Varför blev jag mobbad?

Kalla blickar, prat bakom ryggen, taskiga meddelanden på sociala medier och utfrysning i högsta grad – det är en översiktlig sammanfattning av mina femton år som offer för mobbning. För mig har det aldrig handlat om att bli fysiskt trakasserad av elaka människor, istället har jag präglats av den psykiska utsattheten. Det är för mig den värsta typen av mobbning, då mina erfarenheter baseras på just den formen, men givetvis är alla kränkningar allvarliga. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag var fyra år när jag för första gången råkade ut för mobbning. Då gick jag på förskolan, fast där hade jag aldrig någon att leka med eftersom de andra barnen frös ut mig. För en liten glad tjej som mig att bli utsatt i en sådan ung ålder, sköljdes det väldigt mycket okända känslor över mig, de smög sig på likt en tiger smyger sig på sitt byte. Långsamt, ljudlöst och i avsikt att jaga.

I mitt fall var det mobbarna som var tigrarna. De var lömska och jag visste aldrig när de skulle göra nästa drag. Var det en dag under en skolrast, en vardagskväll via ett nedvärderande meddelan- de på Facebook eller var det genom en bitande tystnad? Ja, jag var alltid tvungen att vara på min vakt, det handlade trots allt om att överleva.

Men under dagistiden märkte mamma snart att någonting inte stod rätt till. Att jag, hennes dotter, plötsligt kom hem och la mig i vardagsrummet och bara skrek och grät var tecknet på att jag inte mådde bra. Då ringde hon till en av mina förskolepedagoger, frågade dem varför man inte upptäckt att jag ständigt var ensam och inte hade någon att leka med. Svaret blev följande: de hade varit ouppmärksamma och inte uppfattat mig som barnet utan kompisar.

Efter den incidenten var jag hemma från dagis i en veckas tid. Mamma insisterade på att jag min- sann inte skulle gå dit förrän fröknarna på den avdelning jag gick på löst problemet. Fast sedan gick jag dit igen, bara för att mötas av samma gamla visa återigen. Och där gick jag, på dagis, ensam och ledsen.

Det här var alltså första gången jag utsattes för mobbning.

Visst kan man tro att eländet fick ett slut när jag lämnade dagis, för gott, men så var inte fallet. Nej, det var bara början på en lång resa som kom att kantas av sömnlösa nätter och oändliga tårar. I låg- och mellanstadiet drog den dramatiska karusellen igång igen. Det var där jag råkade ut för ett gäng på sex killar. De var tuffa, coola och tillhörde det populära gänget. I klassrummet var de så pass stökiga att näst intill ingen lärare kunde få bukt på dem. Kanske var det en av många anled- ningar till varför den här gruppen gick till attack med kränkningar och glåpord mot mig, kanske inte, men jag har inte en blekaste aning om varför de överhuvudtaget såg mig som den de skulle ut- sätta för mobbning. Jag kan bara spekulera kring orsaker som att de hade svåra hemförhållanden eller att de ville hävda sig för sina vänner.

Varför just jag blev en hackkyckling är en fråga jag ställt mig oräkneliga gånger. Dessvärre är det en fråga jag aldrig kommer få svar på.

I mellanstadiet var det många i min skola, och klass, som använde sig av chattforumet MSN Mes- senger, ett av de första forumen där man kunde skicka snabbmeddelanden till varandra. Självklart var det här något som fort blev trendigt hos barn och ungdomar, de flesta med en stationär dator och som hade tillgång till internetuppkoppling hemma kunde använda sig av forumet. Jag använde mig av det och det gjorde också mina klasskamrater.

Redan på den här tiden (nu låter det som om jag är gammal) existerade alltså nätkränkningar. Det var åtminstone under början på 2000-talet som de började växa fram. Att bli kränkt online var något som jag själv fick uppleva för första gången i mellanstadiet, i och med att det här specifika chattfo- rumet precis lanserats och blivit en del av den då moderna tekniken.

Allt började med att det populära, coola och stökiga killgänget från min klass la till mig som vän på MSN Messenger. När vänförfrågningarna från de här sex killarna dök upp på datorskärmen blev jag glad, åtminstone först, eftersom det betydde någonting för mig att klassens (och skolans) populära killar ville bli min vän. Om inte i verkligheten, så i alla fall online, därför accepterade jag dem. Men det skulle jag inte ha gjort.

