Jag har insett att det är viktigt att våga möta sig själv – att föra sina brister till medvetandet för att sedan våga erkänna dem för sig själv

Jag är inte den bästa på att alltid kommunicera och säga vad jag tänker eller känner. Jag kan inte alla gånger erkänna mina egna brister. Jag går ibland folk på nerverna för att jag ställer 1000 frågor. Många gånger antar jag saker utan att egentligen ha tagit reda på om någonting verkligen är som det verkar. Konflikter gör mig nervös och jag undviker de gärna i den mån det går. Och att bli konfronterad får mig att vilja sjunka genom jorden. Jag kan inte säga ifrån när jag verkligen vill visa min ståndpunkt, för jag är rädd för följderna – vad jag möts av efteråt.

Om jag är fläckfri? Knappast. Men jag har insett mer och mer att det är viktigt att våga möta sig själv – att föra sina brister till medvetandet för att sedan våga erkänna dem för sig själv, och därefter jobba för att lära sig av dem. Det är först när vi tillåter oss själva ta fram våra brister i rampljuset som vi på riktigt kan rannsaka oss själva.

När jag befann mig på antagningsdagen på Högskolan Väst för att möta lärarna på det socialpedagogiska programmet fick jag mig, av en intervjuare, en tankeställare. Något som jag faktiskt inte tänkt på förrän jag hamnade där, just den dagen, i heta stolen. Intervjuaren, en kvinna i 40-års åldern och som arbetade som enhetschef ute på fältet, frågade mig vilka fördomar jag har i vardagen. Jag blev som ställd mot väggen och satt tyst framför henne i vad som kändes som evigheter. Ja, vad hade jag för fördomar om andra människor egentligen? På samma sätt som det är viktig att våga ta fram sina egna brister är det också att våga erkänna sina fördomar gentemot andra människor som vi möter i det vardagliga livet. Mycket handlar i stora drag om att rannsaka sig själv, ta sig en tankeställare, sedan fundera på hur man ser på en viss sak om man projicerar det på människor runt omkring oss och därefter försöka kanske omvärdera sitt sätt att tänka. På vilket sätt skulle just jag vara bättre än någon annan, exempelvis?

Jag tror att en stor del av vår personliga utveckling grundar sig i just det här: att våga se sig själv, det bra och det dåliga. Det handlar inte om att sjunka in i sig själv och förbanna sig själv för att man på olika plan kan känna sig oduglig eller misslyckad, snarare om att stanna upp i vardagen och tänka till. Vem är jag och vilket sätt kan jag göra annorlunda för att förvandla misslyckanden till framgångar? Genom att se till sig själv och vad man kan göra bättre kan man förändra så många saker i sitt liv till något som kan komma att vara mer positivt och välfungerande.

 

Jag bara känner det där, fortfarande.

Jag hoppas. Men jag vill inte. Fast ändå vill jag. Och jag kan inte hjälpa det. För jag bara hoppas, hoppas att du fortfarande känner det där, något. Jag vet fan inte varför jag inte kan sluta tänka på dig. Jävla skit. Jag bara känner det där, fortfarande.

Det värsta av allt är att du vet exakt vart du har mig, men ändå inget gör. Jag  vet varför du gör så, för jag sårade dig så jävla mycket, och jag sårade mig själv på köpet. Där och då. Det var några år sedan nu. Men du ska veta att jag gjorde så för att jag inte klarade av att leva två olika liv: ett liv som mobbad, ett liv som flickvän. Inte minst ett liv som en osäker tonåring.

Jag förstår varför du kommer tillbaka. Jag förstår varför du också sedan försvinner, och sedan kommer tillbaka igen. Du tar avstånd. Fast du vet lika väl som jag att du känner det där också.

Jag försöker att inte ha falska förhoppningar. Det går inte så bra. Jag bara hoppas ändå, att du ska våga säga hur du känner, som jag har gjort.

Vad mer ska jag säga? Jag vet inte. Men jag kan inte glömma dig.

Jag vill bara bli omfamnad av dig, på det där sättet som bara du kan. Samtidigt vill jag slippa undra, slippa fundera. Jag vill bara ha ett rakt svar: ja eller nej.