Jag har insett att det är viktigt att våga möta sig själv – att föra sina brister till medvetandet för att sedan våga erkänna dem för sig själv

Jag är inte den bästa på att alltid kommunicera och säga vad jag tänker eller känner. Jag kan inte alla gånger erkänna mina egna brister. Jag går ibland folk på nerverna för att jag ställer 1000 frågor. Många gånger antar jag saker utan att egentligen ha tagit reda på om någonting verkligen är som det verkar. Konflikter gör mig nervös och jag undviker de gärna i den mån det går. Och att bli konfronterad får mig att vilja sjunka genom jorden. Jag kan inte säga ifrån när jag verkligen vill visa min ståndpunkt, för jag är rädd för följderna – vad jag möts av efteråt.

Om jag är fläckfri? Knappast. Men jag har insett mer och mer att det är viktigt att våga möta sig själv – att föra sina brister till medvetandet för att sedan våga erkänna dem för sig själv, och därefter jobba för att lära sig av dem. Det är först när vi tillåter oss själva ta fram våra brister i rampljuset som vi på riktigt kan rannsaka oss själva.

När jag befann mig på antagningsdagen på Högskolan Väst för att möta lärarna på det socialpedagogiska programmet fick jag mig, av en intervjuare, en tankeställare. Något som jag faktiskt inte tänkt på förrän jag hamnade där, just den dagen, i heta stolen. Intervjuaren, en kvinna i 40-års åldern och som arbetade som enhetschef ute på fältet, frågade mig vilka fördomar jag har i vardagen. Jag blev som ställd mot väggen och satt tyst framför henne i vad som kändes som evigheter. Ja, vad hade jag för fördomar om andra människor egentligen? På samma sätt som det är viktig att våga ta fram sina egna brister är det också att våga erkänna sina fördomar gentemot andra människor som vi möter i det vardagliga livet. Mycket handlar i stora drag om att rannsaka sig själv, ta sig en tankeställare, sedan fundera på hur man ser på en viss sak om man projicerar det på människor runt omkring oss och därefter försöka kanske omvärdera sitt sätt att tänka. På vilket sätt skulle just jag vara bättre än någon annan, exempelvis?

Jag tror att en stor del av vår personliga utveckling grundar sig i just det här: att våga se sig själv, det bra och det dåliga. Det handlar inte om att sjunka in i sig själv och förbanna sig själv för att man på olika plan kan känna sig oduglig eller misslyckad, snarare om att stanna upp i vardagen och tänka till. Vem är jag och vilket sätt kan jag göra annorlunda för att förvandla misslyckanden till framgångar? Genom att se till sig själv och vad man kan göra bättre kan man förändra så många saker i sitt liv till något som kan komma att vara mer positivt och välfungerande.

 

Karriärista: Självkänsla och självförtroende – grunden till allt

Självkänsla och självförtroende är grunden till allt, speciellt om du är en ung tjej som (precis som jag) drömmer om en enastående karriär. För att lyckas måste du tro på dig själv, inifrån och ut, på dina mål och ambitioner och värderingar. Du måste utlysa att du vill, inte minst kan, skapa dig en karriär inom det arbetsområde du brinner för och älskar. Låt inte andra definiera dig.

Självkänsla är att veta ditt eget värde. Självförtroende är att veta att du kan prestera. En karriärista behöver en lika stor dos av båda. För att kunna prestera bra och våga ta ut svängarna är det en viktig del.

I början av min karriär som frilansskribent hade jag världens sämsta självkänsla och självförtroende. Jag visste ingenting om mediabranschen, hur man pitchade idéer till tidningar eller hur man tog betalt. Jag har minst sagt noll koll på hur det var att driva eget, inte heller hade jag någon susning om vad det innebär att skapa sig en egen karriär utifrån en hobby eller en specifik passion.

Men jag lärde mig allt det där: hur jag skulle gå till väga för att starta eget företag, sälja mina idéer och vara den skribent som tidningarna ville lägga ut jobb på. Fast det tog ett tag, och inte ens i dag är jag fullärd.

Jag tog saken i egna händer och prioriterade min tro på mig själv och mina talanger och kunskaper, framför en utbildning i journalistik på högskolan eller universitetet. Jag orkade inte plugga i flera år för att få en examen. Jag var för ivrig. Jag ville skapa egna karriärmöjligheter på en gång. Så det var det jag gjorde. Jag struntade i vad alla andra tyckte och tänkte, startade företag och lärde mig själv allt jag behövde veta och kunna. Nu, två år senare, ångrar jag ingenting.