10 sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning

I min egna utsatthet för relationell- och onlinemobbning har jag dessvärre fått vara med om flera olika sätt som lärare agerat fel mot den mobbning jag varit med om. Jag anser att man utvecklas i sitt arbete och som person genom att våga vara medveten om vilka olika fel som går att göra och som man bör försöka undvika. Därför listar jag nedan olika sätt lärare och annan skolpersonal kan agera fel mot mobbning.

Konfrontation av den som är utsatt

Det kan vara svårt att veta hur du ska bemöta en elev som känner sig mobbad, men bemötandet får absolut inte ske i form av någon slags konfrontation, där eleven känner sig trängd. När du pratar med en elev bör du göra det med öppet sinne, lyhördhet och engagemang. Det är viktigt att lyssna till detaljer och känslor. En konfrontation kan skrämma iväg eleven och få denne att känna sig förminskad och kränkt.

Ta den utsatte åt sidan när alla ser

Är du medveten om att en elev utsätts för mobbning bör du inte ta eleven åt sidan för att prata när andra elever kan se. Den som är utsatt kan då uppleva sig trängd och denne vill heller inte göra det uppenbart för andra att något kan stå fel till. Utsatta elever går helst under täckmantel.

Skuldbelägga offret

Det är farligt att skuldbelägga den som känner sig utsatt för mobbning i skolan, det ger dig som lärare eller annan skolpersonal mindre trovärdighet. Ingen, förutom offret, har rätt att definiera om personen är mobbad eller inte. Det går alltså inte att säga till offret att han eller hon inte är utsatt. Det är den egna personens upplevelser som alltid, under alla omständigheter, ska litas på och värderas högst.

Inte ta mobbningen på allvar

Att inte ta mobbning på allvar är att förneka den utsattes egna upplevelser, vilket också förminskar personen. All form av mobbning och kränkningar är alltid allvarlig. När du inte tror på den som känner sig utsatt blir personen ännu mer utsatt, eftersom du då (i stort sett) nekar till mobbningens existens, då är det som om du inte bryr dig.

Mobbningen glöms bort

Har en elev berättat för dig om sina upplevelser av mobbning är det viktigt att du agerar direkt och tar det på allvar. Men många gånger glömmer man att agera och skrida till verk, i stället har man bara lyssnat utan att vidta åtgärder, något som resulterar i att mobbningen glöms bort och eleven får aldrig hjälp.

Att åtgärder aldrig vidtas

Råder mobbning riktad mot en specifik elev och du är medveten om det här, men ändå inte agerar eller gör någonting åt saken, vidtas aldrig åtgärder. Eleven får aldrig trygghet eller hjälp och blir fortsatt utsatt.

Förnekande av offrets egna upplevelser

Du förnekar offrets egna upplevelser om du inte tror på personen eller blundar och ser åt andra hållet, för att du inte orkar ta tag i problemet eller anser dig inte ha tillräckligt med tid. Det finns alltid tid att hjälpa så länge man verkligen visar vilja och engagemang för det. Förnekar den utsattes upplevelser gör du också genom att prata till offret med nedsättande ton eller genom ointresse eller med tveksamhet i rösten.

 

När man tar mobbarnas parti

Det är aldrig okej att ta mobbarnas parti. Det är aldrig acceptabelt att som vuxen inom skolvärlden påstå att mobbarna har rätt i det dem säger, att deras kränkingar är korrekta eller att det är offret som borde synas mer eller ta mer plats i klassrummet. Då är det som att du själv mobbar den utsatte.

Visar ointresse

Att visa ointresse för att hjälpa eller lyssna till någon som känner sig utsatt är att inte vilja att mobbningen ska få ett slut. Ointresse visar du genom att prata bort ämnet så fort eleven tar upp det eller genom att säga att ni får prata om det någon annan dag när mer tid finns. Agera direkt. Lyssna. Gör något. Punkt.

Att övrig personal inte informeras om mobbningen

När väl en utsatt elev vågat öppna sig för dig och berätta om mobbningen måste du sätta igång att aktivt försöka stoppa mobbningen. Det gör du inte genom att hålla på informationen själv, utan genom att informera resterande personal om vad som pågår. Det är tillsammans med dina kollegor du måste stoppa kränkningarna.