Rätt snart efter att jag blivit vän med de här killarna visade det sig att de bara var ute efter att göra narr av mig och leka med mina känslor. De började nämligen skriva elaka saker till mig, som att min mamma var dum i huvudet eller att jag var ett fetto. Dessvärre kommer jag inte ihåg mer kon- kreta saker som de skrev annat än att grejerna var kränkande. En del minnen har automatiskt rade- rats hos mig eftersom de har varit för smärtsamma och det har gjort för ont att ha kvar dem. I vilket fall som helst: de coola killarna slutade inte skicka kränkande snabbmeddelanden till mig, och jag var för blyg och rädd för att våga be dem sluta, det var tillräckligt skrämmande att bara tänka tanken om vad som skulle hända om jag gjorde det. I stället höll jag det för mig själv och berättade för mamma om deras beteende, hon föreslog då att vi skulle prata med någon lärare eller rektorn, men det ville jag inte. Detta på grund av samma anledning, att jag var rädd för konsekvenserna, att mobbningen skulle förvärras, för det var också så att samma personer kunde knuffa mig i korrido- rerna och kasta pennor på mig under bildlektionerna.

Det här är det starkaste minnet av min utsatthet för mobbning, det som etsat sig fast på näthinnan, gången då de här killarna satt på skolbänkarna framför mig i ett klassrum. Trots att jag inte berättat om min upplevda utsatthet för någon lärare, verkade det som om de ändå fått reda på hur min situa- tion låg till, kanske hade de själva märkt av några varningssignaler. Hur som helst så stod jag där ensam i klassrummet, tillsammans med tre lärare, och skulle på något vis försvara mig. Lärarna hade tagit in mig från rasten och sagt att det var någonting som vi behövde prata om. Ja, det var fak- tiskt så att jag skulle försvara mig mot killarna och förklara varför jag upplevde att de mobbade mig. Låt mig börja med att berätta att de förnekade faktumet att de skickat taskiga meddelanden och kastat pennor på mig under lektionstid. I det ögonblicket stod jag framför dem, knäckt, ordlös. Grå- tet var inte långt ifrån, ögonen blev vattniga.

När mötet kom till ett slut föll hela min värld isär. Jag grät, grät och grät. Jag bad en av lärarna som medverkat under mötet att få ringa mamma och skyllde på att jag mådde dåligt. Det var rena lögnen. Allt som fann på kartan var att sätta sig i en varm bil, med mamma, och åka hem. Ja, det var till och med så att jag efter den gången slutade gå till skolan. Och lärarna ringde aldrig ens hem för att fråga hur det var med mig, eller varför jag inte var närvarande i plugget.

Det här var första gången min tillit till lärare brast. Det här var andra gången jag utsattes för mobbning – åtminstone den gång jag själv minns att mobbningen tog fart. Allt som hände innan, som liten, har jag inget minne av. Det är förträngt.

Åren gick utan att någon lärare eller annan personal från skolledningen tilltog någon åtgärd för att stoppa den mobbning och det utanförskap jag led av. Nu gick jag fortfarande i mellanstadiet. Trots otaliga möten med diverse klassföreståndare där jag och mamma, gång på gång, berättade om allva- ret i min utsatthet skedde inga förändringar i min skoltillvaro. Rasterna fylldes av ensamhet, och den enda jag kunde umgås med var min lillasyster som kämpade med ångestproblematik, vilket gjorde att hon alltid grät och bara ville tröstas av mig.

Självklart var det en trygghet att umgås med min syster, då hade jag någon att vara med, men samtidigt krävdes det energi att alltid finnas där och trösta henne. På något vis var det ändå så att jag ville leka med egna kompisar, fast det kunde jag inte, jag hade ju inte några.

När väl högstadiet började trodde jag att min situation skulle förändras, att mobbningen skulle få ett slut och att jag äntligen skulle få kompisar. Mina förhoppningar var däremot aningen höga, de uppfylldes aldrig där heller. I en klass bestående av fler tjejer än killar blev jag ännu en gång en i mängden.

Jag stämplades som ensamvargen.

Under min skoltid har jag aldrig haft någon kompis i skolan. Däremot har jag haft några få kom- pisar utanför skolan. Den enda av de här få kompisarna från mitt umgänge utanför skolan, gick i samma klass som mig på högstadiet. Hon var däremot alltid sjuk och var sällan i skolan, vilket gjorde att jag största delen av tiden tvingades gå ensam. De andra personerna i min klass såg mig inte. Jag var osynlig, typ som Harry Potter när han tar på sig sin osynlighetsmantel.

