ett gäng där man senare (på grund av flera olika möjliga omständigheter) exkluderas. Jag har personligen gjort iakttagelser under hela min skoltid som hackkyckling, där jag gått igenom de stadier jag förklarar nedan. De är alla listade för att förtydliga och belysa, att lägga fokus vid hur det känns att vara mobbad, samt för att ge en större inblick i ett mobbningsoffers olika faster i sin utsatthet.

  1. Utsattheten tar vid. I början av utsattheten förstår mobbningsoffret inte riktigt varför hon eller han blir kränkt. Faktum är att man upplever sig som konstig eller annorlunda, att man inte hör hemma någonstans. Än mindre kopplar man varför någon annan skulle kunna med att vara så taskig. Därför är starten på utsattheten väldigt förvirrande, skrämmande och läskig – just för att man inte förstår varför man är den personen som drabbas av kränkningar.
  2. Känslostormen sår ett frö. Det här har i själva verket redan skett i det första stadiet, men här blir känslorna mer påtagliga och starka för offret. Per automatik och som en ytterligare följd av fas ett, känner sig eleven mörbultad och energilös. Eleven är med om en tornado som rör om i grytan. Plötsligt kokar grytan över och man känner saker som till exempel hopplöshet, sorg, ilska, förtvivlan och ensamhet.
  3. Det sociala livet brister. Oavsett om eleven vid utsatthetens start inte har några vänner i skolan, eller har kompisar en plötsligt blir exkluderad ur gemenskapen, faller allt socialt liv. Eleven påverkas av de starka och påfrestande känslorna av sin utsatthet och i samband med detta sjunker också orken och viljan att befinna sig i sociala sammanhang. Den som är ett offer låser in sig i sig själv, utesluter omvärlden och vill helst bara bli lämnad i fred – både av mobbarna men också av ”alla” de som inte verkar förstå vad man egentligen gå igenom. Det är en känsla som base- ras på ensamheten och tanken om att ”ingen” möjligen kan sätta sig in i mobbningsoffrets situation.
  4. Grubblaren stiger fram i rampljuset. Sakta men säkert börjar man grubbla över frågor som: vad är det för fel på mig? Varför vill ingen vara med mig? Är jag verkligen en ”hora”? Varför kan jag inte bara få vara mig själv? Varför är det mitt fel att jag är blyg? Varför måste jag synas och höras mer för att överhuvudtaget bli sedd? Frågorna är oändliga, man analyserar exakt allting och det gör att man kan sjunka längre ner i både ångest och depression. Samtidigt höjs kraven man sätter på sig själv och pressen om att prestera växer sig större.
  1. Tvivlet stormar in. Det är oerhört vanligt att man som utsatt tvivlar på sig själv, sina känslor och sin utsatthet. Under tiden man är ett offer för kränkningar är risken därför stor att man börjar ifrågasätta sina upplevelser. Ofta försöker man att förneka dem, eftersom man i det här stadi- et börjat fundera kring om det inte är så (trots allt) att man är allt det där som mobbarna påstår att man är. Att leva i utsattheten får en att, tillslut, tro på kränkningarna man utsätts för.
  2. Utsattheten når ett crescendo. När utsattheten satt sin prägel på mobbningsoffret når den ett crescendo. Det är när mobbningen är som värst, när det känns som om hela livet bara ska rasa samman i vilken sekund som helst, när man befinner sig så djupt ner i sig själv (och utsattheten) att man inte vet vart man ska ta vägen.

Att förbereda utsatta elever för sommarlov

Det finns mycket man kan göra som lärare eller annan skolpersonal för att a) ge utsatta elever ett tryggt avslut på skolåret när de går på sommarlov och b) ge utsatta elever en trygg och säker början på terminstart. Sett till mina egna erfarenheter av att både gå på sommarlov och att börja skolan igen vid hösten, kan man som anställd på skolan vidta flera åtgärder för att göra avslutnings– och startprocessen så bra det bara går. Det är viktigt att de elever som utsätts för kränkningar, såväl i skolan som på fritiden, faktiskt går på ledighet eller börjar plugget med en stark tillit och ett stort förtroende för skolan och de som arbetar där. Nedan har jag listat förslag på saker man kan göra för att underlätta för utsatta elever, och varje förslag baseras på egna upplevelser eller tillvägagångssätt jag själv önskat att mina lärare använt sig av.

 

* Notera att varje förslag vad gäller att förbereda utsatta elever för sommarlov och terminstart, bör genomföras innan eleverna går på sommarlov, så att de har med sig en trygghet när ledigheten tar vid och att de under semestern kan känna sig säkra med att de vet vad som kommer hända till hösten. Allt material behöver de alltså få med sig innan sommarlovet börjar.