Mobbarnas plattformar – verkligheten och online

Tack vare den digitala revolutionen har mobbare fått ytterligare en plattform de kan röra sig på. Plötsligt nöjer de sig inte bara med att göra sig synliga i verkligheten, utan nu har de också flyttat in på nätet, och dessvärre verkar de trivas där.

Mobbare som finns i verkligheten kan numera komplettera sin mobbning mot en specifik person med sociala medier. Deras mål med mobbningen är densamma, oavsett om de gör det på skolgården eller online. Tillgängligheten till sociala medier gör att det är vanligt att mobbare också mobbar på nätet.

Kränkningar som sker online kan yttra sig i olika former. Elaka kommentarer, statusar som kränker någon annan, läckta bilder eller personangrepp är bara några tydliga exempel på nätmobbningens olika skepnader. Antingen kan en mobbare vara en människa som har ett specifikt mål, en person som de vill komma åt för att man ogillar personen eller är ett enkelt byte, någon som är lätt att bryta ner både fysiskt och psykiskt. Eller, så kan det handla om att den som mobbar inte har ett mål överhuvudtaget, och istället surfar omkring på nätet i syfte att provocera och röra om i grytan. En sådan person är egentligen inte ute efter en specifik person, snarare vill man provocera flera människor genom att göra dem arga, ledsna, irriterade eller uppretade. Helt enkelt för att det triggar igång något som får mobbaren att känna tillfredsställelse. Sociala medier har tyvärr ökat möjligheterna och tillfällena för mobbare att utöva sin mobbning, de har fått fler plattformar att verka på, så de fortsätter sin mobbning även utanför skolan. Det här är ju en nackdel med sociala medier idag, att mobbningen utökas och kan fortsätta större delar av dygnet. Det krävs inte längre att man fysiskt träffas för att kunna mobba någon, utan det kan man nu göra via sms eller i sociala medier, vilket får resultatet att den som mobbas aldrig får vara ifred.

 

Det finns mycket du kan göra som lärare för att upptäcka och stoppa nätmobbning. Ett första steg är att börja prata med de som är mobbade i verkligheten, vilket du som lärare bör ha koll på, för att ta reda på om de blir mobbade på nätet också. De här ungdomarna kan då visa dig var och hur mobbningen förekommer på nätet, för att hjälpa dig bilda en uppfattning om i vilken utsträckning det sker. På det sättet kan du sedan lära dig hur nätmobbning ser ut, vilket i sin tur gör det lättare för dig att upptäcka nätmobbning. Det är också bra om man på varje skola har en lärare som är ansvarig för det här med nätmobbning, och som får lära sig mer om det och hur man kan bemöta det.

Varje skola skulle sedan ha någon form av system dit elever kan anmäla nätmobbning till den som är ansvarig för just det området. Sedan är det självklart upplysning som gäller och att man redan på lågstadiet pratar om den här typen av mobbning. Det bör ingå när man pratar om vanlig mobbning. Skolan bör se lika allvarligt på nätmobbning som på traditionell mobbning. Det finns idag skolor som har handlingsplaner mot nätmobbning och de bör uppdateras kontinuerligt precis som de bör användas.

Sociala medier är något som vuxit fram snabbt under 2000-talet. Förståelsen för konsekvensen av de åsikter man skriver och hur dessa kan uppfattas hos läsare, upplever jag inte har hunnit med utvecklingen. Här har skola och föräldrar ett gemensamt ansvar att träna sina barn och ungdomar. Det vi skriver kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad det var tänkt. Enligt Peter Heddelin, verksamhetschef för samtliga Plusgymnasier i Sverige, är det oerhört viktigt att all skolpersonal har rätt kunskap om hur man hanterar nätmobbning. Men han ser ingen skillnad mellan nätmobbning och vad som kan ske människor emellan på andra mötesforum. Det är samma grundfråga. Respekten för varandras lika värde. Hanteringen av det här ska ske på samma vis. Dock behövs ett brett perspektiv gällande att mobbning kan ske i fler forum än tidigare.

På en grundskola i Göteborg, skedde det 2012 en incident där ett antal elever skapat ett instagramkonto där de hängde ut sina skolkamrater både med kränkande texter och läckta bilder. Kontot fick snabbt flera tusen följare, vilka sedan uppmanades att skicka in bilder på ungdomar som de ansåg vara horor och slampor. Många elever från Plusgymnasiet i Göteborg hängdes ut på sidan. Det dröjde inte länge innan ett upplopp utanför skolan skedde, och över fyra hundra ungdomar samlades för att protestera mot kontot.