Jag minns så väl en gång i högstadiet då jag försökte att börjar umgås med en grupp populära personer från klassen. Jag tydde mig speciellt till en av tjejerna där, eftersom hon gått på samma dagis som mig. Hon verkade snäll och var rätt trevlig, så jag tänkte: varför kan vi inte bli kompisar? Att jag däremot blev accepterad av henne, men inte de andra i hennes umgängeskrets, var både en lättnad och en sorg. Det var en lättnad för att den här tjejen ville vara min vän, och en sorg för att de andra inte gillade mig. De såg mig som ett hot, åtminstone kändes det så när de gav mig de där iskalla blickarna, när de aldrig hälsade eller när de avböjde mig när jag försökte starta en konversation med dem.

Det kändes som om de hatade mig. Förmodligen var så också fallet, för det dröjde inte länge in- nan en av tjejerna i hennes tillvaro började skicka kränkande sms till mig. Hon skrev saker som att jag inte passade in i deras gäng, att jag bara var ute efter en av killarna (som hon menade att jag var kär i, fast att det inte var fallet) och att jag var en slampa.

Det där gjorde ont.

Meddelandena hamnade i min inkorg på mobilen under vardagskvällar såväl som helgkvällar. Att den här personen kränkte mig med ord var som att få tusen käftsmällar på en och samma gång. Verbal mobbning svider precis lika mycket som den fysiska. Det vet jag nu.

Hur som helst, att försöka passa in var inte något jag skulle testa igen, det lovade jag mig själv efter denna upplevelsen. Jag skulle bara fortsätta vara den i mängden som inte gjorde sig ihågkommen bland sina klasskompisar när högstadiet kom till ett slut. För det var ju så, jag var en nobody. Ingen skulle ändå bry sig om vem jag var, eller vem jag blev i äldre ålder.

Löste sig incidenten med tjejen som mobbade mig i högstadiet? Nej, det gjorde den inte. Trots att min mentor talade allvarligt med henne, sa åt henne att be om ursäkt, fortsatte mitt utanförskap.

När det senare var dags att söka till gymnasiet var det en självklarhet att jag skulle söka till samhällsvetenskapliga programmet. Det gjorde jag också, och blev antagen. Grejen var bara den att jag intalat mig själv att en ny skola var lika med nya chanser och nya vänner. En del fick den där härli- ga nystarten på gymnasiet, men inte jag.

Det första året var helt okej. Jag började i en klass som från början bestod av tio personer, alla tjejer. Samtliga personer i klassen kunde umgås med varandra och ha kul tillsammans, fast när tiden gick och nya elever bytte från diverse skolor till min klass, hände det jag absolut inte ville skulle hända.

Grupperingar bildades.

Plötsligt blev jag ensam igen.

I matsalen pratade de olika gängen om hur kul de hade tillsammans, att de skulle på fest under den kommande helgen och att de hade så mycket roliga saker de ville göra ihop. Men ingen bjöd någonsin mig på den där festen, den där fikan under lunchrasten eller på den där mysiga filmkvällen. Ändå satt jag i matsalen och åt tillsammans med grupperna när det pratades om det här, och frågan landade aldrig hos mig.

Visst, man kan inte vara vän med alla, som många lärare alltid säger – stup i kvarten. Fast när en hel klass pratade om att umgås på en tillställning och jag inte bjöds in att delta, då var någonting allvarligt fel. Inte på mig, men på dem.

Och det där brände. Hårt.

I bakhuvudet minns jag en gång då ett par personer från min klass låtit mig hänga med på en fest hos någon de kände. Jag satt i bilen, pappa körde, och var på väg mot adressen där festen var. När jag nästan var framme skickade jag ett meddelande till personerna och frågade om de kunde möta mig utanför, så att jag slapp gå in själv bland främmande folk. Deras svar fick mig att vilja gå under jorden, skrika och bara gråta. För jag hade spenderat timmar på att göra mig fin för kvällen, varit glad över att jag äntligen fick vara med – istället var allt jag möttes av besvikelse.

”Det blev ingen fest, så vi ska ta en promenad i stan istället, men vi kan säkert gå på fest tillsammans någon annan gång. Sorry,” skrev de i sitt meddelande.

Sedan blev det tyst.

Samma kväll försökte jag lägga känslorna åt sidan, strunta i vad som hänt. Jag hade nästan lyckats, tills jag fick se att personerna från min klass precis lagt upp flera bilder där de var på fest. Till varje bild fann en mening som beskrev hur kul de hade. Då revs det läkta såret upp igen och en känslostorm drabbade mig.

