10 sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning

I min egna utsatthet för relationell- och onlinemobbning har jag dessvärre fått vara med om flera olika sätt som lärare agerat fel mot den mobbning jag varit med om. Jag anser att man utvecklas i sitt arbete och som person genom att våga vara medveten om vilka olika fel som går att göra och som man bör försöka undvika. Därför listar jag nedan olika sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning.

Konfrontation av den som är utsatt

Det kan vara svårt att veta hur du ska bemöta en elev som känner sig mobbad, men bemötandet får absolut inte ske i form av någon slags konfrontation, där eleven känner sig trängd. När du pratar med en elev bör du göra det med öppet sinne, lyhördhet och engagemang. Det är viktigt att lyssna till detaljer och känslor. En konfrontation kan skrämma iväg eleven och få denne att känna sig förminskad och kränkt.

Ta den utsatte åt sidan när alla ser

Är du medveten om att en elev utsätts för mobbning bör du inte ta eleven åt sidan för att prata när andra elever kan se. Den som är utsatt kan då uppleva sig trängd och denne vill heller inte göra det uppenbart för andra att något kan stå fel till. Utsatta elever går helst under täckmantel.

Skuldbelägga offret

Det är farligt att skuldbelägga den som känner sig utsatt för mobbning i skolan, det ger dig som lärare eller annan skolpersonal mindre trovärdighet. Ingen, förutom offret, har rätt att definiera om personen är mobbad eller inte. Det går alltså inte att säga till offret att han eller hon inte är utsatt. Det är den egna personens upplevelser som alltid, under alla omständigheter, ska litas på och värderas högst.

Inte ta mobbningen på allvar

Att inte ta mobbning på allvar är att förneka den utsattes egna upplevelser, vilket också förminskar personen. All form av mobbning och kränkningar är alltid allvarlig. När du inte tror på den som känner sig utsatt blir personen ännu mer utsatt, eftersom du då (i stort sett) nekar till mobbningens existens, då är det som om du inte bryr dig.

Mobbningen glöms bort

Har en elev berättat för dig om sina upplevelser av mobbning är det viktigt att du agerar direkt och tar det på allvar. Men många gånger glömmer man att agera och skrida till verk, i stället har man bara lyssnat utan att vidta åtgärder, något som resulterar i att mobbningen glöms bort och eleven får aldrig hjälp.

Att åtgärder aldrig vidtas

Råder mobbning riktad mot en specifik elev och du är medveten om det här, men ändå inte agerar eller gör någonting åt saken, vidtas aldrig åtgärder. Eleven får aldrig trygghet eller hjälp och blir fortsatt utsatt.

Förnekande av offrets egna upplevelser

Du förnekar offrets egna upplevelser om du inte tror på personen eller blundar och ser åt andra hållet, för att du inte orkar ta tag i problemet eller anser dig inte ha tillräckligt med tid. Det finns alltid tid att hjälpa så länge man verkligen visar vilja och engagemang för det. Förnekar den utsattes upplevelser gör du också genom att prata till offret med nedsättande ton eller genom ointresse eller med tveksamhet i rösten.

 

När man tar mobbarnas parti

Det är aldrig okej att ta mobbarnas parti. Det är aldrig acceptabelt att som vuxen inom skolvärlden påstå att mobbarna har rätt i det dem säger, att deras kränkingar är korrekta eller att det är offret som borde synas mer eller ta mer plats i klassrummet. Då är det som att du själv mobbar den utsatte.

Visar ointresse

Att visa ointresse för att hjälpa eller lyssna till någon som känner sig utsatt är att inte vilja att mobbningen ska få ett slut. Ointresse visar du genom att prata bort ämnet så fort eleven tar upp det eller genom att säga att ni får prata om det någon annan dag när mer tid finns. Agera direkt. Lyssna. Gör något. Punkt.

Att övrig personal inte informeras om mobbningen

När väl en utsatt elev vågat öppna sig för dig och berätta om mobbningen måste du sätta igång att aktivt försöka stoppa mobbningen. Det gör du inte genom att hålla på informationen själv, utan genom att informera resterande personal om vad som pågår. Det är tillsammans med dina kollegor du måste stoppa kränkningarna.

Blod, svett och tårar – ja, det är en sammanfattande beskrivning av att vara ett offer för mobbning

Den här dagen har varit kass. Jag känner mig som en hopplös människa som inte räcker till. Jag är en nolla som inte vågar säga ifrån, en som inte duger, som är hopplös och oälskad. Jag är totalt dum i huvudet. Alla i min familj och släkt säger alltid att jag är så snäll, men jag tror inte att jag är det. Min självkänsla är på havets botten. Jag kommer aldrig få upp den. För allt jag är, är en liten, värdelös, hopplös, stinkande tjej!”

Skrivet i min privata dagbok den 5 februari 2008

Hur känns det att vara utsatt?

Vad innebär det att vara en hackkyckling, och hur känns det? Det är en fråga som kan ha olika svar, beroende på vem frågan är riktad till. Men de flesta skulle nog säga att det är skit, ett helvete och att det är jobbigt. Inget svar är fel, eftersom alla har olika känslor. Alla gånger är det inte lätt att handskas med mobbningen. Man kan känna sig annorlunda, ful, nördig eller hopplös. Det tar på krafterna och energin. Vissa dagar kanske man till och med bara klistrar på ett leende på läpparna och låtsas som att allting är okej, fast att det egentligen inte är det.