Peter Heddelin menar att eleverna som skapade kontot där senare blev dömda i tingsrätt för brottet om förtal på över nittio elever. Då Plusgymnasiet i Göteborg av en slump råkade hamna i händelsernas centrum gjorde man en rad åtgärder i linje med deras plan för krishantering. Detta föll mycket väl ut, förklarar Peter. Bland annat tog man initiativet till ett projekt runt sociala medier som man genomförde för alla skolor i Göteborgs kommun. Detta blev en väckarklocka för hela Göteborg runt hur fort det kan gå på internet. På två dagar genomförde man mer än hundra intervjuer för media som sändes över hela världen. Från dansk tv till tv i Australien.

Instagramkontot drevs av två tjejer som var minderåriga. För att identifiera de två tjejerna vände sig polisen direkt till Instagram i USA. Där fick man hjälp med en mejladress, ip-adress och telefonnummer till den mobiltelefon som Instagramkontot skapats på. Den tillhörde den 15-åriga tjejen som erkänt. Den 16-åriga tjejen fördes samman med brottet, enligt åklagaren, med hjälp av sms-trafik. I juni 2013 dömdes den 15-åriga flickan till ungdomsvård och hennes 16-åriga kompis till 45 timmars ungdomstjänst.

 

Nätmobbning är minst sagt en kompletterande form av mobbningen som sker i verkligheten, och den kan förvärra utsattheten något oerhört för en person som redan upplever mobbning också i andra sammanhang. Sett till statistik om särskilt berör just mobbning online, går det snabbt att förstå hur illa nätmobbning faktiskt är, och de som mest drabbas är ungdomar. Det är ett stort och allvarligt problem som behöver få mer uppmärksamhet, samtidigt som det är något varje skola aktivt måste prata med sina elever om, särskilt med tanke på att de är så pass närvarande på sociala medier varje dag. Ja, till och med under skoltid.

Nätmobbning påverkar många ungdomar på en daglig basis, och kan ske på följande sätt:

  • Genom kränkande meddelanden eller hot som skickas av mobbaren till offrets mobiltelefon, alternativt sociala medier.
  • Genom ryktesspridning online.
  • Genom att mobbaren postar kränkande statusar på sociala nätverkssajter eller webbsidor.
  • Genom att mobbaren snor en persons känsliga kontoinformation för att kunna hacka sig in på personens sociala konton, och därigenom posta statusar som den andre personen för att kunna göra skada på det viset.
  • Genom att mobbaren låtsas vara någon annan på nätet för att provocera eller kränka en eller flera personer. Ibland kan mobbaren skapa flera fejk-profiler för att öka sina forum för kränkningar mot en och samma person.
  • Genom att mobbaren sprider läckta bilder på sitt offer.
  • Genom sexting, där sexuellt suggestiva bilder eller meddelanden om en person sprids.

    Alla typer av mobbning är oerhört skadligt för de ungdomar som faktiskt utsätts för det, och det sätter djupa spår i själen. Det är sår som läker med tiden, men ärren finns alltid kvar och de tvingas man ständigt att bearbeta. Det är heller inte ovanligt att ångest, depression och självmordstankar är konsekvenser av utsattheten som kan göra sig synliga. Dessutom är det viktigt att vara medveten om att läckta bilder eller elaka statusar är saker som egentligen aldrig försvinner från nätet. Allting som postas online finns för evigt kvar, på ett eller annat sätt.

Att förbereda utsatta elever för sommarlov

Det finns mycket man kan göra som lärare eller annan skolpersonal för att a) ge utsatta elever ett tryggt avslut på skolåret när de går på sommarlov och b) ge utsatta elever en trygg och säker början på terminstart. Sett till mina egna erfarenheter av att både gå på sommarlov och att börja skolan igen vid hösten, kan man som anställd på skolan vidta flera åtgärder för att göra avslutnings– och startprocessen så bra det bara går. Det är viktigt att de elever som utsätts för kränkningar, såväl i skolan som på fritiden, faktiskt går på ledighet eller börjar plugget med en stark tillit och ett stort förtroende för skolan och de som arbetar där. Nedan har jag listat förslag på saker man kan göra för att underlätta för utsatta elever, och varje förslag baseras på egna upplevelser eller tillvägagångssätt jag själv önskat att mina lärare använt sig av.