Varför gjorde de så mot mig, var det något fel på mig? Varför hände sådant alltid mig, och bara mig?

Jag vet inte.

Resten av gymnasietiden fortsatte fyllas med utanförskap. Jag bildade mig egen lilla grupp, gick ensam på raster, satt ensam i klassrummet under lektionstid och slutade äta i matsalen. Jag struntade i hur mycket pengar jag än slösade på sallader på olika kaféer, hellre det än att äta själv. Frånvaron ökade rejält under de sista två åren i gymnasiet. Många av skoldagarna var för jobbiga vilket fick mig att stanna hemma och sköta studierna därifrån.

Faktum är att jag genom alla skolår haft skyhög frånvaro. Det var inte förrän sista året i gymnasiet som en biträdande rektor från skolledningen uppmärksammade det och undrade vad som pågick. Fast mer om just det här kan du läsa om i senare kapitel. Nu ska jag berätta att jag aldrig någonsin känt mig delaktig i någon social grupp under alla år jag pluggat. Det är sorgligt. Och den psykiska mobbningen, utanförskapet, har satt sina spår.

Jag kommer aldrig glömma att mobbarna tog femton år från mig. De snodde dem som om de ägde hela världen, lika skickligt som om de vore professionella tjuvar och bedragare. Jag trodde att kränkningar var något som jag inte behövde uppleva när jag växte upp och blev äldre, och inte gick i skolan längre. Tja, när jag växte upp, insåg jag att elakhet är en del av människans beteende. Det är någonting jag, vi, kommer behöva ta itu med för resten av våra liv.

Oavsett var i världen du bor eller vad du gör finns det alltid någon som kommer vara elak mot dig, som säger något om dig som inte är sant eller som pratar bakom din rygg – någon som inte bju- der dig på den där festen du verkligen ville bli inbjuden till. En sak som jag lärt mig när jag insåg det här, är att inte önska bort dumma personer, för de tenderar att vara den typ av människor som inte går att förändra. Därför är det viktigt att istället fokusera på vad du själv kan göra annorlunda, vilket är att lära dig kontrollera hur du reagerar när någon kränker dig.

Allt handlar i stort sett om hur du väljer att bearbeta det. Jag bearbetar mina femton år som utsatt för mobbning genom att omvandla den negativa energin till positiv. Istället för att älta uppfyller jag mina livsmål.

Är inte det rätt smart?

För det är ju faktiskt så, att de där ärren som mobbarna lämnat mig med, de läker aldrig helt. Trots att jag har blivit min egen superhjälte, kämpat med att överleva vardagen i flera år, så har jag fortfarande mycket att jobba med. Det tar tid, och jag tror att man aldrig blir färdigutvecklad som människa, oavsett hur stark man blir efter att ha genomgått hemska upplevelser.

Visste du förresten att var tredje ung tjej i staden Uddevalla känner sig, eller har någon gång känt sig, utsatt för mobbning? Uddevallas lokala tidning, Bohusläningen, rapporterar i en artikel från 2014 att mer än en av tio elever mobbas i stadens högstadie- och gymnasieskolor. Samma undersökning visar att tjejerna är mer mobbade än killarna. Undersökningen bygger på ungdomsrapporten LUPP, vilken är resultatet av en stor enkät som ungdomar i årskurs åtta på högstadiet och år ett på gymnasiet besvarade. 1891 ungdomar deltog i enkäten. Det visade sig att 52% av tjejerna och 30% procent av killarna i årskurs åtta, och 43% av tjejerna och 24% av killarna i ettan på gymnasiet svarat att de känt sig orättvist behandlade det senaste halvåret. Enkäten genomfördes hösten 2013.

Uddevalla är min hemort. Det var där jag växte upp, gick på dagis och pluggade flera år i skolan. Det var också där jag blev mobbad, och den här statistiken skrämmer mig. Ärligt talat blir jag orolig för hur mobbningen runt om i skolorna, inte bara i Sverige men även utomlands, skräckartat verkar växa.

Och varken lärare eller annan personal från skolledningar tycks veta hur de ska råda bukt på problemet. Många av dem har heller inte någon aning om vad som krävs för att hantera en situation där kränkningar förekommer. Av egen erfarenhet vågar jag dessutom påstå att de flesta skolor brister redan på punkt ett i den antimobbningsplan de är skyldiga att följa.