Förbered utsatta elever för sommarlov

  • Kalla till avstämningsmöte. Gör en tydlig avstämning med eleven och dess vårdnadshavare (om sådan är inblandad i den rådande situationen). Kalla till möte, informera och gå igenom all- ting som har hänt under skolåret – allt från incidenter, till vilka åtgärder som gjorts, vad som har fungerat och inte fungerat samt vad som kan göras bättre. Se till att boka ett rum där ni kan prata ostört och i lugn och ro, rusa inte fram i samtalet, det är viktigt att mötet får ta den tid som eleven det rör kräver. Var noga med att låta elven berätta om hur han eller hon upplevt skolåret, uppdatera med information om fler kränkningar förekommit och lyssna noga på vad eleven säger. Var genuint intresserad. Fråga också vårdnadshavaren om hur han eller hon uppfattat det senaste skolåret, gå igenom vad som sagts på tidigare möten och dela med dig av informationen som det här mötet ger med lärare som också undervisar eleven eller som på något annat sätt i skolan ofta är i kontakt med eleven. Alla måste vara informerade om vad som gäller och vad som sägs, för om eleven sedan behöver prata med någon lärare som inte vet om den rådande situatio- nen, då känner sig eleven ensam och att man inte tar situationen på allvar.
  • Informera eleven om var hjälp kan fås under sommaren. Kanske har du sagt och informerat om det tidigare, antingen enskilt för den berörda individen eller för hela klassen, men tveka inte att våga vara tjatig. Ibland är det bra att upprepa sig, och berätta om var man som utsatt kan söka hjälp, annanstans än i skolan. Eftersom plugget är stängt under sommaren finns det en stor risk att utsatta elever som mår dåligt och blir mobbade, i en del fall inte vet var hjälp finns att få. Under lov, och särskilt under sommarperioden, kan det därför vara bra att trycka extra på olika stödorganisationer som kan finnas tillgängliga med stöd, samt ge råd och tips. Tala om stödorga- nisationer som Friends eller Bris i helklass eller nämn det för den utsatta eleven vis tillfälle, ex- empelvis vid ett enskilt möte som avstämningsmöte.
  • Sociala medier som verktyg. Om du har ett Facebook-, Instagram eller Twitter-konto som du använder i rollen som lärare eller annan skolpersonal: uppdatera med olika sommarinlägg innan lovet tar vid. Posta bilder och statusar där du peppar eleverna att ta hand om sig själva och människor i sin omgivning, att vara snälla och omtänksamma. Ungdomar lever i stort sett på nätet, de har alltid koll på vad som sägs och skrivs online. Därför är sociala medier i lärarrollen otroligt kraftfulla. De påverkar eleverna, så utnyttja den kraften och ladda upp betydelsefulla inlägg med relevans.

Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är

I högstadiet kämpade jag alltid med att passa in, att vara alla andra till lags och se till att vara den perfekta versionen av mig själv – den där som jag förväntades vara av omvärlden. Av samhället. Det som jag tyckte var jobbigast var att jag inte kunde passa in, även om jag så ville. Jag var mig själv, men det räckte inte, för att vara sig själv verkade inte vara okej.

Det var ju konstigt. Rätt så weird liksom.

Varje dag var som ett krig mellan mig själv och världen som bara kryllade av sådana där äckligt perfekta människor. Jag fightades för att bli en av dem, då skulle jag åtminstone ha en chans att bli någon, något. Den där som folk ville ha som sin polare. Den där som alla trånade efter.

Jag slutade med hästsport, lämnade ridskolan bakom mig (för gott – trodde jag) och började träna på gym. Då var jag 15 bast och utseendefixerad as hell. Allt skulle vara perfekt. Jag skulle vara felfri. Inte för att behaga mig själv, men andra. Så där hängde jag dag ut och dag in på gymmet. Träna- de, tränade och tränade lite till och lite hårdare.

Som om det inte vore nog började jag trycka i mig sådana där proteindrinkar. Två månader gick och jag rasade i vikt. Inte för att jag var överviktig innan det här, jag var normalbyggd, men plötsligt blev jag som ett skelett. Ranglig och ohälsosamt skinny. Jag var inte nöjd med min kropp, eller med mig själv, fast nu hade jag ju blivit lite snyggare – för jag var ju bara lite smalare. Folk i min omgivning såg hur jag förändrats. De satte stopp, räckte ut en hand. Jag tog den, om än tveksamt. Jag vill att ni vågar vara er själva, och ingen annan. Var aldrig på ett visst sätt för att göra andra glada, nöjda. Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är.