 

* Notera att varje förslag vad gäller att förbereda utsatta elever för sommarlov och terminstart, bör genomföras innan eleverna går på sommarlov, så att de har med sig en trygghet när ledigheten tar vid och att de under semestern kan känna sig säkra med att de vet vad som kommer hända till hösten. Allt material behöver de alltså få med sig innan sommarlovet börjar.

Förbered utsatta elever för sommarlov

  • Kalla till avstämningsmöte. Gör en tydlig avstämning med eleven och dess vårdnadshavare (om sådan är inblandad i den rådande situationen). Kalla till möte, informera och gå igenom all- ting som har hänt under skolåret – allt från incidenter, till vilka åtgärder som gjorts, vad som har fungerat och inte fungerat samt vad som kan göras bättre. Se till att boka ett rum där ni kan prata ostört och i lugn och ro, rusa inte fram i samtalet, det är viktigt att mötet får ta den tid som eleven det rör kräver. Var noga med att låta elven berätta om hur han eller hon upplevt skolåret, uppdatera med information om fler kränkningar förekommit och lyssna noga på vad eleven säger. Var genuint intresserad. Fråga också vårdnadshavaren om hur han eller hon uppfattat det senaste skolåret, gå igenom vad som sagts på tidigare möten och dela med dig av informationen som det här mötet ger med lärare som också undervisar eleven eller som på något annat sätt i skolan ofta är i kontakt med eleven. Alla måste vara informerade om vad som gäller och vad som sägs, för om eleven sedan behöver prata med någon lärare som inte vet om den rådande situatio- nen, då känner sig eleven ensam och att man inte tar situationen på allvar.
  • Informera eleven om var hjälp kan fås under sommaren. Kanske har du sagt och informerat om det tidigare, antingen enskilt för den berörda individen eller för hela klassen, men tveka inte att våga vara tjatig. Ibland är det bra att upprepa sig, och berätta om var man som utsatt kan söka hjälp, annanstans än i skolan. Eftersom plugget är stängt under sommaren finns det en stor risk att utsatta elever som mår dåligt och blir mobbade, i en del fall inte vet var hjälp finns att få. Under lov, och särskilt under sommarperioden, kan det därför vara bra att trycka extra på olika stödorganisationer som kan finnas tillgängliga med stöd, samt ge råd och tips. Tala om stödorga- nisationer som Friends eller Bris i helklass eller nämn det för den utsatta eleven vis tillfälle, ex- empelvis vid ett enskilt möte som avstämningsmöte.
  • Sociala medier som verktyg. Om du har ett Facebook-, Instagram eller Twitter-konto som du använder i rollen som lärare eller annan skolpersonal: uppdatera med olika sommarinlägg innan lovet tar vid. Posta bilder och statusar där du peppar eleverna att ta hand om sig själva och människor i sin omgivning, att vara snälla och omtänksamma. Ungdomar lever i stort sett på nätet, de har alltid koll på vad som sägs och skrivs online. Därför är sociala medier i lärarrollen otroligt kraftfulla. De påverkar eleverna, så utnyttja den kraften och ladda upp betydelsefulla inlägg med relevans.

Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är

I högstadiet kämpade jag alltid med att passa in, att vara alla andra till lags och se till att vara den perfekta versionen av mig själv – den där som jag förväntades vara av omvärlden. Av samhället. Det som jag tyckte var jobbigast var att jag inte kunde passa in, även om jag så ville. Jag var mig själv, men det räckte inte, för att vara sig själv verkade inte vara okej.

Det var ju konstigt. Rätt så weird liksom.

Varje dag var som ett krig mellan mig själv och världen som bara kryllade av sådana där äckligt perfekta människor. Jag fightades för att bli en av dem, då skulle jag åtminstone ha en chans att bli någon, något. Den där som folk ville ha som sin polare. Den där som alla trånade efter.

Jag slutade med hästsport, lämnade ridskolan bakom mig (för gott – trodde jag) och började träna på gym. Då var jag 15 bast och utseendefixerad as hell. Allt skulle vara perfekt. Jag skulle vara felfri. Inte för att behaga mig själv, men andra. Så där hängde jag dag ut och dag in på gymmet. Träna- de, tränade och tränade lite till och lite hårdare.