Jag har flera kompisar som, precis som jag, blivit utsatta för mobbning. De har blivit misshandlade, retade och kränkta. En kompis skulle ensam möta en av sina nya vänner i en park på eftermiddagen, men när hon kom dit stod ett helt gäng och väntade på henne. Först började de tjafsa med min kompis, som var helt oskyldig och inte hade gjort någonting fel, för att sedan skalla henne. Självklart blev min kompis väldigt ledsen, hon förstod ju inte vad det var som var fel med henne – var det för att hon var annorlunda?

Efter den händelsen vågade hon inte vistas ute ensam, än mindre gå på stan eller möta nya människor. Jag minns väl en gång när vi var i Uddevallas centrum tillsammans, jag och min kompis, och plötsligt dyker hennes mobbare upp – de som skallat henne. De gick efter oss och vi fick springa ifrån dem över vägen och in på Hemmakväll, där vi kunde ta skydd och ringa efter hennes föräldrar som fick komma och hämta oss medan mobbarna väntade utanför. Några dagar senare telefonterroriserades både jag och min kompis, av min kompis mobbare, som ringde och sa att de skulle slå ner oss. Då var min kompis så rädd av alla hot att hon inte kunde vistas i sitt hem i centrala Uddevalla längre, att hon sov över hos mig i flera dagar utan att sätta en fot utanför dörren. Samtidigt fortsatte hotsamtalen som min pappa svarade på, och först då blev mobbarna rädda, när pappa sa att de jävlades med helt fel person och att om de inte slutade skulle vi koppla in polisen. Mobbningen fortsatte att jaga min vän en lång tid efteråt. Tillslut gick det så långt att hon var tvungen att polisanmäla mobbarna, vilket stoppade hennes utsatthet en gång för alla. Så vad hände med de elaka personerna? Jo, de blev väldigt sura över att de blivit polisanmälda och kallade till förhör, fast de vågade aldrig ge sig på min kompis igen. Dessvärre kom utredningen kring hoten aldrig längre än till att mobbarna fick komma till polisstationen och förklara sig, fast för de här mobbarna räckte det med några besök där, sedan tystnade de. Vilket var en lättnad både för mig och min vän. Däremot kunde vi efter det aldrig slappna av, vi var alltid på vår vakt och tänkte alltid i förväg ut flyktvägar om vi skulle befinna oss i stan igen och mobbarna kom efter oss. Våra nerver, främst min kompis nerver, var alltid på helspänn.

Mobbning ter sig i olika former, sker vid olika tillfällen och platser och är ett problem som bara ökar runt om i Sveriges skolor. Det visar Friends årliga statistik för 2015, om hur många barn och ungdomar som utsätts för kränkningar i skolan. En av anledningarna till att det här är ett fortsatt problem som ökar och inte minskar, kan vara att skolans vuxenvärld har för lite kunskap om vad det innebär att vara mobbad och hur man bör bemöta en utsatt elev.

Att sätta exakta ord på känslan av att bli kränkt är näst intill omöjligt. Ord och bokstäver och tydliga beskrivningar av utsatthet är målande, men det är nog inte tillräckligt för att få någon som aldrig varit i samma situation att fullt ut förstå den precisa känslan av att vara hackad på. Men jag ska göra mitt bästa för att försöka måla upp en så klar och tydlig bild, av innebörden och känslorna av att vara en hackkyckling, som möjligt.

Blod, svett och tårar – ja, det är en sammanfattande beskrivning av att vara ett offer för mobbning. Det är tufft och kämpigt, rena karusellen, en oändlig berg och dalbana av upplevelser som inte alls är tillfredsställande. När man pratar om vad en mobbad elev går igenom, till exempel i skolan, snuddar man bara vid ytan. Förklarar vad som räknas till mobbning, hur det kan te sig och att de elever som kränks känner sig ensamma och ledsna. I själva verket är det där bara början av en enorm, lång helvetesresa för den utsatta. Ensamheten och ledsamheten är bara en tunn, tunn yta – under den finns så mycket mer. Fast det är enbart det som andra ser: det som finns och syns utanpå fasaden.

Det som finns i tankarna och inombords missas att uppmärksammas.

 

De djupa känslor en mobbad upplever, intygar jag är det där med att inte passa in och att känna sig exkluderad ur en gemenskap eller ett socialt umgänge. När man blir utfryst innebär det att man i relationell mobbning blir exkluderad ur en grupp, samma sak skulle jag vilja säga gäller för andra typer av kränkningar. Fysisk, psykisk, verbal och onlinemobbning innebär också exkludering. För mig handlar det om att man som utsatt mobbas av orsaker som: att man anses annorlunda eller konstig. Det i sig baseras ju på ett utanförskap. Att bli exkluderad.

Lillkillen växer så det knakar

Safira ska få sig en liten kompis. I början på Maj hämtar vi den här skrutten som ska heta Enzo. Det blir en nära kompis till Safira, men dessvärre kan vi inte ta valpar på Safira med Enzo eftersom de är för nära besläktade. Men det finns ingen tvekan om att de kommer bli bra vänner. Längtar ihjäl tills vi får hämta hem honom.

Just nu sitter jag och ska precis skicka in min ansökan till det socialpedagogiska programmet i Trollhättan, sedan får jag vänta på besked om antagning och ta det därifrån. Jag har haft funderingar på att plugga igen ett tag, och jag känner väl att ska jag plugga så får det hända nu och inte när jag är 30.