Som om det inte vore nog började jag trycka i mig sådana där proteindrinkar. Två månader gick och jag rasade i vikt. Inte för att jag var överviktig innan det här, jag var normalbyggd, men plötsligt blev jag som ett skelett. Ranglig och ohälsosamt skinny. Jag var inte nöjd med min kropp, eller med mig själv, fast nu hade jag ju blivit lite snyggare – för jag var ju bara lite smalare. Folk i min omgivning såg hur jag förändrats. De satte stopp, räckte ut en hand. Jag tog den, om än tveksamt. Jag vill att ni vågar vara er själva, och ingen annan. Var aldrig på ett visst sätt för att göra andra glada, nöjda. Det finns faktiskt inget finare än att vara precis som du är.

Sommarloven innebar inte semester från mobbningen

Innan varje sommarlov gick jag med blandade känslor. Jag kände en lättnad över att äntligen få gå på lov, längtade efter att slippa mobbarna som exkluderade mig ur deras gemenskap. Det skulle bli omväxlande att inte behöva tänka på min utsatthet, att få ägna mer tid åt mig själv och försöka bearbeta det senaste skolåret – försöka komma till ro. Kanske kunna hitta på roliga saker utan att behöva dras in i negativa tankar.

Det var mina förväntningar inför varje sommar och inför alla andra lov. Jag skulle ta mig igenom skolavslutningen, sedan åka hem och äta god mat med glass och jordgubbar till efterrätt – utan att på något vis vara påverkad av kränkningarna längre. I alla fall inte under ett par veckor ledigt. Det var vad jag hoppades.

Men det jag egentligen kände inför sommaren var obehag. Det var läskigt att behöva släppa kon- trollen som jag tidigare hade över min utsatthet i plugget. I skolan hade jag möjlighet att själv bestämma vart jag ville befinna mig, om jag ville undvika att gå till toaletterna eller inte, om jag ville skita i allt och bara gå hem. Där existerade mina strategier för att undkomma utanförskapet. Jag lärde mig leva med rutinerna. De blev en vana. På lov och i hemmamiljö brast rutinerna. Då blev jag förvirrad och kände mig mer maktlös i min egna påverkan av min situation.

Jag ville ha kontroll. Jag krävde kontroll. Utan kontroll var det inte särskilt mycket som fungerade i mitt maskineri. Då blev jag ännu mer deprimerad, fick ännu mer ångest och sjönk helt enkelt dju- pare ner i alla de där hemska känslorna mobbningen orsakade. Sommarloven innebar att jag gick med en klump i magen, precis som jag gjorde alla andra dagar på hela året, men klumpen försvann aldrig. Och att behöva handskas med den under lov, där jag egentligen bara behövde varva ner och få avlastning från utsattheten, gjorde inte saken bättre. Snarare värre.

Det var jobbigt att behöva oroa sig hela tiden, inte bara i skolan men också när man fick chansen att väl vara ledig. Oroa sig över vad som skulle hända när sommarlovet var slut och när plugget återigen väntade. Oroa sig över om man skulle se mobbarna på stan, på stranden eller i affären. Oroa sig över om de skulle fortsätta mobbningen online. Oroa sig över om utsatthetens känslor skulle få vila eller inte, och om de skulle finnas kvar (vilket de gjorde), skulle jag någonsin bli fri från dem? Från utsattheten, mobbningen?

När jag skulle komma tillbaka till skolan på hösten, skulle mobbningen bli värre och skulle lärarna fortfarande inte bry sig? Skulle min klassföreståndare, mentor, vara lika lat och ointresserad av att hjälpa mig som innan? Hade man kanske till och med glömt bort att jag ens var utsatt? Orkade man ta tag i det igen? La man det på is? Blundade man och såg åt andra hållet? Gjorde man någon- ting överhuvudtaget?

Minus stress över att behöva prestera i olika skolämnen så fanns det ändå en oro inom mig, en oro som grundade sig i att vara ett offer, och den oron var med mig under alla skolår. Även under lov. Det var jobbigt för min familj att under somrarna inte kunna se mig slappna av till hundra procent. Det var nästan som om jag alltid var på min vakt: jag var spänd, nervös och flummig – höll alltid utkik efter mobbarna om jag befann mig på offentliga platser. Jag gjorde vad som helst för att slippa se dem eller möta dem, varför skulle jag ens vilja det?

 

Inför skolstarten på hösten pratade jag mycket med min mamma. Vi pratade om allt från hur min utsatthet sett ut innan, hur den såg ut just då, om den förändrats eller förvärrats och hur den skulle kunna komma att se ut när det blev dags att plugga igen. Våra samtal var flera och långa, fast bara för att vi prata igenom det mycket så blev vi inte alla gånger särskilt mycket klokare om vad vi skulle göra för att få ett slut på mobbningen. För det mesta kom vi alltid fram till samma lösning, vilken handlade om att jag skulle gå min egen väg och sköta mina studier efter mina egna förutsättningar. Det var ju trots allt vad jag själv ville. Efter oräkneliga samtal med lärare, skolpersonal och rektorer orkade jag tillslut inte bry mig mer. Jag kände att min energi inte räckte till och att mina mobbare och skolan kunde slänga sig i väggen, för jag vara så fruktansvärt trött på att aldrig få den hjälp som jag behövde. Eller, ja, jag var rent ut sagt trött på att inte ens få någon hjälp.

Alla samtal med personer inom skolan var lönlösa och gav ingen effekt, där la man problematiken på mig och inte mobbarna, genom att påstå att jag var den som behövde förändras. Jag var tvungen att sluta vara blyg och tillbakadragen och i stället ta mer plats i klassrummet. Ta mer plats i klass- rummet, den där meningen hatar jag, och då menar jag på fullaste allvar hatar. Med hela min existens hatar jag den meningen, för den är så obegripligt korkad, och varför förklarar jag längre fram i boken.

Skolstarten på hösten var som mycket annat i min utsatthet ett rent helvete. Att gå tillbaka till en så otrygg miljö som skolan var för mig, kändes inte alls okej. När jag kom tillbaka skulle allt vara som det alltid varit: jag skulle gå själv i korridorerna, äta själv och vara ensam på rasterna. Bara att veta det fick mig att må dåligt och gå tillbaka till plugget med en klump i magen, en klump så stor att den åt upp mig inifrån och ut.

Viktigt att se till helheten

Många uppfattar jag tenderar att lägga störst vikt vid hur nätmobbningen inte tar semester under sommaren. Det här anser jag fel, eftersom det är oerhört viktigt att inte se ensidigt i de utsatta elevernas situationer. De elever som är utsatta för någon typ av mobbning i skolan, som utfrysning eller genom verbala kränkningar, utsätts enligt min mening i flera fall också av nätmobbning som en bieffekt av den redan existerande mobbningen. Det vill säga: kränkningarna fortsätter online, och själva känslan av bara utsattheten i sig försvinner inte. I rollen som lärare eller annan skolpersonal är det därför viktigt att se till den utsatta elevens individuella helhet av den mobbning som elven utsätts för. Även om kränkningarna nog bara flyttar över till nätet under sommarlovet (eller under andra lov), betyder det inte att den mobbning som under året pågått i skolan försvinner, det den gör är att för några veckor byta och fortsätta på en annan arena. Det blir alltså ett fortsatt komplement av den mobbning som redan existerar inom skolan, och den bör aldrig glömmas bort, eftersom det i många fall är utifrån den mobbningen som bieffekter av kränkningar tar vid. Vilket, bland annat, kan liknas vid nätmobbning.

Lärare kan också mobba

Visst är det så, inte bara elever är kapabla att kränka varandra, lärare kan också mobba sina elever. Även om det här är en vinkel inom området för mobbning som det inte talas mycket om, händer det faktiskt runt om i skolorna. Det kan exempelvis vara att en lärare suckar när en elev inte läser tillräckligt fort eller att läraren inför resten av klassen på något sätt förnedrar honom eller henne. Det är inte exakt samma typ av mobbning som elever utför mot varandra, men den finns ändå där och gör sig synlig, vilket inte alls är acceptabelt.

Att en lärare kränker en elev kan också ske genom att personen inte hjälper ungdomen i en situation där mobbning förekommer. Istället blundar man för problemet och drar sig undan och vägrar se allvaret i elevens utsatthet. Antingen görs det här medvetet, för att orken inte finns att göra något åt det, eller så görs det omedvetet för att de rätta verktygen för att hantera situationen inte finns tillhanda för den enskilda läraren.

Sett till min egen utsatthet genom skolåren är det här ett fenomen som jag personligen råkat ut för: att en lärare medvetet väljer att inte vilja se en elevs utsatthet, eller att man varit medveten om den fast inte agerat. För mig är det ett tydligt tecken på att man då inte är intresserad av att hjälpa eleven det gäller, och även om man inte anser sig ha de rätta verktygen för att kunna erbjuda eleven vad den behöver, finns det så små saker man kan göra för att finnas där som stöd.

Jag har fått möjligheten att guida, peppa och coacha många utsatta elever sedan jag offentligt delade med mig av min historia att jag tappat räkningen på hur många jag faktiskt hjälpt. Hjälpt till en aningen lättare utsatthet där de fått verktyg för att orka sig igenom situationen och skolan. Flera av de ungdomar jag haft kontakt med har delat samma och liknande upplevelser om att lärare är delaktiga i mobbningen, genom att bara låta kränkningarna pågå. En tonåring som bett mig om hjälp i sin utsatthet berättade att hennes lärare kränkt henne med elaka och taskiga och dryga kommentarer, samma lärare hade dessutom slagit och knuffat henne i klassrummet. Medan ytterligare en ungdom gav mig sitt förtroende, berättade om när läraren inte ingripit vid den pågående mobbningen.

Det kan uppfattas som om det är ytterst få lärare som går så långt att de tilltar fysiska kränkningar i ett klassrum, men enligt min mening tror jag det är vanligt, det är bara att det inte uppmärksammas särskilt mycket.

 

Det finns så många lärare som både medvetet och omedvetet kränker elever. Ett exempel på en medveten kränkning var när min klassföreståndare och lärare i högstadiet konfronterade mig vid mitt skåp. Det enda problemet var bara att hon hade med sig alla tjejer i klassen bakom sig när hon gjorde det. Där stod jag alltså ensam mot min klassföreståndare och halva klassen. Och konfrontationen handlade om att jag av mamma bara fått bjuda tolv stycken på min första fest, vilket innebar att jag omöjligt kunde bjuda hela klassen, men det var då dålig stil av mig enligt dem. Jag som bara ville försöka komma i kontakt med och försöka bli kompis och komma in i klassen blev väldigt ledsen, när allt jag gjorde var att försöka socialisera mig (trots min enorma blyghet och mitt utanförskap). I stället vände man sig emot mig och kränkte mig. Notera att min klassföreståndare vid denna händelse var väl medveten om mitt utanförskap och min mobbning, ändå agerade hon som hon gjorde – genom att, liksom mina klasskompisar, vända mig ryggen.

Det finns en hel del lärare som inte vågar agera när mobbning sker. Det kan bero på att människan flyr situationer som är läskiga och främmande. Alla människor vill göra rätt och få vara med i flocken eftersom vi är sociala varelser, men vi blir rädda för okända situationer där vi inte känner oss trygga, då kan också en rädsla för att inte längre få vara med uppstå. Det här kan alltså ske när en lärare tvingas bemöta en mobbningssituation och inte har de rätta verktygen att stoppa den. I stället gör man som man alltid gjort och backar.

Vidare är möjliga anledningar till varför lärare väljer att medvetet eller omedvetet inte ingripa vid mobbning, kan vara att de själva har oläkta sår som man däremot inte vill erkänna. I vissa fall kan mobbningssituationer också tas som personliga för läraren som själv triggas, och ser tillbaka på egna smärtsamma minnen i det förflutna, kanske av att själv ha varit utsatt. Samtidigt känner sig många lärare tyngda av andra läraruppgifter och att det även kan vara en orsak till att man inte orkar ingripa, att man i stället struntar i det och bara ser det som en extra uppgift som tynger. Men det där är farligt, att inte ingripa, för mobbning är allvarligt och något som lärare är skyldiga att arbeta mot. Därför bör aktivt arbete mot kränkningar i skolan alltid vara en punkt på den vardagliga agendan. Det är en viktig parameter som är livsviktig. Även inom politiken och skolledningen anser jag att mobbning behöver talas mer om, lyftas upp till ytan och finnas med på agendan. Detta för att skapa tydliga riktlinjer och referenser.

En lärare kommer långt med att vara nyfiken och ställa frågor till eleverna om deras välmående, både i och utanför skolan, det grundar sig i engagemang enligt mig. Känner man sig själv, känner man andra. En viktig pusselbit för att stoppa kränkningar är att ha en stor närvaro i sitt yrke, att planera lektionstid för att prata om fenomenet och på så vis integrera det mer i vardagen så att man blir mer medveten om det. Det räcker alltså inte med att prata om ämnet när höstterminen drar igång eller på enstaka temadagar, medvetenheten måste finnas där på daglig basis och aldrig glömmas bort.

Använd exempelvis sociala medier som verktyg i arbetet kring ökad medvetenhet om mobbning. Det gäller att förstå mekanismerna med nätet och dess olika kanaler.

På rasterna var rutinen att man hängde i uppehållsrummet för att snacka skit, skvaller, sex och kärlek

Jag minns att de som gick i min klass på högstadiet ofta pratade om hur viktigt det var att känna tillhörighet. Man skulle vara inne, cool, klä sig i det senaste modet och vara medlem i någon grupp. På rasterna var rutinen att man hängde i uppehållsrummet för att snacka skit, skvaller, sex och kärlek. Gud vad det tjattrades mellan killar och tjejer om den där urflippade festen helgen innan, vilka som hade hånglat och vilka som var på gång att bli ihop.

Jag var aldrig en del av det där. Men det spelar ingen roll, för det matades ändå in i min hjärna att tillhörighet, det var skitviktigt. Och viktigare blev det när jag befann mig i ett utanförskap, hela tiden sökandes efter åtminstone en person att hänga och bli bästis med. Det var däremot en dröm som aldrig besannades.

När jag ser tillbaka på min skoltid, som nu lidit mot sitt slut har jag fattat att de i min högstadieklass hade rätt. Människan är ett flockdjur som behöver någonting att vara en del av. För vad händer nu, hur orienterar jag mig genom livet och hittar jag någonsin mig själv?

Nja, det är tveksamt. Jag tror att vi alla dagligen kämpar med just den utmaningen, och det kommer vi fortsätta göra i resten av våra liv. Vi utvecklas ju och med det kommer nya chanser och möjligheter. Men det finns en sak som jag är mer orolig över än att jag inte vet hur min framtid ser ut. Det är att varje höst är det för många skolstart igen: en del börjar högstadiet medan andra gymnasiet. Vid bara tanken får jag en läskig känsla av nervositet, ängslighet, orolighet och osäkerhet. Det är ju trots allt många ungdomar som faktiskt inte känner sig tillhöriga någon grupp, på grund av att de är mobbade. För dem är det ju svårt att ta sig in i ett gäng, och många gånger vågar de heller inte försöka, eftersom de är rädda för vad effekten av det blir.

 

Om man är utsatt för mobbning, oavsett form, blir och är man väldigt ensam. Allting förvärras också när listan av kompisar är tom. Då är man inget flockdjur längre. Tänk dig själv att gå ensam på rasterna, aldrig ha någon att umgås med, inte ha någon att prata med om mobbningen eller kunna bli tröstad av.

Det är allt annat än kul. Just därför har ingen som är mobbad mod nog att socialisera sig med nytt folk, nya sammanhang eller nya grupper av människor. Rädslan av att bli avvisad, den är rätt stor.

Så, vad kan skolan göra för att motverka att mobbade elever alltid är ensamma på sin studieplats? Hur upptäcker de sådana elever och hur ska de agera?

Mina råd är att all personal, främst lärarna, ska skaffa sig bättre koll på varje elevs enskilda behov. En som går ensam på rasterna upptäcks enkelt. Personen tyr sig ofta från större delar av skolan där det vistas mycket folk, sitter själv i klassrum och matsal, och vandrar runt ensam eftersom personen inte vill slå sig ner någonstans eftersom det signalerar ensamhet.

Stämmer någonting in på någon av dina elever? Okej, då vill jag att du agerar, pronto. Nästa gång du möter eleven, fråga hur han eller hon mår, och nöj dig inte med ett svar som ”Det är bra” – fråga igen. Och svarar personen samma sak, ja, då har du i alla fall visat att du bryr dig. Men det betyder inte att du ska ge upp, nejdå, nästa gång ni möts frågar du igen. En fråga kan vara lika mycket värt som guld.

Sätt dig bredvid eleven i matsalen, eller på rasten, och samtala. Prata om allt möjligt, fast smyg- droppa frågor som gör att du kan få reda på hur personen mår. Visa att du finns där som ett stöd och att du inte bara bryr dig om att hålla i lektioner, sätta betyg, rätta prov och sedan vara belåten med att din lön finns på kontot i slutet av varje månad.

Att visa att du, som lärare, bryr dig är superviktigt. Närvaro krävs inte bara av eleverna i tal om undervisning, den är obligatorisk även för lärare såväl i utbildning som i välmåendet av eleverna.